Det är för romanen Röde Orm som Frans G Bengtsson är känd för en bredare publik i vår tid. Med ett småleende kan jag känna igen mig i hans ord om hur denna roman blev till. En lös tanke i ett författarhuvud, en enda karaktär som fascinerar och slutligen blir det en hel roman. I Frans G:s fall fick han kung Harald Blåtand så att säga på hjärnan och ur det och en tanke om en galärslav som från början var högerhänt men av sin tid vid åran blev vänsterhänt, växte Orm Tostesson och hans äventyr som viking fram. I romanen har Frans G varit konsekvent i sin litteratursyn. Idealet var de isländska sagorna och i det han själv skrev gäller: ”Yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma någonting som skall kunna ge en smula illusion av realitet.”

Litteratur och konst är alltså för Frans G något som framställs med möda och ansträngning efter stor tankeverksamhet. Litteratur är inte psykologiserande om känslor i långa inre monologer som han menar är rena fantasier och att detta har upphöjts till litteratur istället för det äkta – det litterära ideal som idag benämns ”show, don’t tell” – att läsaren genom karaktärernas ord och handlingar ska förstå deras psykologi. Frans G menar också att orsaken till att deckare och historiska romaner är så populära, beror på att där med nödvändighet finns handling och dialog, för att rädda sina egna känslor greppar läsaren efter dessa genrer.

Trots Frans G:s koketterande om att hans studier mest bestod av fest och schackspel blev han en mycket lärd man. Och det är i hans essäer som detta framstår så tydligt. Det finns ett antal essäsamlingar av honom som är lika läsvärda idag som de var när de skrevs. Frans G:s penna är flyhänt, metaforerna både bitska och roliga och när jag nu säger han är lättläst tror jag att han skulle le belåtet om han i sin himmel läser detta. För språklig talang innebär lättlästhet. Det finns en fördom att det som är krångligt och motigt att läsa är något som har varit svårt att skriva och krävt djup tankemöda. När det egentligen är tvärtom. Det som är lätt att läsa, det innebär inte förenkling, är också det som kräver mest av sin författare.

Mina essäböcker av Frans G är nötta och fulla av understrykningar och anteckningar i marginalen. Jag kan liksom inte låta bli dem och tar fram dem då och då och läser än en gång om De långhåriga Merovingerna eller om Människan och hennes lycka. Frans G:s texter har en förmåga att vara upplyftande, att höja över det vardagliga och ge ett sammanhang och en känsla av vad som är viktigt och inte.

Det med upplyftande av läsaren är också Frans G:s definition på vad som är bra och dålig poesi. Jag har provat teorin även på prosa och finner att den för det mesta håller där också. Hur svårt och hemskt ett ämne än är, skriver Frans G – om läsaren känner sig upplyft så är det bra. Det handlar om ordens valör, om stringens i de bilder som orden frammanar och om den rytm och musik som finns i helheten.

Vid snabba nedslag här och var i Frans G:s essäer kan man lätt få associationer till elitism och gammaldags träig, till och med patriarkal, lärdom. Men det är ytan som bedrar. Vid närmare läsning ser läsaren att det inte finns något förakt för den allmänna, så kallat vanliga, människan. Däremot finns det en ton av irritation, ibland illa dold ilska, mot den medelmåttighet som tror den är något. Frans G kan rasa mot byråkrater och statistiker, klåfingriga språkvetare och utarmning av kultur och bildning. Det är på ett sätt en civilisationskritik som ibland tydligt lyser igenom. Det som framstår som det motsatta och det åtråvärda är emellertid inte den upphöjde akademikern på lärdomens piedestal utan istället visar Frans G på det äkta hos strävsamma arbetande människor.

Man har jämfört Frans G med hans två stora idoler, författaren Joseph Conrad (bla. Mörkrets hjärta) och filosofen Arthur Schopenhauer, just på grund av en pessimistisk grundsyn. Conrads shakespearska ”alla-dör-på-slutet-tragedier” där människor måste fullfölja de öden de är födda till och där kritik mot materialism, civilisation och icke autentiskt liv är genomgående, är något som Frans G är full av beundran för.

Schopenhauer som skrev verket Världen som vilja och föreställning och hade åsikten att människan skulle förneka sin vilja, behov och önskningar, för att se den verkliga verkligheten, tingen som de är i sig, ser Frans G istället på med ett roat överseende. Den buttre farbrorn i Frankfurt am Main kunde för all del ha sina poänger men han levde inte som han lärde. Självmord borde ha varit den ultimata konsekvensen av det totala förnekandet av viljan som Schopenhauer förespråkade, men istället var filosofen mycket mån om att hålla sig kvar i livet och akta sig för sådana saker som pestepidemier. Men det pessimistiska, svartsynen, får förmodas vara det som Frans G kunde känna igen sig i.

Frans G skriver i essän Om böcker och deras användningar om läsaren som hålls borta från de äkta klassiska verken med att de görs så märkvärdiga med all kring-litteratur, böcker om böckerna – litteraturhistoria, analyser, ”dårhusalster och kommentarer … lärt svammel…” – att ingen vågar närma sig dem. Och i de otal moderna böcker som publiceras serveras det hafsigt hopkomna som är inne för dagen, ”alstrat av sådana som ha på känn, att världen föddes igår och nådde full utveckling i förmiddags samt troligen går under i morgon…” Frans G anser att det triviala och vardagliga, det förenklade, har gjorts till ideal i motsats till de tidlösa verken. Den essän är bara ett av många ställen där han med ett syrligt anslag använder adjektivet ”modern”. Det är då inte i betydelsen framsteg utan i betydelsen dagslända som han ironiserar över modernitet samt övertron på ett eventuellt nytänkande eftersom de flesta tankar som finns att tänka ”redan vore slitna på kung Orres tid.” I essän Försök till en optimistisk betraktelse tar Frans G ut svängarna rejält när det gäller pessimistisk kultursyn i och med att det optimistiska ligger i att nu har all dumhet kommit fram ur djupen så nu kan det inte bli värre.

Frans G beskriver sig själv i ett brev till en vän 1925, som att han ena stunden har storhetsvansinne och nästa stund är nere i en avgrund av självförakt anseende allt han gör som pekoral. Han verkar också ha haft en lidelsefull och närmast smärtsam skapargärning eftersom han kan påstå sådant som att författarens bästa stunder är när han slipper skriva. Det tyder på en man som hade stora, närmast enorma, krav på sig själv. Han ville leva och skriva som han lärde när det gällde litteratur. Han är också beskriven som att ha varit en melankoliker. Kanske led han av depressioner och ovanpå det pessimism. En konservativ med självtvivel som i sina texter ställde sig utanför som iakttagare, en åskådare av inte bara litteratur utan även av livet självt. Men det finns också en humor som är mild, vidsynt och medlidsam och där finns en förnöjsamhet. Han kunde skriva om konsten att vara lycklig och vad som var viktigt i livet, om fiskelycka och god sömn och där poängteras det lilla, enkla livet som det högsta av tillstånd. Att ligga i gräset en varm sommardag.

Kanske var det för Frans G:s kärleksfulla hyllning till denna enkelhet och basala livsglädje som han själv blev så läst och älskad. Essäsamlingen För nöjes skull kom ut 1947 och såldes i 40 000 exemplar vilket visar att helt vanliga läskunniga bönder och arbetare också älskade Frans G. Han skrev för en bred publik och han är folkbildande men inte mästrande. Och Röde orm var sin tids Harry Potter när det gäller popularitet. En högfärdig elitist skulle inte ha blivit så populär och läst av så många människor. Det skulle passa med en travestering här, att han lästes på latin av lärde män och på bönders språk av bönder. Sedan var det förstås alla intressanta och spännande ämnen han skrev om, allt från antikens personligheter till författare, generaler och vikingar, intet ämne tycks ha varit honom främmande. De livsöden han beskriver, var och i vilken tid de än verkat, är intressanta på så vis att de enskilda människornas betydelse kommer fram. Det kan gälla en general under Napoleon eller en författares skilda verk.

Frans G:s essäer är lika läsbara idag som de var för över ett halvsekel sedan. De finns på närmsta bibliotek eller antikvariat och den som ännu inte har läst dem har en högtidsstund framför sig.

Så var då Frans G Bengtsson en ladugårdsförman i en akademikers klädnad? Det går att dra den slutsatsen. Han skrev sonetter, en italiensk versform, om de mest högstämda ting och medger att han under sin tid med korna utformade tekniken. En av sonetterna som heter Betesmarken är avslöjande. Där diktar han om hur han låg i gräset och läste Schopenhauer:

Mitt Ting i Sig blev sommarlukt från maden
av mynta; och min Värld som Föreställning
blev vipors flax runt kvigor som idissla.

Fotnot: Frans G Bengtsson levde 1894-1954, G står för Gunnar.

Similar Posts:

• Vad är en sommar utan böcker?
• Känslan och förnuftet
• En frostskadad viking
• En förutsättning för att förstå vår samtid
• Episoder som roar ibland

Jag såg filmen strax efter att den gått upp på bio förra hösten, och även om jag fortfarande älskar allt som har med Harry Potter att göra, så kändes magin inte lika stark längre. Det var en välproducerad och vacker film, med otroliga miljöer, en rejäl dos nostalgi, och charmiga karaktärer. Men handlingen? Det fanns inte särskilt mycket handling, tyvärr. När jag såg filmen kunde jag ha lite överseende med brist på vettig handling, eftersom den var underhållande ändå, men när jag läser manuset i bokform så är bristen på handling det som sticker ut mest.

I Grindelwalds brott bryter sig den onda trollkarlen Grindelwald ut från fängelset, och börjar samla anhängare i Europa. Dumbledore skickar iväg Newt Scamander för att hitta och hjälpa pojken Credence, som magiska myndigheter vill döda, och som Grindelwald vill värva. Det är inte riktigt tydligt varför Credence är så viktig, utöver att han eventuellt har ovanlig stark magisk förmåga, men ingen ifrågasätter hans nyckelroll. Ingen ifrågasätter särskilt mycket överhuvudtaget, karaktärerna bara rusar från en plats till en annan och gör sin grej, och drar snabba slutsatser som lika snabbt leder dem till nästa grej och nästa slutsats.

En sak som är oerhört irriterad i Grindelwalds brott är all queerbaiting. Efter att J.K. Rowling avslutat Harry Potter-serien avslöjade hon att Dumbledore var gay. Kritiker sa att det var väldigt behändigt att hon fick HBTQIA-poäng genom att avslöja något sådant, men utan att riskera bojkott eller kritik genom att skriva det i böckerna. Jag ville gärna tro det bästa om Rowling, och tänkte att det var en bra sak att säga även om hon inte kom på det förrän hon skrivit klart böckerna. Men nu när hon har en ny chans att berätta om Dumbledores liv (och om relationen mellan honom och Grindelwald) så är det väl självklart att det ska vara med i berättelsen? Nej, inte enligt Rowling. Det enda vi får är uttalandet ”vi var mer än bröder”, och några längtansfulla blickar. Tillräckligt mycket för att skapa uppmärksamhet och intresse bland HBTQIA-personer, men långt ifrån tillräckligt för att behöva hantera kritiker som inte gillar att se homosexuella män på film. Jag är besviken, och jag är trött på allierade som Rowling som fegar ur istället för att ta ställning.

Älskar man Harry Potter lika mycket som jag har man förmodligen redan köpt och läst den här boken. Har man en något svalare inställning till hela fenomenet kan man se filmen istället. Skådespelarna gör ett bra jobb och lyckas ge liv och charm till karaktärerna. I boken är de bara platta. Kanske är det för att filmmanus är svårlästa, och svåra att förlora sig i, kanske är manuset bara inte särskilt bra. Hursomhelst är det här en bok man lika gärna kan skippa.

Similar Posts:

• En illustrerad dos magi
• Harry Potter för de redan frälsta
• Fantastiska nördigheter och var man hittar dem
• Vem gillar Rowling?
• Potter-konceptet börjar kännas slitet

Tonen i boken är tyvärr stundtals ojämn. Lite barnsliga stycken som uppmanar läsare att inte experimentera med besoarer som motgift och att inte läsa osynlighetstrollformler högt blandas med handskrivna manus oöversatta från engelskan och rätt invecklade flödesscheman som Rowling skrev för att hålla koll på alla förvecklingar och tidslinjer. Jag tror inte att samma åldersgrupp uppskattar både de magiska experimenten och att få läsa det synopsis som Rowling skickade till Bloomsbury tillsammans med manuset till Harry Potter och De vises sten. Kanske är boken egentligen mer barnvänlig än för barn. Jag förstår poängen i att göra en barnvänlig variant av boken, men det barnsliga tilltalet förtar en del av magin för mig.

Mest glädje får jag ut av Rowlings eget material. Visst är det spännande att se bilder på gamla stjärnkartor och kvastar som tillhört påstådda häxor, men just de bitarna gör sig förmodligen bättre om man har möjlighet att besöka själva utställningen. Däremot blir jag alldeles till mig av att få läsa om hur VD:n för Bloomsbury tog hem de första kapitlen ur Harry Potter och De vises sten för att få ett utlåtande från sin åttaåriga dotter Alice, och se fotot på Alice handskrivna (mycket entusiastiska!) lektörsutlåtande:

The excitement in this book made me feel warm inside. I think it is possibly one of the best books an 8/9 yearold could read.

Tack Alice, för att du övertalade din pappa att ge den här magiska berättelsen en chans.

Till andra fantastiska stycken i boken hör inscannade tidiga utkast till de olika böckerna, där man ser hur Rowling och hennes redaktör strukit och ändrat, och lagt till kommentarer i marginalerna. Jag tror och hoppas att andra Potterheads kommer bli lika lyckliga som jag över att upptäcka vilka karaktärer som bytt namn, och vilka scener som från början var helt annorlunda. Harry Potter: en magisk historia är en nördig guldgruva full av magi och kärlek till detaljer som gör Harry Potter till världens bästa berättelse.

Similar Posts:

• En illustrerad dos magi
• Inte särskilt magiskt alls
• Fantastiska nördigheter och var man hittar dem
• Vem gillar Rowling?
• Harry Potter finns INTE på nätet

För oss som läst alla böckerna, köat till premiärerna, sorterats in i elevhem (Ravenclaw!), och rabblar trivia i sömnen är Fantastiska vidunder lite som att komma hem till ett varmt uppehållsrum på Hogwarts efter att ha fryst ute i kylan på Qudditch-läktaren.

Förutom att vara full med fakta om alla möjliga magiska varelser, så är Fantastiska Vidunder full av små roliga anekdoter som inger en sådär magiskt mysig känsla som är typisk för Rowling. Dessutom belönar Rowling hängivna läsare genom att här och där flika in små hänvisningar till saker som har betydelse för de ursprungliga Harry Potter-böckerna, eller som man känner igen från den första delen av filmatiseringen om Newt Scamanders liv (Fantastic beasts and where to find them, 2016). Exempelvis avslutas avsnittet om Akromanteln (ett talande spindelmonster som bor i Borneos djungler) med kommentaren:

Ryktena om att en akromantelkoloni har etablerats i Skottland är obekräftade.

…vilket är roligt eftersom Den Förbjudna Skogen runt Hogwarts – som ligger någonstans i Skottland – har en stor akromantelkoloni som ställer till besvär för Harry och Ron i Harry Potter och Hemligheternas kammare.

Eftersom Fantastiska vidunder egentligen är en lärobok för eleverna på Hogwarts, och inte menad att läsas av mugglare, så finns det en hel del roliga fotnoter som ska hjälpa trollkarlar och häxor att förstå de icke-magiska människornas (mugglarnas) sedvänjor. En av mina favoriter är fotnoten vid avsnittet om Chizpurfeln (en magisk parasit):

Om chizpurflarna inte får tag i något magiskt påstås de angripa elektriska apparater inifrån (för att få närmare inblick i vad elektricitet är, se Brittiska mugglares vardagsliv och sociala vanor av Wilhelm Wigworthy, Little Red Books 1987).

Jag tycker också om fotnoten om feer, som inte alls är de charmiga varelser vi mugglare tror att de är, men som av någon anledning ändå blivit omåttligt populära:

Mugglare är mycket förtjusta i feer, som förekommer i olika sagor skrivna för deras barn. Där beskrivs de som bevingade varelser med utpräglad personlighet och förmåga att tala som människor (fast ofta på ett ytterst påfrestande, sentimentalt sätt). Mugglarna föreställer sig att feerna har små bon bland blomblad i urholkade flugsvampar och liknande. De avbildas ofta med trollstav i handen. Man kan säga att fen är den magiska varelse som haft störst framgång hos mugglarna.

Min största invändning mot Fantastiska vidunder och var man hittar dem är att det är lite glest mellan illustrationerna. Det hade varit logiskt att låta varje vidunder ha en egen illustration, speciellt som det ska föreställa en faktiskt lärobok i magisk zoologi. De illustrationerna som finns är vackra och stämningsfulla, men ser mer ut att höra hemma i en klassisk sagobok än i ett magiskt lexikon. Man skulle ju kunna hävda att det faktiskt ÄR en sagobok, men det känns som ett väldigt trist sätt att se på världen.

Similar Posts:

• En illustrerad dos magi
• Harry Potter för de redan frälsta
• Efterlängtat nörderi: en magisk guide till Hogwarts
• Inte särskilt magiskt alls
• En magisk värld för alla?

Harrys tredje år på Hogwarts kännetecknas också av många nya komplexa karaktärer introduceras, inte minst den empatiska Professor Lupin med sin skamfyllda hemlighet, och rymlingen Sirius Black som visar sig vara någon helt annan än först förväntat. Karaktärer man känner igen sedan de tidigare böckerna mognar, och särskilt Hermione Granger utvecklar en personlighet utöver att vara smartast i skolan och rädda Harry och Ron ur alla knipor. Tyvärr gör hon fortfarande deras läxor, men hon utdelar även ett mycket välförtjänt knytnävsslag till en av bokens antagonister.

Jim Kay har gjort ett fantastiskt jobb i att illustrera J. K. Rowlings magiska värld. Teckningarna är genomgående mörkare än i de tidigare böckerna, men det passar bokens teman väl. De gråa skisserna av Azkaban (trollkarlsfängelset) i början övergår utan problem till komiska bilder på Hermiones trubbnosiga katt. Just den här till synes okomplicerade blandningen av tungt och mörkt med lättsamt och komiskt, allt blandat i en fantastiskt magisk värld, är vad som gör Rowlings berättelse om Harry Potter så speciell.

I den illustrerade utgåvan av Harry Potter och Fången från Azkaban finns också uppslag som tagna ur Harry Potters magiska läroböcker, men som också skulle kunna höra hemma i en uppslagsbok om valfri djurart. Till mina favoriter hör de oerhört detaljerade illustrationerna av vattenodjuret Grindylogg, med torrt beskrivande språk och noggranna mätningar av odjurets utvecklingsstadier.

Jim Kays illustrationer tillför oväntat mycket magi till J.K. Rowlings ord. Även om du som jag redan har flera upplagor av Harry Potter-böckerna, så tycker jag att det är värt att lägga pengarna på de vackra illustrerade exemplaren. Efter att jag läst ut dem så fortsatte jag bläddra i dem, enbart för de fina teckningarnas skull.

Jag hoppas att det inte behöver sägas egentligen, men säger det ändå för tydlighetens skull: har du inte läst Harry Potter än är det verkligen dags att du gör det nu.

Similar Posts:

• Potter-konceptet börjar kännas slitet
• Fantastiska nördigheter och var man hittar dem
• Harry Potter för de redan frälsta
• Inte särskilt magiskt alls
• Passar i samma ram som första boken