Man kan ju börja här: allt jag hörde om Min kamp till en början fick mig att tro att den var omtalad av helt fel skäl. Det var snack om att det var ett gigantiskt romanprojekt baserat helt på Knausgårds eget liv, att han var ärlig om allt, att han skrev ner varenda detalj om sig själv och sina närmaste och det var autentiskt och kontroversiellt och det var familjemedlemmar som hotade stämma honom och … ORKA. Det där är säkert intressant för familjen Knausgård, men varför är det intressant för mig som läsare? Det här är ju inte offentliga personer vi talar om, det är vanliga privatpersoners privatliv. Har vi verkligen kommit därhän att 2010-talets första stora roman är den litterära motsvarigheten till Facebook? Har norrmännen verkligen tagit så här lång tid på sig att upptäcka bekännelseromanen? Föräldern som medger att han ibland inte kan tåla sina barn? Fan, det gjorde Cecilia Torudd serier om på 80-talet.

Och jo, det är ju det boken handlar om. Men det är ju inte alls det den är.

En vits hade suttit bra, för att åtminstone ge det vardagliga vi var fångade i en sorts form. Å, det vackra, hur ska man hantera det? Hur ska man bemöta det?

Vad som faktiskt händer i Min kamp 1: Karl Ove Knausgård sitter i en liten skrivarlya i Stockholm och försöker skriva; först skriver han om sin tonårstid, hans förhållande till sina föräldrar, ett misslyckat band han var med i, en misslyckad nyårsfest han gick på, hur det var att upptäcka tjejer … samma som varenda jävla sextisjuttitalist skrivit om. Sedan skriver han om hur det var att vara i trettiårsåldern, rensa ut sin svårt försupne fars nerskitade lägenhet efter dennes död och försöka komma fram till vad de egentligen betydde för varandra, far och son. Sen har han skrivit 450 sidor och där sätter han punkt till nästa volym. Det är ingenting vi inte hört förut, det är ingenting enormt nyskapande … men det är ju sättet han gör det på.

Min kamp är inte en självbiografi, i alla fall inte i ordets vanliga bemärkelse. Oavsett om allt här hände (vilket vi kan lämna därhän) så är det formen – eller bristen på form, som i sig är en form – som gör det till en, låt oss i brist på bättre ord kalla det roman. En roman där han vägrar låta händelserna och handlingen dominera över handlandet, där han kan ta tio sidor på sig att beskriva de vardagligaste men ändå viktigaste saker just därför att han vägrar låta det som händer, det som gör honom till just Karl Ove Knausgård och inte någon annan bli bara ett kapitel på vägen. Berättandet ska brytas sönder, orden ska tvingas till att betyda. Och då kan han inte göra det med hittepå, tycker han.

Det jag borde göra var att bejaka det existerande, bejaka tingens tillstånd, alltså tumla runt i världen i stället för att leta efter en väg ut ur den, för det skulle utan tvivel ge mig ett bättre liv, men det klarade jag inte, det kunde jag inte…

Det är en roman som är skriven i extas – inte nödvändigtvis i sexuell bemärkelse, utan helt enkelt en intensiv febrig klarsyn, där allt, oavsett hur hemskt eller långtråkigt eller hjärtesårande eller bara vanligt det än må vara ibland, alltid får samma nästan jublande beskrivning – det är ju allt det här som gör oss till de vi är och hur vi möter andra, och alltihop måste vridas och vändas på, beundras och äcklas av i ett evigt Blivande. En konstant spärreld av intryck som fortsätter snurra runt i våra huvuden tills vi dör, som smäller ihop och slår ihop och går sönder och muterar, allt beskrivet i slow motion så att vi inte ska missa ett dugg. Och jag slukar de sista 200 sidorna i en sittning.

Det är inte decenniets största roman. Det är inget unikt i litteraturhistorien. Det är, av och till, rätt självupptaget. Men skit i allt snack runt vad han hänger ut; detta är också ofta en av de fräschaste, mest upplivande skildringarna av processen från liv till död jag läst på ett tag, och när jag är klar med den har jag glömt alla betänkligheter jag hade innan; när volym två, tre, fyrafemsex dyker upp är jag med.

Similar Posts:

• Den store Knausgård
• Cirkeln sluts?
• När det halvdana smutsar ner det skimrande
• En ärelös jävel
• Och väntandet, det var livet

Att få mens är en stor sak. Det är att ta ett steg från en värld till en annan. Till en ny värld som man kanske inte vet om man vill träda in i, egentligen. Det finns många tankar som susar i huvudet och runt blodfläcken. Lite ångest, lite läskighet, lite stolthet, men framförallt känns det nog mest pinsamt. Tanken på att behöva köpa bindor och tamponger, tänk om någon ser det. Eller tänk om man får blod på byxorna. Pinsamt!

Cecilia Torudd, som skrivit och illustrerat om den ensamma mammans vardag och hennes tonåringar har nu tagit steget vidare och skrivit sin första ungdomsbok och hon gör det bra. Hennes sätt att skriva är rakt och enkelt. Inga krusiduller eller krångligheter. Som hennes illustrationer, enkla men mycket talande. Varje litet streck säger något. Bilderna hon skriver är lätta att se, strecken har bytts ut mot bokstäver.

Som t.ex. när Gerda rullar ihop bomull i en stor korv och tejpar ihop med sjukvårdstejp för att hindra blodet att fläcka ner. Jag ser henne framför mig, inne på toaletten, funderande över allt det nya och hur man håller blodet hemligt en liten stund till. Det är lite jobbigt, pinsamt och så nytt. Vad ska man göra och vem ska man berätta för?

I vanliga fall kan man ju alltid prata med mamma. Men Gerda är på semester hos kusinerna på Arnö. Vilket betyder att man inte kan springa ner till affären och handla i smyg eller berätta för någon. Istället tillverkar hon bindor av papper, bomull och gamla näsdukar. Inte det mest effektiva, men det fungerar. Nästan. Gång på gång blir det blodfläckar på trosorna och en gång t.o.m. på kjolen. Var gömmer man, slänger man blodiga kläder utan att någon upptäcker?

Jag lider med Gerda.

Att få läsa om detta, att få känna igen sig, att få inse att man inte är ensammast i världen om att blöda. Att försöka förstå att det är naturligt och något bra och inte pinsamt och äckligt. Det är bra. Jag hoppas att många unga tjejer får möjlighet att läsa den här boken. Själv tänker jag ta med boken till kollo och läsa den för flickorna som godnattsaga. Det kan ju vara pinsamt att låna den själv så då kan det vara bra om någon läser den. Då kan man skratta tillsammans och tänka att vad skönt att man inte är ensam. Kanske kan man göra det möjligt att prata om mens utan att man rodnar eller skäms.

En lagomt braig bok, enkel och rolig och igenkännande, en bok för unga tjejer som är på väg att ta steget in i vuxenvärlden eller som precis gjort det. Kanske också för föräldrar som glömt hur jobbigt det kan vara att bli stor.

Similar Posts:

• Och nu blir vi kroppsliga
• Vara varken stor eller liten
• Realistisk ridskoleskildring
• ”Sätt straffen, Charlotte!”
• Flicklek på liv och död