Enligt min mening handlar det mera om detta än om vänskapen mellan två giganter inom arbetarlitteraturen, som tog motsatta vägar. Eyvind blev modernist, akademiledamot och nobelpristagare, som gjorde en klassresa och Ivar höll sig krampaktigt kvar i arbetarklass och skrev en slags subjektiv realism.

Bokens epicentrum är Ivar och dennes, enligt Hans Lagerberg, förfalskning av verkligheten, hans egocentriskhet och ärelystnad. Det är ett intressant porträtt som träder fram framför en och om Ivar får man en ganska tydlig bild medan Eyvind glider mera undan.

Hans Lagerberg säger i början av boken att han favoriserar Eyvind Johnsson och detta vill han inte sticka under stol med och han gör också allt för att punktera Ivar som han tycks tycka är en omoralisk människa!? Om Eyvind får vi inte veta allt för mycket i jämförelse, trots Hans Lagerberg uttryckligen säger att det är hans favorit. För att han i slutet inte tycks veta vilken han favoriserar. Han har tydligen glömt vad han skrev i början av boken?

För att närma sig personerna Eyvind och Ivar så används deras egna texter, brev och utsagor som underlag. Undersökningen är välgjord och välstrukturerad i sin framställning, men ändå kan jag tycka att det stundtals är ganska tråkigt, det finns inga skandaler om man nu inte tycker att Ivar Lo-Johansson formulerar om det upplevda så det ska passa honom är en skandal.

Som om det vore en nyhet att författare fabulerar, ljuger.

Detta är en bok vars uttalade syfte, att skriva om vänskap mellan två stora diktare, känns ganska krystat och fabricerat och är inte läsvärd som en litterär skildring. Men dock är den läsvärd för sin tidsskildring och sin i viss mån analyserande skärpa. Hyser man minsta agg mot genren arbetaredikt och 1930-talet då det begav sig, så ser jag inga anledningar alls att ta sig igenom den här boken.

Har man däremot ett intresse och kanske läst en eller ett par böcker av dessa två herrar, så kan man nog segla sig igenom boken och kan förvänta sig en ganska trivsam seglats, dock utan några stormar eller andra äventyrligheter, utan just bara en tillvaro på båten fullkomligt naturlig, med både stiltje, stilla bris och helt okej vind i seglen.

Similar Posts:

• Drömmen, staden, romanen
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Biografi om en bokälskare
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• Mästaren Ivar Lo firar 100-årsjubileum

Brutus, Judas och Quisling är kanske de tre mest kända förrädarna i världshistorien och de finns alla med i Hans Lagerbergs exposé över förrädarnas historia. Lagerberg stannar emellertid inte vi dessa individer utan fyller sin bok med förrädare, svikare och syndabockar av olika slag från olika tider. I boken figurerar, förutom den historiska genomgången, två övergripande frågor; vad är förräderi och kan det vara av godo? Lagerberg problematiserar och bygger ut fenomenet och skapar genom detta en bred bas för vad som kan betraktas som förräderi. Här trängs tyrannmördare och klassförrädare med spioner och ideologiska avfällingar, och de tillmäts alla en något så när objektiv presentation. Fakta kan ibland grumla begreppen och ge en käftsmäll åt förutfattade meningar vilket är precis vad som härigenom sker. Var Judas Iskariot verkligen en ondsint, svekfull man? Klart är att en individ för den ena sidan kan framstå som förrädare d.v.s. jordens avskum, medan han hyllas som hjälte av den andra sidan. Konklusionen av det hela blir att det är subjektiva aspekter, när allt kommer till kritan, som har skapat bilden av de flesta förrädare. Det hela är en fråga om svart och vitt, om gott och ont? Vem står på rätt sida, du eller jag, Brutus eller Caesar? Det är kanske inte så konstigt att norrmännen fördömde Quislings agerande under kriget, men frågan om t.ex. Judas, av fri vilja, förrådde Jesus är svårare att besvara.

Att tänka till, är något alla borde göra oftare. Boken Förrädare stimulerar just den processen och det är positivt. Hade personligen inte reflekterat speciellt mycket över vad förrädare och förräderi egentligen innebär eller kan innebära, tills jag fick boken i handen. Tyvärr tenderar boken att bli något träligare mot slutet. Delvis beror detta p.g.a. de många kategoriska uppräkningarna vilket kan tyckas paradoxalt eftersom det är de många olika typerna av förrädare som är själva grundstenarna i boken, men så är det. Orkar man emellertid ta sig igenom verket kan man tillfredsställd ställa den i hyllan och registrera den nya och värdefulla kunskap man inbringat, om man inte visste allt förut vill säga.

Similar Posts:

• Demokratin och döden
• Högstämt om Judas upprättelse
• Ars moriendi – konsten att dö
• En hyllning på Idus Martiae
• Seglivade, lockande historier