Fast ska man rösta bör man ju vara inläst på det viktigaste i alla fall. Så att man inte ställer till med så stort elände med sin okunskap.

Orden sägs till pigan Brita, som helt nyligen fått en länge efterlängtad trygghet slagen i spillror. Nu stjäl hon ägg som hon sörplar i sig råa i väntan på ett arbete, vars lön ska hjälpa hennes mor, vars liv är en ännu mer miserabel tillvaro. Det är 1921 och svenska kvinnor ska för första gången få rösta, men nog kan man förstå att Britas tankeverksamhet inte främst uppfylls av partipolitik.

På herrgården där Brita hoppas få in en fot härskar Alice, åtminstone på ytan. Alice, som trots ett större ekonomiskt (och därmed trygghetsmässigt) kapital än Brita fått fatta få beslut om sitt eget liv. Nu har den man hon gifte sig med – för att han var ett gott parti, inte av kärlek – fått en stroke mitt i byggandet av en ny fabrik. Alice tvingas ta över ett direktörskap hon helt saknat inblick i tidigare, alltmedan arbetarna frustande stampar utanför porten i väntan på sina löner.

I denna veva anländer Thomasine till herrgården, anlitad för att måla herrskapets porträtt. Hennes skicklighet har utnyttjats i situationer där hon saknat makt – för en kvinna med mörk hud har begåvning inget värde – men kanske kan hon själv nu använda  sin talang till sin egen och Alices fördel.

De tre kvinnornas strävan mot frigörelse vävs samman i Elin Olofssons hittills bredaste roman, där inte ens den som åtnjuter hög status har makt över sin egen situation. Som alltid är Olofssons karaktärer imponerande komplexa, men jag saknar den tydligt jämtländska ton som tidigare genomsyrat hennes trovärdiga dialog. Jag har tyckt mycket om allt Olofsson skrivit tidigare, till stor del tack vare hennes förmåga att skildra tigandet och vad det gör med människor. I Herravälde talas det desto mer vilket skapar problem, men är det enda medel vissa har att ta till i sin maktlöshet.

Herravälde innehåller ett större världsbygge än de tidigare romanerna, vilket medfört att aningen för många trådar letat sig in. Kasten är tvära mellan Thomasines reflektioner kring Anders Zorns betydelse för hennes konstnärsskap, och de arbetsrättsliga diskussionerna som pågår mellan Alice och hennes ungdomskärlek (Britas bror Halvard – det enda positiva mansporträtt som får ta plats i boken). Ändå engageras jag både i den välstadda Alice och den arma Brita. Olofsson målar fram de osynliga bojor som patriarkatet innebar för kvinnor vid den här tiden oerhört finkänsligt. Det är också långt fler öden än huvudpersonernas som berör. Fastän vissa scener är horribla – till exempel när Brita berättar om hur hon la sig ytterst i sängen för att  inte hennes syster skulle råka ut för styvfaderns köttsliga lustar – blir läsningen aldrig outhärdligt tung, kanske tack vare kvinnornas behärskning kring sina situationer, men också deras driv. Förvisso finns det något tillrättalagt över slutet; det är svårt att tänka bort att verklighetens kvinnor knappast kunde fira liknande triumfer. Men den kvardröjande känslan är ändå en tacksamhet över de som gick före. Vi skördar deras segrar nu.

Similar Posts:

• Både klichéer och guldkorn i jämtländsk uppbrottsroman
• Brita på männens villkor
• Tron på riset som övervinner allt
• Mystik som litterär konstruktion
• En författare som vet att bygga upp nyfikenhet och förväntan

På baksidan av Elin Olofssons debutroman förekommer tydliga tecken på att det här är exakt en sån bok. Orden ”reklamjobb” och ”smärtsam kärlekshistoria med kollega” får mig att längta efter att läsa.

Men det finns knappt några beskrivningar av livet i huvudstaden. Art directorn Hanna får beröm av sin chef för sina pitchar, kärlekshistorien är en gift kollega med urtvättade boxerkalsonger och Breitlingklocka, denna kollega ligger hon med några gånger i början men mer än så finns det inte att engagera sig i.

Däremot gillar jag (och pinsamt nog känner igen mig mycket i) beskrivningarna av Hannas gymnasieangstiga känslor och hennes konstnärsdrömmar som hon aldrig riktigt vågat leva ut. Likheterna med Åke som spelar en central roll senare i boken är lika subtila som de är bra beskrivna och sorgliga.

”Det enda jag brann för. Konsten. En allt fetare lögn.”

Jag fattar inte riktigt vad som går snett med den urtvättade boxerkalsong-mannen men något skär sig och hon flyr till Gärningsberg, en fiktiv stad någonstans i Jämtland, där hon flyttar in i släktgården. Kalle bor i ett hus bredvid och är den som möter henne i den gamla uppväxtbyn trots att hennes pappa bor så nära som sju kilometer bort. Mellan Kalle och pappa Bosse finns dock ett avstånd som är längre än antalet kilometer och inlagd på ett hem någonstans på byn (jo det heter så på jämtska) ligger Sigrid ”som uppstoppad fast med några enstaka minnen…” Vad de här människorna har för inbördes släktskap och relationer är dimmigt oklart och de första 80 sidorna drivs min läsning av viljan att luska rätt på hur deras släktskap ser ut och vart distansen dem emellan kommer ifrån.

Konstigt nog är boken som gjord för att relationspussla i men baksidestexten avslöjar för mycket. Så gör som jag och skippa den om du tänker läsa boken!

Olofssons debut är, förutom baksidestextens klavertramp, infekterad av ett halvskört och lite klichépoetiskt språk som alltför många bra romaner smittats av tidigare, vanligtvis sker detta i form av korta kursiverade kapitel. I Olofssons roman finns ingen kursivering men det blir mycket ”minns du…” och Du-tilltal följt av vaghet och alltför allmänt beskrivna känslor för att det ska kännas trovärdigt. Karaktärsbeskrivningarna och dialogen mellan de jämtska tystlåtna männen och kvinnorna i Gärningsberg är så himla bra att jag bara vill riva ut sidor med ogestaltad lightmelankoli som bättre hör hemma i en butik som säljer skyltar med Carpe Diem-visdomar till ljust fräscha kök.

”Dagarna, Sigrid, visst flyter de ihop? Visst blir de till en lång räcka utan början och utan slut, utan vägskäl och val, när tiden går och allting sker, varför kan man inte bromsa, varför ser man inte tiden som går, förrän den redan är förbi?”

Jag inser att jag låter hård, kanske till och med raljant, men det är bara för att de glimrande guldkorn som finns i form av t.ex. hur julaftonen är beskriven, datorinköpet med påföljande installation som ännu ett sätt att undvika familjehemligheterna och de symboliska julkorten från Mercedes Benz förtjänar ett bättre öde. De förtjänar att vaskas fram och visas upp för världen, tyvärr är de alltför grumligt dolda för ett högre betyg.

Similar Posts:

• De som gick före
• Om dur i moll
• På andra sidan
• Tragedi och panik i björkarnas stad
• Sjukt uppslukande noveller