I stället visade sig Pol Pots regim som styrde Kambodja mellan 1975 och 1979 vara en av de hårdaste under 1900-talet. Exakt hur många som strök med vet ingen säkert än idag, det är liksom svårt när krig rasade i decennier både före och efter, men vi pratar ändå om hundratusentals – kanske miljoner – människor. Vem hade kunnat ana det?

Kanske de som faktiskt var där. Pol Pots leende handlar lika mycket om vad som hände i Kambodja som om bilden av det utanför landets gränser. Peter Fröberg Idling jagar flera spår samtidigt; Kissinger och Nixons bombkrig, röda khmerernas väg till makten, livet under diktaturen, Kambodja idag… och så den resa som en kommitté från Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea (inklusive Jan Myrdal) gjorde genom Kambodja 1978. Det är det han hänger upp hela boken runt: hur kan man resa rakt igenom ett land där människor svälter, torteras och jobbar ihjäl sig och komma hem med berättelser om en lyckad revolution och ett paradis för bönder som kan fungera som förebild för resten av världen? Hur kan det man önskar vore sant bli det som man faktiskt ser? Som en av de som var med på resan uttrycker saken med 25 års perspektiv:

Vi pratar om kampen. Något om att stödja folket mot imperialismen. Att det viktiga var att få slut på USA:s krig. Att det var sedan det blev fel. Ungefär, säger hon, som att vara kärnkraftsvän och försöka förhålla sig till Tjernobyls härdsmälta.

Det är en infekterad fråga. Man tycker att det inte borde vara så kontroversiellt att tycka att både Kissinger och Pol Pot var massmördare, men vi lever ju i en politisk värld och ibland spelar det tydligen roll i vems namn folk dör. Och därför gläder det mig att Fröberg Idling skrivit en så balanserad bok, utan någon tydlig politisk agenda åt endera hållet. Han blandar egna erfarenheter av Kambodja, funderingar och personligt hållna spekulationer med vittnesmål och intervjuer både med kambodjaner och svenskar, med torterare och offer, med överlevare och förnekare. Mer än en gång kommer jag att tänka på Jan Wongs självbiografi Red China Blues, där hon beskriver hur hon som idealistisk kanadensisk maoist återvänder till fäderneslandet för att ta del i den ärorika kulturrevolutionen och först bitvis märker att det inte är det paradis det enligt partiprogrammet borde vara.

Den svartvita bilden skymmer till slut allting.
Hur kan man då lära sig något av historien?

Och han gör det med ett skönlitterärt språk som är en fröjd att läsa – och nackdelen är väl just det att han kanske har lite för stora litterära ambitioner. Av och till verkar han själv osäker på om han skriver en reportagebok eller en historisk roman.

Med vilken rätt frågar jag dig där i spegeln, reser du oinbjuden bland deras minnen? Med vilken rätt gör du dem till dina och drar in dem i ditt underland? Tolkarl? Trollkare?

Det är en ganska oturlig ironi; i försöket att förstå, snarare än att bara rabbla hårda fakta, beger han sig kanske någon gång för långt in i det tolkande, det relativa. Kanske är det just den läxan man borde lära sig av historien: att det sällan är så enkelt som de goda mot de onda. Vikten av att kolla att kartan och verkligheten verkligen stämmer överens.

Jan Myrdal hävdar fortfarande att Pol Pot var på rätt spår. De få som överlevde tortyrkamrarna kanske inte håller med. Men Pol Pots leende belyser både det som hände och det som sades hända och blir en mycket läs- och tänkvärd, om också i slutändan kanske lite otillfredsställande bok som får mig att vilja läsa mer.

Similar Posts:

• Vad vet du?
• När sanningen är som svartast
• Kina som du inte annars får se det
• När kriget blir till konst
• Kvinnans plats nu och då

I den här boken skildras hur livet verkligen ter sig för kineser idag; allt ifrån ”vanliga” kineser, till prostituerade, narkomaner, partipampar och företagsledare, dissidenter och tv-tittare.

I det nya Kina har tv-serien Dynastin stora tittarskaror – men många har problem att förstå vad de egentligen talar om eftersom världen som skildras är så totalt annorlunda. I det nya Kina är jag det enda viktiga; solidaritet med andra verkar som bortblåst. I det nya Kina beordras chefer för flygbolag att befinna sig ombord på sina plan vid omställning kring år 2000, för att verkligen försäkra sig om att bolaget gör sitt yttersta för att inga problem ska uppkomma. Det nya Kina har enorma miljöproblem att brottas med, inte minst på grund av den snabbt ökande massbilismen, liksom en exploderande narkotikaepidemi.

Men i det nya Kina är ändå inte allt så nytt. Centralplanerna finns kvar och Beijings tjänsteman ansvarig för kvoten av drunkningsolyckor har problem eftersom kvoten har överskridits. Inte för att människorna dött, utan kvoten, kvoten… Andra brottas istället med svåra problem som att kvoten för studier av Deng Xiaopings Verk i urval inte uppfylls.

Kvoter på allt; en ”stalinistisk kvotfeber” genomsyrar fortfarande stora delar av landet. Och om nu någon trodde att rasism var något avgränsat till vita människor, så kan den här boken ändra den uppfattning. Yang Guizi (”utländsk djävul”) är ett inte helt okänt begrepp, men är ändå något mindre förolämpande än Hei Gui (bokstavligen ”svart djävul”, men används närmast ungefär som ”nigger”). Om man ska ha med utlänningar att göra, må de i varje fall inte vara svarta, är många kinesers uppfattning, menar Wong.

En annan grupp, som har det förvånansvärt lätt för sig om man får tro Wong, är homosexuella. De kinesiska myndigheterna har varit så paranoida för politiska sammanslutningar att de helt enkelt inte sett gay-frågan. Ännu? Wong har också en mycket läsvärd skildring från Tibet. För samtidigt som Kina ockuperar och förtrycker landet, så är befolkningen på många sätt priviligierad. Stora summor pengar öses varje år in i Tibet, för att bekosta utveckling och administration; man är undantagna från många av Kinas normala, förtryckande regler (exempelvis barnbegränsningen); man kvoteras in till högre studier och arbeten, och så vidare. Förtryck och utveckling på en gång; ”Man gav Tibet sin egen version av Hongkongpop ackompanjerad med piskor och kedjor.”

Något irriterande tycker jag översättningarna av namnen är. Det kan förstås vara pittoreskt att veta att en persons namn betyder Feta Lönekuvertet eller Stora språnget, men det blir ibland lite jobbigt och jag hade nog föredragit att de kinesiska namnen hade använts konsekvent. Ibland känner man sig närmast förflyttad till de småländska skogarna, när det talas om samhällen som Storahög eller Vattenhålan.

Men i övrigt finns det bara gott att säga om denna Kina-skildring. Det här är förstås inte en objektiv bok. Bara titeln avslöjar det, och Wong förklarar själv varför: ”Att rapportera opartiskt från Kina var mer än jag förmådde. Jag var liksom förtjust i mänskliga rättigheter. Och tyckte liksom fruktansvärt illa om diktaturer.” Men som en ”partsinlaga” är den enormt intressant.

Det här är en bild av Kina som regimen inte vill ge. Och en bild som många i väst nog inte vill se.

Similar Posts:

• Kina ur forskarens ögon
• 1,3 miljarder människor i ett land fullt med underverk
• På luffen i Kina
• Kritisk skildring av Kinas spurt
• Något är ruttet i staten Kina