Och Rick ifrågasätts! Äntligen! Kanske inte på det sätt jag förväntat mig att det skulle ske, men ändå. Mörkret sluter sig alltmer när någon i gänget oväntat blir biten, och en annan rycks med av köttsliga begär. Kanske har framtiden aldrig känts så osäker som i volym 4, där gänget luckras upp, roller omfördelas. Men samtidigt är det välkomna förändringar som sker. Det må ha varit självklart vem som skött vad, men nu ställs saker på sin ända, dels av nytillskottet i gruppen, dels av de dramatiska saker som sker.

Titeln Köttets lustar utlovar ju sex, men let’s face it, ni kommer inte att få så hemskt mycket av den varan. Trist. Fast det lilla som finns sätter stora spår, så att säga.

I förordet skriver Michel Wenzer, regissör, om de likheter man kan se mellan zombiernas framfart och hur de rika i USA stänger in sig i egna communities, för att slippa undan de fattiga. Det får mig att tänka på även skräcken för tiggare som drog över Sverige för ett tag sen, och som fortfarande får mig att tveka att skänka slantar, för vem vet; de kan ju vara med i en sån där liga man hört talas om! Alla dessa sätt vi har att skilja på de och oss. ”Fattar ni inte?” säger Rick. ”Varje minut vi lever är en minut vi stjäl från dem!” Lundin Oil och parmesanost tänker jag också på. En krönika jag läste om hur dubbelt allt är. Att utan de fattiga länderna skulle vi i västvärlden inte kunna ha det så bra som vi har det. Varje minut vi lever är en minut vi stjäl från dem.

Och så har även den här volymen sällat sig till underhållning som inte bara är underhållning. Fantasy som när man gräver i den känns högst verklig. ”Vi är du!” som Rick skriker. ”Vi är de levande döda!”

Similar Posts:

• Utan fotfäste i en laglös värld
• Inte ens den nya världen blir bra
• Emotionell distansering
• Välgjord dystopi
• Zombieserien som aldrig slutar

De filosofiska diskussioner som tog överhanden i ettan och tvåan; kan man kalla dessa varelser för zombies? Kan man föda ett barn till denna värld? Går det att omvända zombies så att de slutar äta en och blir ”normala” eller åtminstone hanterbara?; har ebbat ut för ren överlevnad och uppgivenhet. Frågeställningen som uppkommer blir främst om det finns någon poäng i att leva vidare, när allas dagar ändå lär vara räknade. Detta är trötta människor på desperat jakt efter bekvämlighet. Vilket de delvis finner på det övergivna fängelset.

Nu visar det sig ju att fängelset inte är helt och hållet övergivet, förstås. I kafeterian, trygga från zombies, sitter en liten grupp människor och äter köttfärslimpa. Jag gillar hur vardagen så drastiskt kastar sig in i den overkligt otrygga zombievärlden. Köttfärslimpa! Som mamma brukade laga i ugnen till oss när vi var små, med potatis och brunsås. Säkert är det inte bara jag som refererar så.

För att komplicera ytterligare är våra nya bekantskaper förstås interner. Hårt belastade kriminella. Hur hårt kanske ingen anar…

Och det är nu problematiken med Rick tar sin början. Rick, som ju är vår hjälte och därigenom ska funka som den klassiske amerikanske hunken; redo att slåss för att försvara sin kvinna, kan sätta ner foten när det behövs och vars sista ord alltid vedertaget kommer att gälla som lag. Han är blond och arisk, rakryggad och samtidigt bara the guy next door, visserligen utbildad polis, men med bakgrund i småstad och inte van vid fältet. Hör ni hur jag överdriver machoegenskaperna? De får mig nämligen att högljutt protestera när jag läser den sista halvan av denna den tredje delen.

För att återvända till min inledning: de filosofiska diskussionerna. Säkert skulle Hollywoodproducenterna, som gjort tv-serie av dessa böcker, genast säga något om mina egenskaper som kvinna, när jag hävdar att det är dessa diskussioner som gör The walking dead intressant. Men jag tror också att det handlar om kulturella skillnader. I ett land som USA där Vilda Västern fortfarande lever kvar i form av en före detta president, som inte för så många år sedan viftade med pistolen och sa ”vi ska röka dem ut ur deras hålor” om Usama bin Laden och hans män, där kan diskussionen om dödsstraff aldrig hamna på samma nivå som den gör för mig. Det vill säga för mig, en trygghetsknarkande svensk, uppfostrad på socialdemokrati och fredstider, med ämnet ”Etik och moral” i skolan. Självklart går jag i taket när Rick börjar tala om att ”de som dödar ska dö”… Och detta i en värld där döden alltså vandrar precis utanför stängslet, och det man borde fokusera på som överlevande är att rädda så många som möjligt. Men i tredje delen är det inte zombies vi behöver vara rädda för i första hand.

Varför är det okej med en man som slår och slår och aldrig vill sluta? ”Han blev ju arg.” Är det bara jag som går i taket? Att meja ner zombies vars enda instinkt är att äta en, det är en sak. Men att meja ner en människa, som i serien dessutom praktiskt nog porträtteras som alltigenom ond och obenägen till förändring (Vad är det för nytt grepp? Så här har det ju inte varit i tidigare delar!), det ger mig spatt. Hade jag varit Ricks gravida hustru är detta tillfället när jag hade velat fly. Alla som sett någon som helst produktion från Hollywood någonsin, vet att detta är en roll som problematiseras alltför lite. Jag hade väntat mig mer av ett seriealbum, som har platsen att ta ut svängarna. Men kanske kommer det i del 4, vem vet.

Då är det intressantare med en ny risk som dyker upp, och som jag inte vill avslöja för mycket av. Vad vet vi egentligen om hur zombiessmittan uppstod? Och vad det är som för den vidare?

Spännande är förstås också relationen till de nykomna, internerna. Kan man lita på en människa som har mördat? Kan en människa som begått ett brott verkligen förändras, i grunden? När vi blir rädda blir vi höger och vill ha högre straff, mer poliser, tänker jag. Rick och gänget har zombies runt husknuten och en utbrunnen värld att skylla på. Vad har Folkpartiet för anledning? (Haha, förlåt jag kunde inte låta bli.)

Betyget jämfört med tidigare böcker dras ner lite, för att jag påminns om varför jag hatar denna vurm för tv-serier som finns idag. Tv-serier är bra, visst, för att man här har chans att verkligen lära känna karaktärerna, få fler sidor av dem, utvecklas tillsammans med dem, nästan så att de blir ens kompisar. Men tv-serier är också dåliga för att det vid en punkt alltid kommer att handla om kvantitet istället för kvalitet. The walking dead volym 3: I tryggt förvar har scenhopp som skulle kvalificera för Sunset Beach i sin berättarstruktur, man pausar helt enkelt klockan och återvänder till precis samma tillfälle fem sidor senare. I mångt och mycket är denna serie nästan för lik en tv-produktion, med sina abrupta scenslut och bristen på bilder som får breda ut sig över hela uppslag. Var är den konstnärliga touchen jag upplevde så tydligt i del 1?

Eller också är jag helt enkelt bara lite trött. Återigen: en tv-serie är dålig för att den inte slutar, bara fortsätter. Tuggar i sig min tid och tillför inte nödvändigtvis något jag inte kunde leva utan. The walking dead är fortfarande en bra serie att sugas in i. Den första tanken när man hör talas om en serie om undergången som aldrig tar slut är wiiiiii! Men nyhetens behag är över, och jag är inte lika rädd för zombies längre. Självklart längtar jag som en junkie efter del 4. Men kanske ännu mer längtar jag efter slutet.

Similar Posts:

• Köttet är svagt
• Emotionell distansering
• Zombieserien som aldrig slutar
• Inte ens den nya världen blir bra
• Välgjord dystopi