Anders Olsson är vår meste bonadsmålare. Ett representativt urval finns nu i Svenska idyller – Boken om Anders Olsson. Den är av typen som näppeligen efterfrågas, men som ändå ges ut för att någon sett det säregna i det allmängiltiga. Som Olssons bonadsmåleri. Dan Backman har sett det.

Olssons filosofi var enkel; han målade var och närhelst det behövdes, då lusten föll på, när beställningarna ramlade in. "Det är bara att måla. Något annat finns inte att säga", för att citera konstnären själv. Under mitten av förra århundradet massproducerade Anders Olsson sommaridyller, tomtar, katter, rådjur, julmotiv, indianer ochÂ…… pinuppor.

Just de sista motivvalen kan kanske tyckas lite motsägelsefulla, men måleriet är lika konsekvent genomfört vare sig det gäller en småländsk äng, ett folkhemskt julfirande eller en naken flicka. Över målningarna vilar ett raster av önsketänkanden, drömmar, utopier. Barnen är lite för glada och höfterna lite för runda. Till och med korna ser ut att ha nått fram till paradiset.

Boken inleds med en träffande dikt, "Ser du svanen?", av Thomas Tidholm. Korta, anekdotiska texter av Backman bifogas bilderna. Där kan man läsa att Olsson lyfte skrot och tyckte att "tjejerna hör till det styvaste jag gjort".

Men mest utrymme ges Olssons verk.

Det är som att bläddra i en hobbexkatalog över det svenska bondesamhället – med anstrykning av moderniteten. Eller den svårfattliga sommaren. En svunnen tid som bara återfinns i drömmen, tillfälligtvis uppnålad i köket på sommarstugor som snart ska renoveras. Ett bildbevis på att Sverige som Sverige funnits, i alla fall som utopi.

Där blir pappersbonaden lika fjärran som det den skildrat.

Similar Posts:

• Skönhet för alla
• Socialrealism is the shit!
• Svart på Vitt, utan Villius!
• Riktigt roligt!
• Snygg allmänbildning