Handlingen är på många sätt medryckande och intressant. Författaren själv, alltså Gustav Stålhammar, träffar i inledningen Herman Bylle, en gammal man som avskärmat sig från människorna och tappat tron på sin omgivning. De samtalar om skrivande, och Gustav kläcker ur sig något som får Herman att inse att han trots allt har en historia att berätta. Och att den därtill är något som eftervärlden, och då främst två barn som han inte visste att han hade, har användning av.

Vi får följa Herman från uppbrottet med familjehemmet och ut på en resa, mestadels till fots, genom de småländska skogarna. Det finns fina passager. Naturbeskrivningar av det småländska landskapet. Den fina vänskapen, stundtals gränsande till kärlek, som Herman trots allt träffar på under delar av sin färd.

Varje kapitel inleds med en liten kartbild och en vers. Eftersom inget annat anges antar jag att verserna är skrivna av författaren själv. Stundtals glimrar dessa till i sina gammaldags formuleringar, och blir tilltalande och igenkännande, nästan påminner om Karin Boye i sin knivskarphet.

Nog har de sagt adjö, men jag kan lätt förstå
att ingen helt kan dö som med oss lever så.

Genom berättelsen verkar Herman som person undvika utveckling, trots allt motstånd han stöter på och alla omvälvande situationer han hamnar i. Nej, för honom hägrar målet i form av en man han träffat en gång i sitt liv, och som nu får personifiera sinnebilden av lycklig vänskap. Han lever efter devisen att hans liv automatiskt kommer att förändras, bara de två möts. En devis som han aldrig själv ordentligt ifrågasätter.

På baksidan står det att boken ”inte värjer för att behandla de stora svåra frågorna”. På många sätt stämmer det. Mycket är storsvulstigt och behandlar svåra känslor och psykologiskt utmanande ställningstaganden som vi människor tvingas till livet igenom. Däremot är jag som sagt tveksam till hur detta behandlas. Jag läser ofta klagomål på vår tids förkärlek för det sparsmakade, att man är trött på prosadikten; detta less is more-förhållningssätt till språket som blivit så trendigt. Att man istället kan längta efter Den Stora Romanen med det svulstiga språket, de gripande ödesskildringarna, var är den? Jag har själv aldrig känt en sån längtan. Som läsare kryper det i mig av för sockriga kärleksförklaringar, för dramatiska omsvep, för överdrivna karaktärskartor eller onaturligt styltande repliker. För mig är Herman Bylles testamente dessvärre fylld av såna.

Svulstiga stora romaner kan förstås göras på ett sätt så att de ändå griper an och förtrollar. Jag läser just nu Bram Stokers Dracula och tänker även på förtrollningen av mäktiga långkörare som Törnfåglarna (Colleen McCullogh) och Brott och straff (Fjodor Dostojevskij), båda där handling snarare än språk är det som driver läsaren framåt. Jag leker med tanken på hur jag hade reagerat om denna bok varit skriven på 1700-talet av en välkänd klassisk författare. Skulle jag då förkastat den med samma rastlösa irritation och klaga över tråkigt språk och obearbetad dialektprosa? Förmodligen inte. Kanske säger mitt missnöje mer om vår tids litteraturkanon och mina läsvanor, än om Herman Bylles testamentes faktiska kvalitet?

Slutbetyget blir att detta är ett ambitiöst utarbetat verk. Nog knyts ramberättelsen ödesmättat ihop med resten, och låter på slutet verklighet möta dikt i ett tankeväckande experiment. Men förhoppningsvis lämnar Gustav Stålhammar det ordtyngda uppsatsspråket till sin nästa bok och tillåter sig att bli mer lättflygande och angelägen.

Similar Posts:

• Spännande men spretigt
• Spännande berättelse förloras i dålig redigering
• Vecka 9: Kulturellt kapital
• I am Dracula. I bid you velcome.
• Hotet från Öster