Det är förstås en mycket korkad åsikt i förhållande till de flesta moderna teorier kring litteraturreception – hur man förstår och tar till sig böcker – och litteraturpedagogik.

I Såpor istället för Strindberg? Litteraturundervisning i ett nytt medielandskap diskuterar forskaren och lärarutbildaren Christina Olin-Scheller litteraturläsning bland annat i termer av repertoarer. Texten har sin repertoar i form av stil, berättarteknik, teman och så vidare. Läsaren har sina erfarenheter och förväntningar. Och mellan dem måste uppstå någon form av matchning eller konstruktiv spänning om läsupplevelsen ska ge något.

Det är förstås vad Harold Bloom bortser ifrån när han hävdar att alla borde läsa Shakespeare och ingen Harry Potter – att läsaren i de allra flesta fall är någon annan än Blooms egen idealläsare. Och det ska sannerligen inte förstås som att Harry Potter-läsaren är dummare än Bloom. Bara att han eller hon efterfrågar eller har kompetens för något annat.

Olin-Scheller har undersökt de här kompetenserna hos en rad elever och lärare i gymnasieskolan. Såpor istället för Strindberg? är en nedkortad version av hennes avhandling Mellan Dante och Big Brother. En studie om gymnasieelevers textvärldar. Eftersom båda är bra och avhandlingen naturligtvis utförligare – inte minst blir det mer plats för de konkreta elevernas upplevelser – så skulle jag kanske i första hand rekommendera den, men Såpor istället för Strindberg? är ett snabbläst och lättillgängligt alternativ. Båda rymmer i alla fall en intressant och viktig diskussion kring litteraturens roll och mening.

I skolans läroplaner har ganska länge nu funnits ett ”vidgat textbegrepp”, tanken att svenskämnet ska hjälpa elever att hantera olika typer av texter, olika medier och olika typer av innehåll. Genomslaget är emellertid fortfarande ganska halvdant. Starka ämnestraditioner, lärarnas kanske bristande kompetens eller ointresse och en planering och organisation som väl inte alltid är lyhörd inför elevernas behov och intressen gör att elever i stor utsträckning får traggla med samma texter och medier som sina föräldrar och farföräldrar. Kanske inte så konstigt då om känslan av relevans inte alltid infinner sig?

Och nej, Olin-Schellers poäng är inte att litteraturhistorien ska ut och dokusåporna in, utan att skolan måste kunna bygga vidare på elevers kompetenser och intressen. Tror eleverna att En blomma i Afrikas öken ger en oproblematisk bild av hur folk har det i Afrika så måste man kunna diskutera det. Tycker de att Sagan om ringen är en bra medeltidsskildring – vilket inte är hälften så märkligt som läraren som illustrerar samma period med filmen Seven – så måste man kunna diskutera det.

Det är i mötet, mellan läsare och text, mellan olika texter och medier och olika läsares tolkningar – som upplevelserna och lärandet uppstår. Där ryms både Shakespeare och Harry Potter.

Similar Posts:

• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• Griniga gubbar och fadersuppror – tankar om Harold Bloom
• Motto för läsande
• Vem gillar Rowling?
• En svensk Harold Bloom