Alla tre romanerna är berättade i jag-form. Det är märkligt att de alla tre valde denna form, som bland andra Charles Dickens sedan tog efter. Det var en lyckad berättarteknik. Charlottes roman blev genast en succé, Emilys först långt senare, som ett återupptäckt mästerverk. Annes roman och författarskap hamnade dock i skymundan. I andra upplagan av sin korta engelska litteraturhistoria English literature från 1974 skriver till exempel Anthony Burgess om Anne Brontë att hon ”is perhaps best remembered now because of her sisters: her talent is smaller than theirs”. Ett ganska brutalt uttalande. Texten förtäljer inte om han ens läst hennes böcker.

I sitt förord till den nyligen utkomna första svenska utgåvan av Agnes Grey berättar Håkan Bravinger att den irländske författaren George Moore på 1920-talet ville lyfta fram Anne Brontë och hennes debutroman. Moore skrev: ”Om Anne Brontë fått leva i ytterligare tio år skulle hon ha nått lika långt som Jane Austen, kanske till och med längre.” Han tyckte att Agnes Grey var en perfekt genomförd roman ”tack vare dess skenbara enkelhet.”

Själv är jag inte rätt person att jämföra romanen Agnes Grey med Jane Austens romaner, den enda roman av Austen jag läst, än så länge, är Stolthet och fördom. Men den ironiska och humoristiska ton, som jag vet att Austen har mycket av, finns också här och var i Agnes Grey. Anne Brontë ser och iakttar sin omgivning och människornas handlingar och utseende mycket klarsynt och kritiskt och ibland med humor. Hon har en psykologisk blick och drar tydliga och logiska slutsatser om varför människornas handlar och beter sig som de gör. Det känns som om det är en mycket mogen person, som skrivit romanen. Huvupersonen Agnes registrerar och återger också detaljerat sina egna reaktioner och beteenden. I slutet av romanen förklarar hon att det är ur sin dagbok hon sammanställt sin berättelse.

Agnes Grey är liksom Jane Eyre en så kallad guvernantroman, det vill säga huvudpersonen arbetar som lärarinna åt barnen i en familj. Anne Brontës roman är, till skillnad från Jane Eyre, en mycket realistisk och vardaglig berättelse, som i mycket verkar bygga direkt på hennes egna erfarenheter som guvernant åt rika, bortskämda och dåligt uppfostrade barn, som hon plågats mycket av. Klasskillnaden mellan hennes arbetsgivare och henne själv känner hon av mycket. Hon behandlas nedlåtande, inte som en jämlike. Men båda romanerna är också kärleksromaner, även om detta kanske trots allt inte betonas så starkt i Agnes Grey. I Annes roman, tycker jag erfarenheterna av att vara guvernant, upplevelsen av klasskillnaderna mellan rika och fattiga och de rikas överlägsna beteende och otacksamhet över sin privilegierade situation står i centrum. Det som också utmärker romanen är anspelningar på och citat ur Bibelns texter. Anne Brontë var dotter till en präst och därmed på ett självklart sätt nära bekant med Bibeln. I romanen finns även mängder av anspelningar och citat från det område som var hennes största intresse: litteraturen.

Att få ta del av någons upplevelser och tankar från en sedan länge svunnen tid, så olik vår egen, är alltid en stor upplevelse. Men människorna har inte förändrats så mycket på 162 år. På så sätt är romanen, på samma gång som den är tidsbunden, nästan tidlös.

Similar Posts:

• Två sätt att få hjärtat krossat
• Shakespeares syster anställs av systrarna Brontë
• Att läsa sitt liv
• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Backmans mästerliga översättning