Johanna Ekström "Meningarna"

Saga Nordwall — Mon, 18 Jan 2021 23:00:21 +0000

Det gör ont att läsa Johanna Ekströms Meningarna. Så mycket sorg som finns där både på och mellan raderna. Så mycket rädsla och oro och skuld och skam. Så mycket som var fel redan från början, där Johanna föddes som en hemlighet, med en far som fortfarande var gift med en annan kvinna än hennes mor och som sedan lämnade modern för ytterligare en kvinna.

Två framgångsrika författare, hon med ett tjugotal utgivna böcker, han med tre gånger fler och en stol i Svenska Akademien. Här är det modern som står i fokus, modern och Johannas relation till henne, även om den naturligtvis formas av det som skett i relationen mellan föräldrarna. Modern och dottern lever i en märklig och inte helt sund symbios och frigörelsen är långsam och plågsam – och avbryts när modern förlorar sina ord: i en stroke när Johanna är 25 år gammal.

För där rasar allt samman. Deras var en relation av ord, de var en familj av ord, med ord som kärlekshandlingar och som vapen och plötsligt står en av dem utan. När dottern äntligen skulle slå sig fri blir hon tillsammans med sin bror moderns vårdare och livet fastnar, sätts på paus, på vänt. Ett steg framåt och två tillbaka. Att lära sig att leva utan ord. Att lära sig att leva med någon annans bristande ord.

Jag har läst Johanna Ekströms tidigare självbiografiska bok Om man håller sig i solen men här tycker jag att det blir mer avskalat och direkt. Märkligt kanske, med tanke på hur ofta hon citerar moderns texter, men det är som om de talar med varandra på det sättet, kanske för att det inte går att föra den sortens samtal längre.

Det är ord, ord, ord, så väldigt många gånger nämns just ordet ”ord” – egna ord och moderns ord och ord om deras ord. Det finns en upprepning men också en riktning i det, för nog är de skickliga författare båda två. De kan formulera sig på så många olika sätt med såväl slagfärdighet som stor empati och här finns bådadera. Men allra bäst blir det nog i den vilsna ömheten och hur det finns en skönhet i det vardagliga, samtidigt som det under allt ligger ett skrik, ett vrål ur djupet. Men tyst.

Hon vrider och vänder på det som varit och det som är – för här är orden hennes, liksom känslorna. Det är hennes ilska, hennes dåliga samvete, hennes skam och hennes rädsla. Den stora rädslan för att inte orka det hon borde orka, måste orka. Men också hennes triumf i vissa situationer.

Att vårda sin mor, att själv vara mor, att skriva sin mor, att vårda sig själv.

Johanna Ekström "Avskedsstafetten"

Anna Larsson — Wed, 27 Oct 2004 23:00:00 +0000

Avskedsstafetten är Johanna Ekströms första roman, tidigare har hon bl.a gett ut flera diktsamlingar och en samling med prosalyrik. Det märks. Hennes språk är så tydligt, så uppenbart poetens. Så centralt är språket, orden, bokstäverna som formas behagfullt. Detta är en författare som har fullständig kontroll över sitt språk och som använder det självsäkert. Hon skapar starka, målande bilder, självständiga scener som ända tveklöst bildar en helhet, och en mycket övertygande sådan.

Det som skildras är det mest banala av alla ämnen, kärleken. Kärlek som tar slut och kärlek som kanske bara är åtrå. Hon skriver om känslor och handlingar, och hon skriver på ett sätt som berör. Hon skriver om ensamhet och om att vara ensam tillsammans med någon.

Alla är alltid ensamma, men ensamhet är inte något att frukta.

Historien är enkel och personerna ganska anonyma. Inte endimensionella, inte platta, anonyma.

Det är omgivningarna som ger de beskrivna känslorna deras oerhörda intensitet.

Detta är en allt annat än banal historia. Hanna lämnar sin man eftersom kärleken tagit slut. Hon möter André, en konstnärssjäl av typen inget jobb-inga pengar-inget ansvar och drabbas av en (för mig) oförklarlig passion som stegras till besatthet innan den klingar av.

Större delen av romanen utspelas i London, i ett underbart levande London. Ett London med färger, dofter, syner så som staden ses genom en älskares ögon. Staden bildar en stark bakgrund till en stark historia. En av de bästa romaner jag läst på länge. En bok att reflektera över, en bok som måste smältas för att till fullo kunna tas in.

dagensbok.com » Johanna Ekström

Johanna Ekström "Meningarna"

Similar Posts:

Johanna Ekström "Avskedsstafetten"

Similar Posts: