Soldaterna satt tätt packade i de kontainerliknande båtarna, stävande i krabb sjö. Fartyg, flyg och fiendeeld omgärdade deras färd. Rampens betydelse, på gott och ont, blev snart klar för manskapet:

I detta infernaliska dån och brak var det ett ljud som trängde sig närmare in på männen, som var mera skräckinjangande än alla andra – ljudet av kulsprutekulor som klingade mot båtarnas tvärt avhuggna stålstävar.

För många tog resan slut i samma ögonblick som rampen fälldes, och snart flockades liken på Omaha Beach. Även om den här bilden etsat sig fast som ett slags frimärke över upplevelserna på D-dagen, innefattade dygnet så många fler aktiviteter.

I Den längsta dagen får vi följa invasionen genom planering, uppbyggande och avfärd. De nattliga luftlandsättningarna är utförligt beskrivna. Likaså själva landstigningarna och upprättandet av de första brohuvudena mot slutet av dygnet.

I jämförelse med senare tids genomarbetade tegelstenar som femtio års forskning lagt grunden till, är Den längsta dagen mer som en vittnesskildring, ibland med andan i halsen som om Ryan kommit springande direkt från stränderna, ivrig att berätta. Det kan bli lite äventyrsmatiné över det hela.

Men i sina direkta ögonblicksbilder, både av Ryan och deltagare, som i textutdraget ovan, kommer nog boken nära de faktiska händelserna. Inte så olik Robert Capas klassiska bilder.

Similar Posts:

• Invasionens anatomi
• Apokalyps ur många vinklar
• I sin egen tjänst
• På cykel med hemliga dokument
• Imponerande men långrandigt

Realistiskt. Nära. Ur (den amerikanska) soldatens synvinkel.

Filmen och den uppföljande tv-serien kan därmed markera ett slags stilbrott i krigsfilmens historia, inte minst vad gäller kamerarörelser, men kanske allra främst ljudet. Plötsligt ven det lika verkligt i biomörkret som på Normandies stränder. Den traditionella krigsfilmens smatterband hade kompletterats med kulor som slog in i kroppar och klingande metalliskt av rikoschetter.

Två produktioner från USA signerade Steven Spielberg och Tom Hanks. Bägge med avstamp i de allierades invasion av Europa sommaren 1944 – Operation Overlord. Det kanske inte är så konstigt eftersom inledningen till det hela, själva landstigningen, har satt sig djupt i det amerikanska allmänmedvetandet, djupare än i britters, kanadensares och fransosers.

Genom en rad olyckliga omständigheter kom många amerikanska ungdomar att offras på Omaha beach. För Europas frihet och fred. Så ser i alla fall amerikanarna på det hela (det är nog den konkreta bild som kommer för många när det talas om Europas "skuld" till USA). Det stämmer i det första fallet men inte i det andra.

Europas fred, eller Tysklands undergång om man så vill, var något som den Röda Armén metodiskt ombesörjde på östfronten. Efter Stalingrad var det ingen hemlighet bland militärer i bägge lägren att det bara var en fråga om datum och till vilket pris. Men, hade inte västmakterna öppnat en andra front skulle Röda Armén rullat betydligt längre än till Elbes stränder och därmed införlivat betydligt större landområden bakom den järnridå som några år senare var ett faktum. Och det är där den frihet som västeuropa tillskrivit sig efter kriget kommer in.

Om upprinnelsen till allt detta handlar Avgörandets ögonblick (sic!: något krigs-slut-avgörande var det alltså inte frågan om). Man kan med rätta fråga sig vad två svenska militärhistoriker har för att än en gång skildra historiens kanske mest omskrivna militära operation. I förordet slås dock fast att mycket av den existerande litteraturen är begränsad, glorifierande, för subjektiv; segraren skriver historien och allt det där.

Ansatsen är alltså att leverera den objektiva och heltäckande bilden av invasionen. Men lyfter man perspektivet till en mer akademisk nivå, är risken stor att fastna i faktamalandets gytter. Förlustsiffror hit, tonnage dit. Militärhistorikern och forskaren i författarna gnuggar händer! Tyvärr är det lite för mycket av den varan även i Avgörandets ögonblick. Och detta trots inkallade ögonvittnen här och var. Det är ju ändå människor det handlar om, inte divisioner och förband som flyttas runt som vore det ett parti Risk.

Kort sagt, man förklarar invasionens anatomi men missar dess själ. Den senare kanske du hittar i Cornelius Ryans gamla klassiker Den längsta dagen.

Som Rädda menige Ryan fast på pränt.

Similar Posts:

• Day of days
• Ok om andra världskriget
• 11:e september del 1
• Majestix
• På cykel med hemliga dokument