Mike Garson beundras av många. Och hela biografin Bowie’s Piano Man, the life of Mike Garson andas stor uppskattning av Garson på alla plan; den är en stor hyllning till honom som musiker, men också som människa. Det verkar inte finnas några fel hos honom. Han är en hängiven make, far, morfar, vän etc. Han är andligt bevandrad, han nyttjar inga droger och är passionerad vad gäller musiken.

Som ett exempel på en annan musiker som hyser stor beundran för Garson väljer jag att nämna Gary Kemp. Han är låtskrivare och gitarrist i det brittiska bandet Spandau Ballet. Kemps intresse för Garson verkar grunda sig i hans enorma intresse för David Bowie. En konsert med Bowie under hans Ziggy Stardust-period förändrade den unge Kemp för alltid. Han skulle ägna sig åt musik. Angående Garson, beskriver Kemp det så här, när han särskilt syftar på Garsons medverkan på Bowies ”Alladin Sane”, där han spelade och arrangerade det originella och expressiva pianosolot:

For me, Mike Garson’s piano was what lifted that above anything anyone else was doing at that time. It made it exotic, made it decadent.

Garson själv kommenterar pianosolots enorma popularitet så här:

I’ve had more communication in the last 26 years about that one solo than the 11 albums I’ve done on my own, the six that I’ve done with another group that I’m co-leader of, hundreds of pieces I’ve done with other people and the 3,000 pieces of music I’ve written to date. I don’t think there’s been a week in those 26 years that have gone by without someone, somewhere, asking me about it!

Garsons och Bowies samarbete har varit väldigt speciellt. Garson beskriver det som att gå inuti Bowies huvud, ja, som att spela piano på det sätt som Bowie hade spelat, om han själv varit pianisten. Garson har alltså ett mycket inkännande och intuitivt spelsätt, samtidigt som han uppmuntrades av Bowie att uttrycka sin egen personlighet, fylla ackompanjemanget med influenser från jazz och klassisk musik, genrer som den mångsidige Garson behärskar.

En fin läsupplevelse var detta, om den sympatiska musikern Mike Garson.

Similar Posts:

• Charmig men slarvig
• Det började 1970 med en oönskad julklapp
• En sångare talar ut
• Musikvecka: Chic mystique
• 70-talets största sötsak

2009 har Spandau Ballet återförenats, som så många 80-talsband. De befinner sig nu på en världsturné. Att bandet verkligen skulle återförenas var inte helt självklart, snarare inte ens alls troligt, eftersom man under lång tid legat i en rättslig fejd. Gary Kemp och bandets sångare Tony Hadley hade inte pratat med varandra på 19 år. 1999 möttes Gary Kemp och de tre före detta bandmedlemmarna Tony Hadley, Steve Norman och John Keeble i The Royal Court of Justice i London. (Garys bror Martin Kemp, också bandmedlem, höll sig utanför det hela). De tre ville stämma Gary Kemp för uteblivna royalties. Kemp hade skrivit så gott som all text och musik, men de ansåg att alla tillsammans hade skapat gruppens framgångar. Inga kontrakt hade skrivits, så domstolen dömde till Kemps fördel. Särskilt Tony Hadley har med goda skäl varit mycket bitter över detta. Som bandets sångare var hans bidrag till bandets enorma framgångar naturligtvis särskilt stort.

Det är således med kluvna känslor jag läser Gary Kemps nyligen utkomna självbiografi. Det verkar väl girigt att svika sina forna bandmedlemmar och ungdomsvänner på det sätt han gjort. Dock har de väl alla i och med återföreningen lagt tvisten bakom sig, och ingen av bandmedlemmarna har gjort en större karriär var och en för sig än de gjorde tillsammans. Deras återförening och turné har med andra ord varit en stor succé. (Och säkert välbehövlig för deras plånböcker.) Det är också en verklig fröjd att läsa Gary Kemps mycket välskrivna, innehållsrika, intressanta, gripande och öppenhjärtiga självbiografi. Det finns fotografier i boken, men den saknar tyvärr person- och sakregister. Gary Kemp är skådespelare och har själv även läst in boken på nio CD-skivor. Självbiografin omfattar hela hans liv fram till nu, inklusive familjehistoria. Han föddes 1959 och växte upp tillsammans med sin yngre bror Martin i en fattig arbetarfamilj i Islington, London. Familjen bodde i ett flerfamiljshus utan badrum och med toalett på gården. Han skriver ingående och dramatiskt om sin musikaliska utveckling. Julen 1970 fick Gary Kemp en gitarr i julklapp av sina föräldrar. Till en början var den oönskad, det var leksaker han ville ha. Men han gav gitarren en chans och ”the rest is history”, som det brukar heta. Han började spela och dessutom skriva sånger och fick snart sjunga och spela en av dem på en skolavslutning. Han var med i ett band innan han i skolan träffade dem som skulle spela med honom i Spandau Ballet under tio år. Han berättar om hur viktigt klubblivet i London (med Billy’s och the Blitz) var för deras utveckling och om magiska, omtumlande och livsförändrande upplevelser av konserter med Sex Pistols och David Bowie. I samband med Live Aid-konserten på Wembley Stadium den 13 juli 1985, fick han chansen att prata med Bowie:

It was the Starman himself, and he was standing in the bar pretending to be an ordinary person. ”˜If we can sparkle we may land tonight’ – the phrase suddenly glimmered into my mind and I remembered that evening in Islington when an adolescent boy’s life felt transformed. And I suddenly could visualise my journey from then to here: this man was the reason I was about to take the stage in front of most of the world. He was with a group of people (stars are never alone) and looked sensational in a slim, pastel suit -Tommy Nutter, I presumed, or some such cool cutter. I drifted from the others and made my move. ”˜David? Hi. It’s Gary Kemp.’ His eyes flicked round at me. ”˜Hi.’ And then returned to the guy he was with. OK, maybe he doesn’t know who I am; think I’m nobody; I’ll qualify it: ”˜From Spandau Ballet …?’ His eyes flicked to me again; a faint grin, maybe an imperceptible nod, and then his friend spoke to him again and I’d lost him. I mumbled something about having a good one, and walked backwards while nodding like some creepy courtier, and that was that.

Sedan beskriver Kemp kriserna kring bandets splittring och sin väg in i filmvärlden, fram till det känslosamma nuet då alla i bandet återigen befinner sig tillsammans i en studio. Han ger naturligtvis sitt perspektiv på rättstvisten, och berättar delvis andra saker om bandets utveckling, turnélivet och vad som hände där, än vad Tony Hadley gör i sin självbiografi.

Kanske måste man vara specialintresserad av just Spandau Ballet för att, översköljd av sanslös nostalgi och hejdlöst intresse, sträckläsa denna självbiografi. Men jag anar att den i all sin passion och med sina blixtrande glimtar från 70- och 80-talets musikliv tilltalar alla med ett intresse för popmusik, och det är sannerligen ingen liten publik.

Similar Posts:

• En sångare talar ut
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• 70-talets största sötsak
• Musikvecka: Chic mystique
• Orkestermusik är konst för örat