Därför är det helt följdriktigt att han nu kommer med en egen fotobok.

Ämnet är hans jobb inom teater och film. Och till en del handlar boken om honom själv. Vi får se porträtt på vänner och kollegor, såsom till exempel Josephine Bornebusch, Tommy Körberg och Johan Ulveson. Och en hel del självporträtt.

För en skådespelare är ansiktet en del av hens yrkesidentitet. Rheborg lyckas dock komma bakom masken och nära människan. I en del bilder väljer han att illustrera yrkets utsatta position. Porträttet på Börje Ahlstedt består av en bild på den store skådespelarens dricksglas med en tejpbit som det står Börje på.

Han skildrar träffsäkert den där anspänningen som sker innan man skall upp i rampljuset eller innan kameran går. Ibland blir bilderna lite ironiskt poserande som när Henrik Schyffert allvarligt blickar bort mot en fjärran horisont.

Bilderna är tagna på analogt svartvitt material, dvs vanlig gammaldags film. Den där speciella tonskalan och kornskalan ger en kvalitet som man faktiskt kan skönja om man tittar noga.

I en inledande text beskriver Rheborg sin passion för det fotografiska arbetet. Han berättar om sitt sätt att närma sig de avporträtterade.

Jag har jagat utrymmet mellan det riktigt privata och mötet med publiken. Väntan. Fixandet. Uthärdandet. Det är ett speciellt mellanrum och där har jag valt att lägga fokus.

Similar Posts:

• Rättvisa och integritet
• En oretuscherad ikon
• Uppdaterad genikanon
• Geniet som blev recenserad för sin kropp
• Svartvita minnesbilder.