”Viskande” är ett solklart exempel på en dikt som visst kan läsas tyst men vinner på att framföras på en scen. På scenen demonstreras tystnaden genom att dikten framförs viskande, väsande, stundtals helt ohörbart.

Den här texten har ett problem
Den är klanglös, viskas fram och alldeles för tyst
De gamla hör den inte, de unga är otåliga

Tänk att höra, eller snarare knappt höra, dessa rader framföras på scenen. De fylls då med hela sin betydelse.

Många av dikterna har givetvis sina förtjänster lästa även i tystnad och många av dem är kaxigt skrivna. I ”Du bygger ett bord” byggs det upp en frustration som mynnar ut i den älskande människans sårbarhet.

Du bygger åt henne
Och dig ett bord
Ett bord för två som
Fyra fötter kan sträcka ut sig under
[…]
Bord åt henne och bord åt dig
Ett skitbord åt er två
[…]
Jag önskar
Du byggde ett åt…

Så finns det de där dikterna som till en början inte ser ut att passa in i en diktsamling om familjen, kärlek, ilska, avundsjuka och nyfikenhet. Vid närmare eftertanke gör de kanske det ändå. Ett par dikter om förintelsen, Nazi-Tyskland och DDR trängs bland alla andra dikter. Hela diktsamlingen är sprängfylld av referenser från historien och litteraturen för den som tittar närmare och känner till dem. Så varför skulle inte dessa dikter få plats?

Jag har lagt en penna i det här kuvertet och ett brev till morbror,
ge honom det
Jag har sprättat bort stjärnan från jackan, det är bättre så

Bäst är Nora Gomringer när hon tar i med hela sitt känsloregister, oavsett om hon skojar eller ryter till. Cecila Hansson har lyckats väldigt bra med att fånga det i översättningen men för den som har möjlighet att se Nora Gomringer läsa sina dikter – gör det. Det lyfter hela texten. Hon gör, precis som hon har sagt sig vilja göra, något alldeles häpnadsväckande med språket.

Similar Posts:

• Att leva med poesi – en intervju med Nora Gomringer
• Alice 10 i topp på bokmässan
• Vecka 41 på dagensbok.com
• Riktig ”kylskåpspoesi”
• Vems är då felet?