Bruno Liljefors’ barndom kan placeras i Uppsalas trakter. En teckning från tidiga år visar att hans fantasier handlade om äventyr och att jaga vilda djur. Han plundrade fågelbon på ägg och använde slangbella för att pricka mindre djur. Mamman hade fåglar och pappan var handlare i krut, men ingen ekonomisk stjärna (två konkurser). I de övre tonåren begav sig ynglingen ut på vandring i Sveriges sydvästra fjällvärld kring Lima, Transtrand och över på norska sidan (javisstja, på den tiden var Sverige i union med Norge).

Hans talanger för bildkonst måste ha uppmuntrats i något skede för han ges 1879 inträde på Kungliga Akademien för de Fria Konsterna på Fredsgatan i Stockholm. Han är då 19 år fyllda. Bland professorerna fanns dalmasen Per Daniel Holm och Anders Kallenberg från Skåne, som blev känd som komålare. Bildkonst + djurintresse blev alltså den lyckade kombinationen för Liljefors.

Här är det värt att gå in på hur stark sammanhållningen växte sig bland tidens målarkonstnärer. Trenden med att gå ut i naturen för att porträttera djur, landskap och människor från arbetande klassen bidrog med frisk luft i konstkretsarna de sista årtiondena av 1800-talet. Resor gjordes till den europeiska kontinenten och man grundade konstnärskolonier exempelvis i Grez och i Skagen. I likhet med många lyckosamma konstnärer från de nordiska länderna fick också Liljefors konstverk uppsatta på salongen i Paris.

Myllan för de svenska konstnärerna förändrades när Zorn, Larsson och Liljefors verkade. I stället för att hålla sig väl med professorer och konstnärliga akademier blev finansmän allt viktigare:

Konstmarknaden var stadd i förändring; länge dominerades fältet av kyrkan, furstarna och staten, och Konstakademien var både i undervisning och stipendiebyråkrati en frukt av denna tingens ordning. Men nu fanns också en allt starkare borgarklass företrädd av handelsmän som inte sällan hade skrapat ihop ansenliga förmögenheter. De stora impressionisterna i generationen före Opponentrörelsens målare var nog så viktiga för det som skedde, men frågan är om inte konstköparna med män som Pontus Fürstenberg och Carl Robert Lamm i spetsen var av större betydelse. De och andra stormrika fabrikörer och bankirer dyker nu upp i handlingen som ett exempel på att konstnärerna, sällan helt fira, bytte beroendet av Konstakademien mot ett annat.

När Liljefors sålde sina första verk ingick alltså snart überrika fabrikörer bland konstköparna. Jaktmotiv sålde bra och motiven med rävar och harar i detaljerat återgivna snår och skogspartier är allmänt berömda. Liljefors hade ärvt sin fars dåliga ekonomiska sinne och flera gånger var han svårt skuldsatt och han tog illustrationsuppdrag i hög fart. Tydligen var det inte alltid så kul. Å andra sidan behövde Liljefors ett stort inflöde av pengar för att försörja exfrun Anna Olofsson, som han skilde sig ifrån för att i stället gifta sig med hennes lillasyster Signe Olofsson. Husdjuren behövde plats att bo på – han födde upp vilda fåglar, illrar, rävar på sina hustomter. Han byggde hus och ateljéer, bröt upp och flyttade för att bygga nytt. En period ägde han ön Bullerön och vid den tiden beställde han tillverkning av en lyxjakt som måste ha bländat de flesta i Stockholms skärgård. Familjen växte med alltfler barn.

När en biografiförfattare tar sig an sitt studieobjekt som varit död sedan 1939 är direkta ögonvittnen inte kvar i livet. Kvar finns förstås berättelser hos senare generationer; Bruno Liljefors hann få 13 barn (3 dog dessvärre i unga år) som i sin tur fått barn och barnbarn. Därtill kan ett gäng syskonbarn och syskonbarnbarn räknas in, vilket ökar chansen att hitta spår förutom att Liljefors blev omskriven i pressen flera gånger. Över 900 konstverk fanns i kvarlåtenskapen vid konstnärens död, brevsamlingar och fotografier har bevarats hos släktingar.

Fredrik Sjöberg har ett brett tilltal när han skriver sin biografi. Den nyfikna och sökande energin är smittsam och hans formuleringskonst är god underhållning. Man förstår att material i arkiv, tidskrifter, litteratur frestar till oräkneliga sidospår och att han måste ta tag i sig själv för att inte tappa bort sig helt. När han är mer seriös nyttjar han sina fältbiologiska kunskaper i berättandet, vilket gör att läsaren blir upplyst om hur naturskydd börjar ta form under 1900-talets början. Skogarna dikades ut allt oftare, vilket påverkade artrikedomen negativt. Naturskyddsföreningen grundades 1909 och värt att nämna är att många av de första styrelsemedlemmarna hade sin tillhörighet i de humanistiska konsterna, inte naturvetenskapen.

I sin resa genom Liljefors’ levnad har Sjöberg förstås inte bara intresserat sig för sitt studieobjekts familj och vänner. Främst i fokus är förstås de vackra och många gånger imposanta målningarna. De är omtalade både i Sverige och utomlands, och i boken finns exempel på målningar som stulits och aldrig återfunnits. Vad som rört sig inuti Nina Ulmaja när hon formgivit boken kan jag bara spekulera i – jag låter mig fyllas av skönheten – och vad mer? Jo, jag rekommenderar den här konstnärsbiografin som present till alla över 10 år och uppåt.

Similar Posts:

• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• En sommar i Grez-Sur-Loing
• Essäer om mötena mellan oss och de andra djuren
• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• Konstnärslivet och självständigheten

Berättelsen är uppdelad i flera delar. De första delarna är ljusa och skimrande. Karin målar, utvecklas och umgås. Hon blomstrar i de andra konstnärernas sällskap och hennes måleri i mötet med både fiktiva och verkliga konstnärer. Sen kommer Carl, och den himlastormande förälskelsen som skimrar på ett alldeles eget vis. Väninnan Julia kan inte göra annat än att se på när Karin ohjälpligt förlorar sig i kärleken till Carl och offrar sitt eget målande för husfridens skull.

Jag är en fiktiv roman om riktiga personer. Karin Larsson blir mer och mer känd för sitt eget konstnärskap och den roll hon spelat i att skapa bilden av svenskhet. Den här boken kommer troligtvis leda till att ännu fler får upp ögonen för den roll hon spelade i Carl Larssons konstnärskap. Trots att jag vet att boken är fiktiv lyckas Ulrika Ewerman ge mig känslan av att jag var där, jag var på plats när Karin upptäckte kärleken till utomhusmåleri. Jag var på plats när konstnärsvännerna återsamlas på kvällen för att bedöma och berömma de tavlor som skapats under dagen. Jag var på plats när Karin insåg att hennes tavla var bättre än Carls.

Berättelsen rör sig drastiskt från den första delens ljus och framtidshopp till att bli mer och mer ångestfylld. Ewerman skildrar på ett skickligt sätt hur glidningen från egna framtidsplaner till att vara den som står bakom och bredvid kan ha sett ut. Hur Karin, genom att läsa av Carls humör skyddar, stärker och räddar honom från sig själv. Det är smärtsam, men vacker läsning.

Similar Posts:

• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Att ha en längtan i sig
• Fascinerande konstnärsöde
• En vacker biografi om Bruno Liljefors
• En resa i surrealism