Alma har gått ut och tagit lite luft under en fest på ungdomshuset när Artur ställer sig bredvid, plockar fram picken och petar henne lite på låret med den. Hon berättar för sina kompisar vad som har hänt, men blir inte trodd, utan utfrusen av hela skolan.

Sebjørns fru vet inte riktigt var hon ska göra av sig, nu när de åtta barnen klarar sig själva en stor del av dagen. Hon hänger lite planlöst på rovförädlingsfabriken där Almas mamma jobbar, och när hon får reda på att fabriken kanske måste läggas ner ser hon plötsligt ett livsmål för sig. Hon ska demonstrera emot nedläggningen utanför Stortinget i Oslo.

Det är tre ganska udda, eller möjligen ganska vanliga, kvinnoöden som Olaug Nilssen tecknar i en bok som varken är en novellsamling eller riktigt en roman, och som skuttar mellan fantasi och verklighet. Av de fyra delarna kretsar den första och tredje kring Maria, den andra kring Alma och den sista kring hon som bara kallas Sebjørns fru. Maria är Sebjørns äldsta dotter, Almas mamma jobbar som sagt på rovfabriken och när hon upptäcker för vilka summor Alma köpt telefonsex tvingar hon henne att jobba extra i Sebjørns affär. Det är en småstadsvärld man kan ana konturerna av, men ingen riktigt helt utfylld romanvärld.

Mot att romanen inte hänger särskilt hårt samman pekar också att en av berättelserna lyfts ut och filmatiserats, den om Alma, ”Pikk-Alma”, och hennes sexuella erfarenheter och frustrationer. Filmen har samma titel som boken – på svenska Ligg med mig – kom ut 2011 och har något av en Fucking Åmål-känsla. Precis som i Moodysson-filmen är det ont om rörelseutrymme, både i det att bo på en liten ort och med det att vara tjej eller kvinna.

Fantasivärlden är för alla tre kanske ett sätt att spränga de där trånga gränserna, men är ens fantasin fri? Varför drömmer Sebjørns fru – hon som är förbannad över att alltid bara framstå som just ” Sebjørns fru”, men ändå aldrig får något annat namn av författaren – om att demonstrera (fast hon har en ganska vag bild av hur det egentligen ska gå till), medan lösningen för hennes dotter framstår som det att bli kändis? Kanske är också våra huvuden trängre än vi vill tro?

Det är en märklig liten roman, eller vad det nu är, som Olaug Nilssen skrivit, med en udda, lite svart humor. Här trängs kvinnor som kanske hade förtjänat varsin egen roman, medan läsaren stora delar av tiden hålls i osäkerhet. Är det som händer på riktigt eller finns det bara i romanfigurernas huvuden? Vad är egentligen möjligt?

Similar Posts:

• En sorts hemlig klubb
• ”Ska bara dö först”
• 1 + 1 = 3? 2?
• Finurlig serieroman om skilsmässa
• Näthat och luciafika på dagis

Explosionen isolerar dem från resten av världen. Långt nere i underjorden omges den tillknölade tunnelbanevagnen av vatten från brustna ledningar. De fem vet inte vad som har hänt, när de kan få hjälp eller vad som kommer att hända om de alls kommer därifrån. För hur kommer det sig egentligen att just de befinner sig just där, just då?

Bit för bit rullar Harald Rosenløw Eeg upp de fem tonåringarnas historier. Där är Sherpa, som är bra på att springa och göra sig osynlig, och som springer minst sagt juridiskt tveksamma ärenden åt sin dyrkade storebror. Där är den religiöst sökande Anjo, som rusat hemifrån sedan hennes föräldrar gått i taket över upptäckten att hon läser Koranen, och den högpresterande Ida som en gång på en fest skakat av sig tvångstankar och kontrollbehov och gjort något oväntat. Där är Bruno, som varit i tunnelbanan hela natten för att måla en födelsedagstag till Anjo, och Albert, som är son till Norges statsminister och som var den som hade den där festen där hans livvakt spårade ur.

Fem liv som hänger samman som linjerna på en tunnelbanekarta. Att följa hur de möts och skiljer sig åt är spännande, och ett intrikat romanbygge, med två tidsplan och fem olika perspektiv. Därtill lägger Rosenløw Eeg ytterligare en aspekt: den mystiska underjorden och dess invånare.

Vad är det egentligen som händer? Fantasi eller verklighet, liv eller död? Det är ett osäkerhetselement som åtminstone för mig stör. Det osäkrar alltsammans och jag hade hellre fokuserat på det realistiska, på relationerna mellan de fem ungdomarna och deras liv.

När Gyldig fravær kom ut i Norge i höstas väckte den uppmärksamhet inte minst för att den handlar om ungdomar i ett potentiellt terrordåd och gavs ut så snart efter massakern på Utøya i somras. Närheten till den händelsen har också lett till att romanen omarbetats (jag skulle gärna vilja veta exakt hur). Bland annat ändrade man titeln, från ”Skal bare dø først” (som i det bisarra svaret många föräldrar får dagligdags av sina tevespelspelande barn) till Gyldig fravær (”Giltig frånvaro”), en titel som äger giltighet inte bara för att de fem huvudpersonerna resonerar kring giltig och ogiltig frånvaro från skolan, utan också för att romanens tema skulle kunna sägas vara, på flera olika sätt, frånvaron eller närvaron av livet självt.

Jag gillar Rosenløw Eegs språk, hans sätt att hitta drastiska bilder i precis lagom mängd och hans sätt att fånga de olika karaktärernas helt olika referenssystem. Bruno har till exempel ett sätt att scanna av sin omgivning i jakt på användbar information eller hjälpmedel på precis samma sätt som han gör när han spelar tevespel och han hittar sin motivation genom att se sig själv i framtiden berätta om upplevelserna för Skavlan eller någon annan talk show-värd.

Det hade räckt så bra. Fem människor, fem liv, relationerna däremellan och en akut situation som ställer allting på sin spets. Författaren hade verkligen inte behövt göra det krångligare än så.

Similar Posts:

• Distanserat terrordåd
• Vecka 15 på dagensbok.com: Påsklov = barn- och ungdomsboksvecka
• Ligistkille söker kärlek
• Norskt på bokmässan
• Sätt på mig eller se mig åtminstone

Och jag blir inte besviken. Mystiska Milla är en bok i lite Roald Dahl-stil (och även Skavlans illustrationer påminner lite om Quentin Blake som illustrerat Dahls böcker), med absurdism och realism i en härlig kombination.

Milla är ett spöke som tillbringar dagarna som ett tygstycke på syfabriken tillsammans med en trave andra spöken. På nätterna visar de sin rätta sida: de vuxna spökena flyger runt och spökar medan de yngre utbildas i skrämselteknik på Sofia Skrämmavettis spökskola. I denna bok, som är den tredje, fristående delen i en serie, har spökena blivit skickade till Sankt Petersburg för att vara dukar på syfabriksdirektören Hektor Mysacs bröllop. Sofia Skrämmavetti och Tuffa Thilia är de enda spöken som klarat sig undan och de måste rädda de andra.

Samtidigt pågår något ännu hemskare. Millas kompis och fabrikörens son, Pinneus Mysac, har nämligen en försvunnen mamma. Hon har flytt med Vintercirkusen från den hemska Hector, men nu ska cirkusen uppträda på bröllopet och han planerar att fånga och röva bort henne.

Historien är härligt berättad, rolig att läsa för både vuxna och barn, och de små skämten som dyker upp i var och varannan mening får mig att skratta högt. Däremot tycker jag att det brister ibland i logiken. Storyn är ruskigt komplicerad och ibland har jag svårt att hänga med. Det är inte alltid lätt att förstå vad som händer och ibland är det lite mycket på en gång. Och om jag har svårt att hänga med, hur är det då för en tioåring? (Visserligen är det lite fördomsfullt och kanske förmätet av mig att påstå att jag, och andra vuxna, skulle hänga med bättre än barn, men jag tror att det finns en del sanning i påståendet. Å andra sidan har barn kanske inte samma kontrollbehov och kan njuta av ett äventyr trots att de inte fattar varenda detalj?)

Det här är en klassisk äventyrsbok, med gripande skildringar av moderslösa barn (Pinneus mamma har försvunnit och Millas har blivit omsydd till en kappa!). Här finns roliga kopplingar till historiska personer och händelser, en lagom dos av lärorikhet alltså. Språket är underbart, en kombination av lite gammaldags äventyrsroman och mysig vardagsskildring av fantastiska händelser, med inslag av modernitet, till exempel måste Thilia använda sig av gigahertz- och wowsignaler för att kunna zooma in och hitta spökena under räddningsexpeditionen.

Mitt helhetsintryck av boken är mycket positivt, trots min kritik mot svårigheterna i att följa logiken. Kanske gör det inget att jag ibland inte får ekvationen att gå ihop, kanske gör det inget att det är svårt att veta vad som verkligen händer – det kanske ska vara så i en värld befolkad av spöken? Att det är svårt att avgöra vem som är ond och vem som är god (för även om det på ytan kan tyckas tydligt har jag ständigt en känsla av att det lurar något mystiskt där under) är väl bara bra, för så är det ju i verkligheten.

Det funkar att läsa boken fristående, men kanske blir det bättre att läsa hela serien. Och boken ger mersmak, så jag skulle mer än gärna göra det.

Ett stort plus för den snygga designen. Att hålla i boken ger en känsla av att hålla i något riktigt värdefullt, snyggt och bra.

Similar Posts:

• Oförskräckt men rysligt på spökskolan
• Högstämd spökhistoria
• Medryckande men slarvig fantasy
• När allting förändras
• En barnbok för alla