Nåväl, jag har kommit att omfamna minimalism mer och mer med åren. Inte av försiktighet, tror jag, utan för att rena, neutrala ytor ger plats åt färg och form. Kasthalls gröna matta som ser ut som gräs inbjuder till att man lägger sig raklång för utblickar uppåt mot himlen genom fönstret, fastän det kanske är vinter. Stig Lindbergs retroblommiga tapeter är underbara, liksom William Morris maffiga arts and crafts-mönster. Perfekta som enskilda fondväggar. Fast en gång har jag haft den senares The Brook kombinerad med en lövmönstrad tapet i hela sovrummet!

Färg och form fyller också en högst konkret funktion i bokhyllan. Tillsammans med rudimentär ämnesindelning och ett lättsamt förhållande till alfabetisk ordning gör minnet av en boks färg att det går snabbt att hitta rätt. Även när man, som jag, har ganska många böcker.

En som omfamnar färg och form och inte räds blandning är Lotta Kühlhorn. Jag känner henne främst som bokformgivare. Under en era av Panacheseriens långa utgivning var det hon som begåvade denna avantgardelitteratur i svensk översättning djärva omslag.

Men Lotta Kühlhorn har också arbetat med kläddesign, förpackningar, reklam och heminredning. Hon är stor i Japan. Stilen är kraftfull och hon har någon gång sagt att hon ser dåligt på långt håll och därför gärna gör tydliga grejer.

Uppenbarligen är hon även en god pedagog för den handbok hon släppte härom året tränger ganska djupt in i ämnet mönster, det vill säga repetition av färg och form. Ändå är den synnerligen begriplig. Till slut finner jag mig läsandes om ”de 17 symmetrigrupperna ” så som de kan betraktas av en matematiker eller kanske konstnären H.C. Escher.

Men Lotta Kühlhorn är prestigelös och bjussig på ett sådant där sätt som bara mästare kan vara.

Det här är inget man behöver kunna eller ens förstå. Konstnärer har gjort mönster i alla tider utan att följa några regler, bara gjort det som går att göra. Men det här är den matematiska uträkningen för hur mönster fungerar.

Hon lägger mycket omsorg på att inspirera. Läsaren uppmanas att ”samla på” färger och former, att fånga impulser som ytterst kan leda till färdiga mönster. Och hon delar med sig av sin egen arbetsmetod i det avseendet.

Man kan ha den här boken som en handfast guide vid egenhändig tillverkning av mönster. Men den är förstås minst lika härlig som blädderbok när hjärnan behöver stimulans. För den bokintresserade finns här också mycket att hämta i kapitlet ”Rapporter från min mönstervärld”. Man får så att säga en inblick i tankarna bakom flera kända bokomslag. Till Brott och straff, exempelvis, och till en rad böcker av Natalia Ginzburg. Eller till en klassikerserie av pockets av Sylvia Plath, John Steinbeck och Hermann Hesse där bokstäver utgör grundelementen i mönstren.

Att få släppa tyglarna och använda tecknens former, mellanrumsformer och att läsbarheten inte är högsta prio, gör mig på särskilt bra humör.

Similar Posts:

• En lagom trevlig turistsouvenir
• Vackra bilder till trist text
• Hip to be square?
• Matinspiration med extra allt
• Beas besatthet – vår kärlekshistoria

Låt mig förklara. Eller i alla fall försöka.

Blått kom ut första gången 2009, men på svenska först 2017. Det är en kort liten bok, men ändå inte snabbläst. När jag läser kommer jag på mig själv att sakta ner, att verkligen suga på karamellen och inte bara bita sönder den, för att komma åt det sura inuti. Bara lite till. Lite till.

Blått handlar om färgen, blå. Också mycket annat, såklart, men den röda tråden är blå. Texten ser ut som en punktlista, och språket befinner sig i gränslandet mellan poesi och essä, även om jag skulle säga att det lutar mest mot det senare. I övrigt är stilen svår att beskriva. Nelson skriver med både skärpa och något drömskt i tonen, så att man varvar mellan att inte riktigt tro på det hon säger och att känna som hade hon avslöjat en hemlighet om en själv.

Information kommer bitvis, fakta om färg och filosofiska tankar kommer om vartannat med personlig sorg och kärlek. Det är vackert, framför allt, men ibland också fult, men på ett sätt som känns behagligt om än sorgset. Det verkar vara skrivet utan större ansträngning, men det är det såklart inte, och ibland känns kopplingarna mellan styckena så svåra att jag känner mig lurad. Som om Nelsons hjärna är långt överlägsen min egen.

Det handlar om att skriva. Om smärta. Om sex, ensamhet, livet. Och det blå. Hela tiden det blå.

Alla exempel, eller anekdoter är inte lika intressanta. Boken får mig inte att gråta, eller skratta.

Men vad den får mig att tänka. Och vilja läsa mer.

Similar Posts:

• Ur smärtan liv och poesi
• Att få något annat
• Dålig feminist = mänsklig feminist?
• Pornografin i klassrummet
• Imperiet ur andra perspektiv