J.L. Carrs klassiker från 1980 klingar i nostalgins bitterljuva toner i historien om en man som minns tillbaka en avgörande sommar i sitt liv. Huvudpersonen, den unge Tom Birkin, har tagit sig igenom helvetet i första världskrigets skyttegravar och vaggas i byn Oxgodby in i en sommaridyll ute på den engelska landsbygden som både läker och sätter sitt eget märke i honom. Allt har redan hänt, men minnena vibrerar: Det är en gammal Birkin som sitter och minns tillbaka heta augustidagar som gav honom vänner och kärlek såväl som en blick bakåt i historien på vad helvete och frälsning kan vara för människan.

I sitt förord till boken skriver Carr att han egentligen ville skriva en lättsam berättelse med inslag av egna upplevelser, men att händelser i hans eget liv färgat boken i en dystrare ton. Kanske är det däri själva kärnan i En månad på landet ligger. Det är inte en sorglig bok – tonen är vardaglig, Birkin berättar sakligt om sina dagar, nyfiket och generöst om människor han möter: Moon, som ska komma att bli hans nära vän och kollega, den vackra och ouppnåeliga Mrs Keach, den kavata, unga Kathy Ellerbeck, och han delar ivrigt med sig av sitt arbete, som han gör för nästan inga pengar alls.

Och samtidigt finns det djupa krigstraumat där, halvt dolt för läsaren – även om Birkin nämner kriget och sina upplevelser av det vid olika tillfällen. Men mest av allt finns traumat i ansiktsryckningarna som nämns för läsaren mest i förbifarten men som människorna runt Birkin tydligt kan se, det finns i Birkins blick på bilden av helvetet som avtäcks framför hans ögon uppe i kyrktaket – om man vill en mycket tydlig symbol för att dra upp sina trauman i ljuset och därmed bearbeta dem.

När Birkin till slut lämnar Oxgodby vet han inte att det är för alltid, sådant kan bara framtiden utröna. Men den Birkin som sitter och skriver ner sina upplevelser av den sommaren vet. På så vis skimrar berättelsen i det särskilda ljus som bara det som är omöjligt att återvända till kan göra – det förflutna blir en smärtsamt vacker pärla i tiden, något som man när det hände inte förstod hur värdefullt det skulle bli men som man i framtiden ständigt minns tillbaka till med ett styng i hjärtat över att aldrig någonsin kunna återvända.

Similar Posts:

• En dag att minnas
• Otro mescalito. Un poquito.
• Perfekt sommarläsning för Downton-fans
• Författarskapets dramer
• Spännande – men lite för mycket intriger