Efter det att Harriet Bosse lämnat Strindberg (och gift om sig med skådespelaren Gunnar Wingård), flyttade han i hast ut ur den bostad som hade varit deras gemensamma på Karlavägen 40. Flyttlasset bestod inte av så mycket mer än manuskript, lagerkransar och kläder. Sina möbler och sitt bibliotek lämnade Strindberg hos en pantlånare. Den lägenhet han flyttade till på Drottninggatan var en triplett utan kök, och den låg på fjärde våningen. När han på sommaren 1908 flyttade in i lägenheten, som fanns i ett alldeles nybyggt hus, fungerade bostaden som ett pensionat. Strindberg hyrde alltså möblerat med helpension. När pensionatrörelsen i huset senare lades ner, lät han hämta mat från kringliggande restauranger.

Namnet ”Blå tornet” hittade Strindberg på själv. Två orsaker till detta namn finns: i huset fanns en diversehandel, som hade påsar med ett tryck föreställande huset. Huset var alltid tryckt i blått. Strindberg klippte ut bilderna av ”sitt” hus och använde dem som dekoration på brev. I åtanke då han kallade sitt hem Blå tornet hade han också (troligtvis) ett fängelse på Köpenhamns slott, som kalldes Blåtårn.

När bostaden inte längre var ett pensionat köpte Strindberg egna möbler och möblerade sin lägenhet. Camilla Larsson skriver i kapitlet ”Livet i tornet”, att Strindberg ”var intresserad av scenografi och skapade ett hem i en tydligt sammanhållen färgskala med symboliska inslag.” Och hon citerar ett brev som han skrev till skådespelaren och chefen för Intima teatern August Falck:

Kom i afton en stund och se mitt ”Sceneri” som jag gjort här hemma i hemmet som nu är mitt enklingssäte, mitt!

Ett av kapitlen, skrivet av Stina Olson, heter ”En gammal man i ett modernt hem”. Och jag tänker, ”gammal”, hur definieras det? Strindberg var 59 år när han flyttade in i Blå tornet och bodde där tills han gick bort vid 63 års ålder. En 63-åring är ju inte ens pensionär, och 59-åringar idag anses väl inte direkt vara gamla. Kanske var det annorlunda förr, och att det är vad man ansåg om åldrar förr som skribenten tänker på, eller så vill hon använda konstrasterna: gammal och ny.

Gammal kanske Strindberg inte var då han flyttade in i Blå tornet, men han var cancersjuk. Man hade upptäckt magcancer hos honom detta år, 1908. Ändå var han oerhört energisk och produktiv i sitt nya hem, där han fullbordade inte mindre än 22 verk! För att åstadkomma detta, var han mycket disciplinerad, och hade samma rutiner varje vardag: promenad, skriva mellan nio och tolv, sova, läsa brev, skriva brev, äta osv, allt regelbundet. I boken finns också en komplett förteckning över dessa 22 verk.

Strindberg i Blå tornet är en mycket intressant bok, och den har ett föredömligt bildmaterial, det känns som att det man vill se på bild vid läsandet, verkligen finns att se där i boken. Särskilt perfekt är det att ge boken som present till någon som just blivit intresserad av Strindberg och ännu inte besökt Strindbergsmuseet. Men även jag, som regelbundet besökt Blå tornet sedan den dagen i april 1975, då min mamma, som var mycket fascinerad av Strindberg, för första gången tog mig med dit, gillar verkligen boken. Dock känns det som att jag vill ha en ännu större fördjupning i ämnet. Men denna kan jag naturligtvis hitta i de källor som förtecknas i litteraturlistor efter varje kapitel i boken.

Det finns många spännande detaljer i boken om hemmets inredning och om detaljer från vardagsliv och festliv. Fascinerande är att läsa om hur postgången var på den tiden – för 100 år sedan. Trots att det fanns telefon, delades posten ut sju gånger per vardag (detta gällde åren 1909-10, enligt boken). Klockan 8 var den första turen och klockan 21 var den sista. Detta innebar att man kunde få svar på brev samma dag, precis som det (när det är som allra bäst) fungerar med vår nutida e-post. Rent teoretiskt kunde man alltså för 100 år sedan få brev vid sju tillfällen under en dag. Spännande tillvaro!

Och så en annan sak, som gör att man kommer Strindberg ännu lite närmare, är att han inte tyckte om att skriva i elektriskt ljus. Man förundras något, för elektriskt ljus fanns i hans lägenhet, men när han skrev ville han inte använda det. Hans skrivbord var placerat vid ett fönster, så att ljuset föll ned över det på bästa sätt. När dagsljuset inte räckte tände han levande ljus på bordet och den fotogenlampa som hängde i taket.

I bokens sista kapitel skriver Strindbergsmuseets chef Stefan Bohman bland annat om att tiden för personmuseer är nu, det vill säga, det finns i nutiden ett mycket stort allmänt biografiintresse. Bara under de senaste 20 åren har 32 personmuseer öppnats i Sverige; det fanns år 2009 totalt 62 stycken. Det känns som att Strindbergsmuseet har en ljus framtid.

Men så allra sist – boken saknar ett register. Kanske finns det inte ett absolut behov av det i en bok på 110 sidor. Men ett register underlättar alltid läsningen.

Similar Posts:

• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• August Strindberg 2012: Idag den 22 januari: Födelsedagen!
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• Life imitating art imitating life
• Ger mersmak

Vi snackar inte antal sålda skivor. Det finns några musiker (och för all del författare, målare, skådespelare…) som av olika skäl blir mer än bara stjärnor, mer än bara hitmakare. De där som gör precis rätt sak vid precis rätt tillfälle för att i stället upphöjas till Fenomen, Ikoner, Arketyper. Såna där som är så djupt inne i det allmänna medvetandet att alla har någon form av förhållande till dem även om de inte egentligen lyssnar på dem, såna där som fortsätter att vara nyheter vad som än sägs om dem även om det gått 20 år sedan de gjort något intressant – eller i många fall ens dragit ett andetag. De där som knappt ens tillhör sig själva längre eftersom de tillhör oss alla.

Bruce Springsteen hör på något vis hemma i det där gänget – inte minst, paradoxalt nog, i Europa där han i någon mån blivit lika mycket en symbol som en människa av kött och blod. Det är en smått bisarr känsla att som en ursvensk finna sig skråla ”I was boooooorn in the USA” tillsammans med tiotusentals andra som på sin höjd varit i USA på en veckas semester. Vem sjunger för vem egentligen?

Det är lite från den vinkeln många av texterna i den helsvenska antologin Springsteenland angriper sitt ämne, vilket är rätt uppfriskande. I centrum står inte personen Springsteen, annat än möjligen i de möten skribenterna haft med honom – hur intressant är egentligen den där lille New Jersey-bon som människa? Fan, han har ju knappt ens haft några rejäla rockstjärneskandaler att skriva om, så att sätta ihop någon The Dirt på Springsteen skulle bli en rätt hopplös uppgift. Nej, i stället försöker bidragen här gå till botten med frågan: varför just Springsteen? Vad är det som gör just honom så gigantisk även 25-30 år efter att han (enligt många, mig t ex) nått sin artistiska höjdpunkt, varför förvandlas hans konserter ofrånkomligen till snudd på väckelsemöten, varför har så många ett så intensivt förhållande till en artist som till skillnad från många andra mest verkar vilja framställa sig som en vanlig arbetargrabb?

Naturligtvis innebär det att vi får väldigt olika perspektiv – allt från de nästan helt okritiska fansen, till ingående analyser av Springsteens plats i den amerikanska berättartraditionen (någonstans mitt emellan Seeger, Elvis och Steinbeck, ifall ni inte redan hört det), till sardoniska funderingar om Springsteen som modeikon. Någon som är förvånad över att Lokkos inställning till honom är lite halvljummen?

Men alltså frågan hela tiden: vad är så jävla speciellt med Springsteen? Kanske kommer Pierre Hellqvist rätt nära sanningen när han konstaterar att

på scen är eufori-Brooooce uteslutande ämnad åt att vara till lags. Trots att det talas om att han har fansen som i en liten ask är det snarare Springsteen som är helt underställd publiken. Hans främsta uppgift numera är att langa fram den storbildsskärm som åhörarna behöver för att projicera sina egna liv på; en ambulerande självhjälpsverkstad.

Sådär blir det naturligtvis varje gång en musiker (författare, målare, skådespelare) säger något som man lätt kan relatera till sitt eget liv: alla hänger upp sin tolkning på det, och när musikern sedan (som Springsteen) konsekvent levererar ungefär samma sak finns det en väldig trygghet i det. Som Bengt Ohlsson konstaterar i den lätt skönlitterära ”Big Man” har Springsteen sällan tagit några större risker att skrämma bort sin publik; det är kanske lite paradoxalt för en artist som skrivit så många låtar om att länga efter något bättre, men man vet vad man får med Springsteen.

Men samtidigt finns här också de som försöker fånga det unika i just Springsteen, det som gör att han trots allt fått den där statusen, och gör det smått lysande. Camilla Larssons passionerade hyllning till mästerverket ”Highway Patrolman” och Sean Penns film på samma story, eller Harald Gatus försök att spåra Springsteens arbetarklassromantiks historiska rötter i ett USA som nu återigen är på väg in i en lågkonjunktur liknande den som Reagan en gång lovade var något de kunde glömma – och han gjorde det, till Springsteens och många andras förvirring, till tonerna av den rejält samhällskritiska ”Born in the USA”. Som sagt, alla hänger upp sin bild av vem Springsteen är: gubbrockare, soulrebell, feminist, kulturimperialist, frälsare, underhållare, samtidstolkare…

Springsteenland är trots en del ganska oinspirerande bidrag intressant läsning, en studie i hur vi upplever och tar till oss något så enkelt som tre gitarrackord och en text; hur det kan förändra livet för vissa, hur det tack vare historiska och kulturella sammanhang kan berätta en historia som är bra mycket större än som faktiskt sägs på den där 3-minutersskivan… Någonstans handlar den nog om Springsteen också. Men vad är egentligen en musiker (författare, målare, skådespelare) utan en publik?

(Personligen är mitt största minne av Springsteen live den väldigt lättviktiga ”Light of Day”, som på Stadion för 9 år sen förvandlade hela publiken till en enda extatisk nävarna-i-luften-kör och tammefan fick hela gänget att välta snett bakåt åt vänster när den drog igång sista versen. Vem har sagt att rockmusik måste vara djup jämnt? It ain’t no sin to be glad you’re alive. Jag är inte helt säker på att någon av texterna här kommer i närheten av att förklara den känslan.)

Similar Posts:

• Levande och närgången tegelstensbiografi
• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• I krig mot vardagen
• Norrlands hungriga hjärtan faller platt
• Patti och Robert söker livet