2013 utkom en större samling med svenska nyöversättningar av Friedrich Hölderlins dikter. Översättare var då Aris Fioretos. Samlingen utkom på Ersatz förlag och hade titeln Kom nu, eld! På Ersatz hemsida finns en bra och tydlig presentation av Hölderlin, trots att den består av bara några rader. Därför stjäl jag här, eller snarare lånar, från Ersatz och citerar dem:

Hösten 1801 vandrade en ung poet mer än tusen kilometer från södra Tyskland till södra Frankrike. Han hette Friedrich Hölderlin och hade en uppslitande kärleksaffär bakom sig. Två år senare återvände han hem – »blek som ett lik, avmagrad, med djupt liggande, vilda ögon, långt hår och skägg, och klädd som en tiggare«. Kort därpå fick han veta att hans stora kärlek avlidit. Fram till hösten 1806, då han insjuknade för gott och skulle vårdas andra hälften av sitt liv i ett tornrum vid floden Neckar i Tübingen, skrev han några av litteraturhistoriens berömdaste dikter.

I Elisabet Hermodssons bok finns, förutom Hölderlin-översättningar, även hennes egna dagboksblad från 1993. Dessa skrevs under en resa till Tübingen, då hon besökte det tornrum, där Hölderlin bodde från 1807 fram till sin död 1843. Hon besökte också Hölderlinsällskapets bibliotek och vandrade liksom Hölderlin längs floden Neckar. Boken är även (gåtfullt) illustrerad av Hermodsson. Det är känslosamma dagboksblad, skrivna mer som dikter om en betydelsefull resa Hermodsson gjort till Tübingen:

Nu är jag i Tübingen.
Hit har jag varit på väg
länge. Länge varit på väg.
En vandring i sekler och
föreställningar. Jag
föreställer mig Herrn
Dichter Hölderlin stående
i sitt fönster i det gula
tornet vid Neckar.

Jag är själv inte insatt i Hölderlins diktning och känner inte heller till övriga svenska översättningar. Förutom av Fioretos, finns det översättningar av Gösta Oswald (Hyperion) och Erik Blombergs urval dikter. Därför blir det inga jämförelser eller tankar kring översättningar. Istället blir det ett smakprov från Elisabet Hermodssons översättning av inledningen till Hölderlins längsta elegi Bröd och vin från 1800, ett av hans mest kända verk. Första strofen av dikten trycktes och utgavs 1807, men i sin helhet utkom dikten först 1884.

Runt om går staden till ro. Stilla den upplysta gränden
Och med facklor besmyckade rasslar vagnarna bort.
Hem att vila går mänskorna, mätta av dagens fröjder,
Och vinst och förlust balanserar ett klyftigt huvud
Därhemma tillfreds.
[...]
Nu blåser en vind upp, som rör lundarnas toppar,
Se! däruppe hur månen, en bild av vår jord,
Smyger sig fram; den svärmiska, natten är kommen,
Full av stjärnor och föga bekymrad av oss,
Glänser hon, den förunderliga, en främling bland mänskor
Högt över bergskrön frammanad, sorgsen och praktfull.

Elisabet Hermodssons bok är en kärleksförklaring till Friedrich Hölderlin och hans diktning. Han inspirerade henne. Och i sin tur inspirerar hon mig att läsa mer av det Hölderlin skrivit, och även mer av det hon själv skrivit.

Similar Posts:

• Nytänkarna vi tar för givet
• Om inspirerande vänskap
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Romantisk rysk klassiker

Delvis beror det förstås på vad man vill lägga i begreppet revolutionär. Språnget ut i friheten talar om ”ögonblicket då konsten blir revolutionär”, men vad innebär egentligen ”revolutionär”? Holm kopplar det till frihet, till ”att återställa förnimmelsen av livet”, ge oss tillbaka en verklig förståelse och mening som slentrianmässigt gått förlorad för oss:

Och detta är konstens uppgift. Att ge oss tillbaka föreställningarna. Göra dem sinnliga. Blåsa liv i dem och rädda dem ur glömskan och den abstrakta innehållslösheten. Det är när [den amerikanske kritikern Fredric] Jameson pekar ut vad som står på spel som Ekelunds ”att visa friheten” och Šklovskijs ”att återställa förnimmelsen” som tydligast möts. Den andemening som jag läste fram var att återerövrandet av den glömda erfarenheten och det förlorade innehållet i ett begrepp som frihet är detsamma som att bevara kontakten med den frigörande eller revolutionära energin.

Om ögonblicken när sådant sker handlar Språnget ut i friheten, där Holm läser, läser om och lokaliserar sådana ögonblick hos bland andra Selma Lagerlöf, Carl Michael Bellman, Birger Sjöberg, Karin Boye, Sami Said, James Joyce, Virginia Woolf, Gunnel och Lars Ahlin, men också i filmklassiker som Cykeltjuven, De 400 slagen, Butch Cassidy och Sundance Kid och, som sagt, Dirty Dancing.

Det är personliga läsningar, ibland omläsningar där Holm förvånas över hur fel hon minns, och så här i efterhand har jag faktiskt svårt att minnas särskilt många av de där ögonblicken av frihet. De är helt enkelt hennes läsningar, och långt ifrån alla riktigt fäster i mig. Jag gillar det mer teoretiska resonemanget om vad konst egentligen vill oss eller har för uppgift, men var de där ögonblicken faktiskt uppstår – det ligger kanske snarare hos läsaren än i verket i sig?

Hos Bellman har Holm till exempel fäst sig vid en häst som stegrar sig och bryter sig ur skaklarna i slutet av Fredmans epistel nr 80, ”Liksom en herdinna, högtidsklädd”, fast huvudpersonerna snarkar förstås vidare efter sitt vanliga festande. I Gösta Berlings saga är det den girige gamle Brobyprästen som tar sin ungdoms älskade i sina armar och bestämmer sig för att om hon kan vara med honom så måste han vara en bra människa. I Kallocain de små glimtarna av tillit mellan människor.

Texten om Dirty Dancing handlar om ”meddans”, om att faktiskt våga lyssna in andra människor (och gör mig glad över att sedan ett tag haft Holms bok Pardans stående i Att läsa-hyllan), men här kontrasteras också olika tolkningar av den något utnötta repliken ”Nobody puts Baby in a corner”. På Karlstads universitet sitter repliken som devis ovanför ingången till biblioteket och ska enligt rektor uttydas ”Låt ingen sätta sig på dig!”. ”Vart tog to stand up for other people vägen?”, skriver Holm. “Vart tog meddansen vägen? Den delade rytmen, absorberandet av den andras erfarenheter?”

Det är helt enkelt fruktbart att ställa olika tolkningar mot varandra. Vad innebär diskrepanserna? Varför har vi fäst oss vid, tagit fasta på olika saker i samma text? Varför blir en text levande och angelägen för den ene läsaren men inte för den andre? Ibland pekar Holm på något i själva texten när jag tror att hon kanske borde peka på läsningen och läsaren istället.

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Går det att såga Shakespeare?
• Ändar av två författarskap
• Multibegåvade Helga Henschen
• Frihet är det bästa ting …