Texterna svämmar över av kroppsvätskor. Det är blod och svett, tårar och urin, kroppssekret i en salig blandning. Det berättas om längtan efter blod, blod som sörplas, sugs och dricks – må det så vara symboliskt. Det är svett som droppar ur ögon, piss som forsar fram ur porer, tårar som sprutar ur kön. Det är mycket på en gång. Det kunde ha varit provocerande, i intervjuer etiketterar Jan Fabre sig gärna som "poetisk terrorist", men allt detta skvättande och sprutande känns stundtals snarare ganska pubertalt.

Vad dramastyckena konkret handlar om är inte lätt att förklara, i synnerhet inte när de, som här, saknar sin sceniska dimension. Kanske är det inte heller meningen att allt ska vara eller förstås logiskt, men samlingen hade vunnit betydligt i styrka om den också inkluderat någon sorts bakgrundsinformation, förord eller berättande text om hur styckena dramatiserats.

Det finns inga dramatiska vändningar, ingen direkt tydlig utveckling. I stället är det mångtydighet, skilda djup, lager och bottnar som betonas. Ofta är texten mer poetisk än dramatisk. Men mycket som sägs är dunkelt. Texten saknar en yttre struktur, fasta hållpunkter. Hur öppen för tolkningar kan en text egentligen vara för att den inte ska bli för abstrakt eller ogripbar?

Dialogerna är monologartade. Röster glider samman, isär, in i varandra, återkommer. Fraser och meningar upprepas och kommer tillbaka, likt omkväden, utsagda av någon annan. Men kanske rör det sig i grund och botten om en och samma person, gestaltad i olika skepnader: en vampyr, dödens ängel, riddaren, en hund. Människa, djur, odjur, kvinna, man – rollerna är inte fasta.

Intressant och nyskapande är att inte heller könsrollerna är låsta positioner. Gestalterna ter sig könsöverskridande, texten är androgyn. Flera av rollerna kan spelas av "en man, en kvinna eller en hermafrodit".

Men i sin nuvarande form har texterna mer karaktären av utkast. För att det här ska bli riktigt intressant krävs duktiga skådespelare och en scen. Satt i olika regissörers och scenografers händer kan det här bli en mängd skiftande föreställningar, inte minst med tanke på scenbilden. Det måste vara en regissörs våta dröm.

Similar Posts:

• Insekter och könsfrågor
• Teaterroller och livsroller
• Den äktenskapliga rävsaxen
• Klämtslag och melodier
• Nu ska vi för i helvete ha det riktigt trevligt!