I den nya romanen, Saker vi kunde berätta, sammanförs allt det som Parsons brinner för, musiken, kärleken, politiken. Den 16:e augusti 1977, dagen då Elvis dör, befinner sig tre unga musikjournalister från The Paper i London, med tre olika uppdrag. Terry ska träffa en idol och vän, Dag Wood, som visar sig vara mer än behagligt intresserad av Terrys flickvän, Ray som fortfarande har utsvängda byxor och långt hår trots att det är "Summer of hate" (sommaren-77 nådde punken sin topp i England), måste hitta John Lennon och få en intervju för att inte förlora jobbet, Leon är politiskt engagerad och fortfarande blåslagen efter kravaller med nazister när han av en slump hamnar på ett disco och blir motvilligt imponerad av rytmerna och änglakörerna.

Det är alltså en turbulent natt, en turbulent tid. Flower Power, aggressiv punk, Bowies androgynitet, glamourös disco och ett våldsamt politiskt klimat där Thatchers popularitet redan anas, ska samsas under den natt då kungen av rock har dött och lämnat scenen fri för alla som vill träda in. En tid när man ännu inte visste vad som var framtiden. Det märks att Parsons njuter av att låta sina karaktärer säga aningslösa saker som att "alla kommer att ha glömt Beatles om några år" och "Johnny Rotten kommer inte att leva tills han blir 40".

Tiden och musiken är briljant skildrade. Punkstället Western World med sitt mörker, sönderslagna handfat och babblande langare, ställs i kontrast mot discot The Goldmine där alla ser nybadade ut med vita kläder och blänkande ytor. Alla karaktärerna är våldsamt unga, veteranen Skip på The Paper visar sig på slutet vara endast 25, de andra är långt yngre. Skildringen av en händelserik natt känns just ung, alla tre huvudkaraktärerna är förälskade, de har sex, de tar droger, deras framtid står på spel.

Så långt allt väl. Men romanen har brister. Greppet att låta merparten av handlingen utspela sig under en natt på krogen är sällan helt lyckat. Jag tänker på bland annat på Jens Ganmans Mess och Louise Boije af Gennäs Ta vad man vill ha. För att det inte ska bli för tråkigt måste karaktärerna gå på flera olika ställen, det måste vara våld, droger, kriminalitet, svartsjuka och långa tillbakablickar. Att samtliga tre huvudpersoner i Saker vi kunde berätta är unga manliga musikälskare gör också att de blir för lika varandra för att riktigt engagera som individer.

Men även om detta inte är Parsons starkaste roman blir jag ändå rörd och ja, nostalgisk trots att jag bara var ett år 1977. Besviken över att man inte var med då, när allt var nytt och osäkert, när tiotalet klassiska artister gjorde sina storverk och det fortfarande uppfanns nya musikgenrer, när "politisk musik" betydde något mer än Bonos kamp för regnskogen och Green Days Bush-kritik, när det fortfarande var möjligt att bli musikjournalist fast man bara var 15 år och hade ett brinnande intresse för musik, en tid när det kändes som att allt fortfarande kunde hända.

Similar Posts:

• Läs på båten, tåget eller flyget
• Identitetsbyten utan frihet
• ”I stop some where waiting for you”
• Fyra blir en
• Vad diskar du till för musik?

Jens Ganmans Mess är helt i denna anda. Ett litet människozoo fyllt av klichéer och exotiska pudelrockare (enligt alla evolutionens lagar borde de vara utdöda). Hysterisk och kompakt handling (inklusive rysk mobiltelefonroulett, kidnappning, psykotiska tvillingar och samurajsvärd) varvas med smetiga tillbakablickar av äkta kärlek och själens lugn i naturen.

Ett förhållande kraschar på grund av, naturligtvis, killens rädsla att binda sig. Föga originellt. Därmed utbryter ett krig i SMS. Saknad, ilska och stolthet filtreras genom stora mängder alkohol, korkade telefonordlistor och diverse missförstånd. Onekligen ett modernt socialt fenomen som förtjänar eller inte förtjänar att skildras i romanform.

Problemet är väl bara… tja, att det blir så dumt. Istället för att avslöja beteenden, klichéer och ytligheter vältrar sig Mess i dem. Och visst, den här boken har inga litterära ambitioner. Det är ju tur, för då skulle den verkligen vara ute och cykla. Däremot vill den underhålla. Och berätta något om samhället, för att inte säga om den stora kärleken.

Det är en relationsfars för det 21:a århundradet med noter om pudelrockens historia. Det är drygt 400 sidor känslomässigt ältande, mobiltelefontermer, snubblande och vansinnigheter. Actionscenerna är som hämtade ur någon Jönssonligan-film.

Ganmans nästa bok ska tydligen handla om dokusåpor. Eller närmare bestämt den ultimata dokusåpan, där tio seriemördare laddas med vapen och droger på en obebodd söderhavsö. Att bli extremare kan mycket väl klä honom. Det låter fortfarande som riktigt ytlig samhällskritik, men att skruva upp det kan kanske göra det till något annat än detta frosseri i trivialitet.

Men jo, jag skrattar ibland. Av två olika anledningar. För det första över en viss dråplig överraskningseffekt. De tillfällena överstiger på inget sätt tillfällena av oändlig förutsägbarhet, men ändå. Man frustar till. För det andra, och mer vanligt förekommande, av rent cyniskt människo- och bokförakt.

För det är just i allt det där triviala som det vaga obehaget ligger. I igenkänningsfaktorn. Karaktärerna har inte omöjligt fler drag av verkliga människor än man tror. Eller snarare: än vad man vill veta. Är jag också så här korkad och patetisk och idiotisk så vill jag åtminstone inte låtsas om det. Så enkelt är det.

Naturligtvis ryktas det om en film. Jag kan ge mig fan på att Björn Kjellman kommer att vara med.

Similar Posts:

• Musikvecka: I Wish I Was A Punk Rocker With Flowers In My Hair
• Död i dokusåpaträsket
• Men vad ANVÄNDS de till?
• Villaförortens mörka baksida
• Viktigt och färgglatt