Cecilia Lindemalm "i detta vita, outsagda"

Anders Edwartz — Thu, 20 May 2004 23:00:00 +0000

i detta vita, outsagda består av fem avdelningar dikter, löst – eller inte alls – sammankopplade med varandra. Den första, benämnd (stockholm, 14 juni, 2000), den formmässigt mest intressanta i sin lössläppta variation av sonettformen. Här finns taktkänsla och välkomponerade rader. "broarna spänner sina bågar över vattnet" tycker jag i just sin spänst väl låter form och innehåll smälta samman.

De övriga sviterna är mer "vanlig dikt" rakt upp och ned, men med ett angelägnare innehåll om än något konventionellt. Det handlar som så ofta i samtida dikt om främlingskapet inför sin egen uppenbarelse. Ett uppvaknande till att se vem man i själva verket är.

ändå hände något
din hand som knyter sig och öppnas
knyter sig och öppnas
finns gömt inuti din hand
mera verklig
slår det dig ibland
än den som håller pennan

Här finns ett mycket träffsäkert arrangemang av detta skräckfyllda möte. Diktaren står bakom glasfönstren i en simhall och stirrar ut i vintermörkret och förställer sig ett väsen därute, som både ser jaget och dess reflektion i glasrutan.

kanske lever jag därute, i det kalla vattenfyllda
mörkret, kanske är döden inget annat än en
förespegling

Men sådana eleganta partier blandas upp med poesiklyschor som "ur drömmens förkastningssprickor stiger tidvattnet". Längre ned i samma dikt hämtar det sig med "i gryningen skimrar lägenheten som vattenfyllda/kamrar". Dock, det hela ger ett varierat och ojämnt intryck. Man önskade Cecilia Lindemalm vågat lita mer på sin egen röst än använt metaforer som dussinvara.

Så blir i detta vita, outsagda en i mina ögon en rättså ordinär debut. Jag önskar att svängarna togs ut lite, att den nämnda badhusscenen genomarbetades mer. Att det vågades! Då blir det också lättare att överse med vissa snedsteg.

Debutartad debut 2001

Marcus Hallqvist — Mon, 25 Jun 2001 23:00:00 +0000

Jag blir lika förvånad varje gång jag läser något sånt här. Är det juryn som utser vilka som skall publiceras som vill att det skall synas att det är debutanter som skriver? Eller är det helt enkelt så att alla som är med har skrivit vad de tror att man ska skriva som debutant?

För även om en del av historierna och dikterna i den här boken är välkomponerade och finputsade så känns den otroligt ljummen. Debutanter skall inte vara pissljumna, de skall vara glödheta. De skall vråla ut det de har att säga så att spottet yr som skum.

Som debutant borde man inte ha några koppel eller ledband, ingen publik man måste smöra för, och inga kritiker man måste flörta med. Man borde helt enkelt vara så fri att man kan göra vad man vill. Men det känns inte alls som om det är om det är det de här debutanterna är.

Det är så mycket ångest, sex och självupplevda vardagar att man faktiskt känner att ens eget liv måste vara något helt fantastiskt om det är så här tråkigt alla andra har.

Jag har inte alls någonting emot hjärtesorg och blues, men det måste finnas någonting bakom rösten, en vilja, en glöd. Något man vill förmedla, det går inte att skildra regndagar och hårda tider utan hjärta och själ. Det känns antiseptiskt, som ett gesällprov på hantverket, där man bara bryr sig om att alla fogar skall hålla och att inga glipor syns, samtidigt som men har glömt vad man tillverkar och varför man tillverkar det.

Jag vill ha liv och rörelse och inte bara några utrivna sidor ur en dagbok, eller de där dikterna som legat i flera år och gulnat i nedersta byrålådan.

Det borde inte vara så svårt att få ihop en fantastisk debutsamling. Det skrivs ju praktiskt taget i varenda hus och koja.

Debut är ett bra initiativ och jag hoppas att nästa volym levereras helt övertänd och inte bara lite svagt pyrande som askan från en utbrunnen majbrasa.

Men visst finns det glimtar av stjärnljus även i mörkret. Det mesta är som sagt välskrivet men saknar engagemang, men det finns saker som känns intressanta. Jag fastnar framförallt för Ola Klippviks frusna betraktelser av situationer och händelser genom en kristallklar analytisk blick. De känns som om någon försöker beskriva fotografier för en blind.

Martin Tistedts erotiska dikter är höljda i sällsam dimma och har något visst som i alla fall känns nytt för mig.

Jag är ledsen om jag har låtit elak, kanske är jag det, kanske är jag bara avundsjuk för att det inte är jag som är i tryck.

Jag tror att flera av de tio som skriver här skulle kunna vara riktigt bra om de bara kunde stänga skrivbordslådan om sin tonårsångest igen och kasta bort nyckeln. Börja från var de står i stället. Det är ingen jävel som vill läsa om hur någon brottas med sin själ på toaletten och skiter ut en korpsvart radda på över fem sidor.

dagensbok.com » Cecilia Lindemalm

Cecilia Lindemalm "i detta vita, outsagda"

Similar Posts:

Debutartad debut 2001

Similar Posts: