Så hur fångar man ”det radikala sextiotalet”? Vad var det egentligen? Om det och dess ”politiska estetik” handlar antologin Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet. Sju olika skribenter ger sju olika perspektiv på film och litteratur, konst och arkitektur.

Underrubrikens ”en orättvis betraktelse” härstammar förstås från Göran Palms debattbok med samma titel. Vi som inte var med vill, vad jag förstår, ifrågasätta den etablerade bilden av 60-talet, och vara ”orättvis” på samma sätt som Palm var ”orättvis” i sin betraktelse av västvärlden ur ett antikolonialt perspektiv. Att slå mot överheten och dess cementerade sanningar. Det är en storvulen jämförelse med inte så lite bismak av föräldrauppror.

Redaktören Per Wirtén beskriver i förordet bokens författare som de som ”fötts med ödet att växa upp i skuggan av dessa självutnämnda giganter”, 68-generationen. Också Ulrika Kärnborg talar om sin generation som den som ”blivit dömd att leva i skuggan av det underbara decennium när våra föräldrar var unga, världen var ett oskrivet blad och alla möjligheter låg öppna” och David Karlsson konstaterar att ”Vad man än gör, vad man än vill och vad man än åstadkommer så blir det som bäst nästan lika bra som det var en gång. Då. Nästan.”

Sådär håller de på. Och fastän här finns en längtan efter 60-talets framtidstro och energi som jag brukar kunna identifiera mig med, trots att här finns en del intressanta perspektiv på 60-talets konstliv, så blir grundintrycket ändå ganska gnälligt och tröttsamt.

Det är säkert i stor utsträckning en generations- (och klass-) fråga. Mina föräldrar stod inte på några barrikader 1968. Jag försöker inte ta mig fram i några snäva kulturkretsar i deras skugga, och jag har inget behov av några pubertalt symboliska fader- och modermord. Tvärtom hittar jag gärna förebilder där de går att få tag på. Så vad är det som är så förbaskat problematiskt?

Det är egentligen svårt att sätta fingret på det. Bilderna av 60-talet i Vi som inte var med föreställer inte ett 60-tal, utan flera. Här finns det dogmatiska 60-talet, som när litteraturvetaren Annika Olsson kritiserar tidens reportageböcker under rubriken ”Vad såg Jan Myrdal?”. Här finns konstens och litteraturens lite otippade kombination av demokratisträvan och avantgardism som Ola Larsmo visar på i framför allt P-O Enquists romaner Magnetisörens femte vinter, Hess och Legionärerna. Här finns det 60-tal som inte ockuperade några kårhus, charterresornas och gillestugornas 60-tal, som Per Svensson skriver lätt raljerande om i ”Till kritiken av mexiteglet”. Ulrika Kärnborg jämför 1960-talets konstscen med 1990-talets, och Anneli Jordahl efterlyster svensk film som kan få omvärlden att greppa efter censursaxen igen.

Något att tillföra har antologin onekligen, här och var. Det eviga tjatet om 60-talets långa skugga kan jag dock klara mig utan. Väx upp, skribenter. Passa på och njut av problemformuleringsprivilegiet en stund nu, innan era eventuella barn vuxit upp och fått blodvittring. Helt enkelt – get over it.

Similar Posts:

• Jag tror inte det är över
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• Radikalisering att dra lärdom av
• Vad är kulturen bra för?
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern

Ja, det verkar så. Det tror i alla fall David Karlsson i sin nyutkomna En kulturutredning: pengar, konst och politik. Det kulturpolitiska läget påminner om det på sextiotalet, skriver Karlsson. Reformbehovet är stort. Det saknas genomtänkta program. Ideologisk osäkerhet råder och det enda som tycks finnas är honnörsord. Om detta vittnar 2009 års kultutredning, vilken Karlsson till en början deltog i men senare hoppade av. Något tommare och plattare resultat får man leta efter, skriver han. Det var som om man saknade en övergripande idé: det enda kulturutredningen kom med egentligen var ett förslag om att ta bort kvalitetsbegreppet och en luddig tanke om regionalisering. Detta efter två års utredande.

På många sätt är det symptomatiskt. Den kulturpolitiska debatten, skriver Karlsson, lider av ett filosofiskt och historiskt underskott, den är i ett skriande behov av fördjupning. Till detta är Karlssons bok ett försök. En kulturutredning är en längre essä som i femton kapitel vill belysa och nyansera begrepp samt skapa en plattform för en ny kulturpolitik. Ingen liten ambition precis men Karlsson är rätt man för jobbet. Som idéhistoriker, journalist och tidigare utredare har han en gedigen kunskap samt en förmåga att förmedla den. Det gör En kultutredning till en mycket intresseväckande och, märkligt nog, underhållande bok.

För den torra titeln till trots är Karlsson något av en entertainer. Han skriver humoristiskt om vad det innebär att vara ”lattevänster”, han berättar förundrat om ordförande Eva Swartz magnifika tiotalsvilla och han skriver ilsket om hur en kultursekreterare efterhand blir tokig. Det gör En kulturutredning till en anekdotisk bok i ordets bästa bemärkelse som för den skull inte tappar tråden. För Karlsson har, trots sin lätta stil, alltid tyngd bakom resonemangen; en slags given auktoritet som kommer sig av hans stora kunskap. Dessutom har han en fin förmåga att förvandla till synes oviktiga anekdoter till belysande exempel. Karlsson är kort och gott en ”god folkbildare”, för använda ett gammaldags uttryck, och hans ämne är hett.

Och kanske är det också därför som jag i slutändan blir så besviken på En kulturutredning. För trots smarta resonemang om Habermas och pressstödet, trots skarpa iakttagelser i fildelningsdebatten och trots kvicka jämförelser mellan kultur- och miljödiskussioner är det någonting som saknas. En kulturutredning må vara hur smart och underhållande som helst – det botar inte det faktum att boken saknar udd! Det botar inte att den saknar en idé om hur en radikal kulturpolitik ska se ut i praktiken och det botar inte dess brist på konkreta förslag. För även om Karlsson i slutändan ställer upp åtgärder för en ny kulturpolitik är det förvånansvärt abstrakt: det talas om ”principen om en armlängds avstånd” och ”finansieringsmässig pluralism”. Vad man i praktiken borde göra: vilka institutioner som bör få mera pengar och vilka som borde skrotas, vilka verksamheter som ska ha mer eller mindre stöd är det däremot förvånansvärt tyst om.

Men kanske är jag orättvis nu. Kulturpolitik är ju något mycket komplext; det är för att låna Bengt Göranssons ord ”att organisera anarki”. Det betyder att man som politiker måste vara mycket varsam när man utformar den och till stor del förlita sig på experter (därav principen om en armlängds avstånd). Om det är såväl moderater som vänsterpartister överens. Men betyder det att man inte kan vara vass och komma med konkreta åtgärder? Jag tror att man kan det. Jag tror att det är möjligt att vara nyanserad och radikal på samma gång, att trots frågornas komplexitet komma med en handfast politik. Låt mig ta ett exempel. När Karlsson efter ett långt stycke om presstödet och det offentliga samtalets demokratiska potential låter resonemanget rinna ut i sanden hade jag önskat att han istället lagt ett förslag om att införliva dagstidningarna i public service. På så sätt kunde man med en aktiv vänsterpolitik rädda den noggranna och eftertänksamma kvalitetsjournalistiken från drunkningsdöden och samtidigt säkra en mångsidig debatt. Men Karlsson är i sin bok alldeles försiktig för sådana konkreta initiativ – jag anar en rädsla för att vara onyanserad. Det är synd på en bok som annars är så fint skriven och intresseväckande.

Similar Posts:

• Göransson – så tycker han
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• I 68:ornas långa skugga
• ”Socialdemokratin ska vara ett folkparti”
• Ytligt om poesins och psykets djup