Nästa dag sitter jag på pågatåget mellan Malmö och Lund. Jag har inte med mig Vernon God Little. Istället lyssnar jag på medresenärernas konversationer. Konversationerna är surrealistiskt stereotypa; de handlar antingen om lipliner eller fotboll. Jag saknar bokens perfekta meningar och oförutsägbara handling. Jag saknar Vernon, men tänker att han är nog mer ensam än jag. Hans bästa kompis är död. Hans mor pratar bara om att renovera köket, dessutom ligger hon med journalisten som pekat ut Vernon som skyldig.

Vernon anklagas för mord trots att det inte finns några bevis mot honom och trots att han är oskyldig. Han lever i en ond och rutten värld. Vernon råkar illa ut för att han är loyal mot sin döda vän, för att han är känslig och reflekternade när alla andra är ytliga. Medierna styr. Polisen är bara intresserad av sin egen sanning. Rättssystemet dömer utan bevis. När jag promenerar förbi polishuset i Lund spottar jag på trappan. För Vernons värld är inte fiktion, den är identisk med den västerländska världen och dess kultur.

Två veckor efter att jag läst ut Vernon God Little har jag fortfarnade separationesångest. Enda trösten är att Vernon inte behöver mig längre. Medan jag läste hann han bli ett år äldre och tio år visare. Jag ligger i gräset på Roskildefestivalens camping. Solen steker min rygg och det luktar damm. Jag tänker på Vernon. Jag hoppas att hans dröm har gått i uppfyllelse, att han sitter i ett vitt strandhus i Mexico med sin flicka och mår precis som jag.

Similar Posts:

• Trovärdiga stereotyper och dysfunktionella relationer
• Långsökt premiss, men underbart kaotiskt persongalleri
• En verklighet som provocerar
• The Devil’s Right Hand
• Miss Mary Bennet ser rött