Nå. Hur har de lyckats? Herrar som Einstein, Bohr, Schwarzschild, Heisenberger, Grothendieck, Schrödinger, Mochizuki. Svaret är att några lyckats ganska väl – om man ser till yttre framgångsfaktorer. De har tilldelats Nobelpris och blivit förebilder för yngre generationer på universitetsinstitutionerna. Andra har inte varit lika lyckosamma (eller lyckliga) trots viktiga bidrag i vetenskapshistorien. Konsekvenserna av vissa upptäckter har varit förfärliga för mänskligheten eller skapat kaos i intellektet.

Exempel på förödande upptäckter finner vi hos Fritz Haber. Hans kemikunskaper ledde till uppfinningen av Zyklon B, ett medel som användes vid judeutrotningen under andra världskriget. Själv tyckte han att uppfinningen av kemisk konstgödsel var värre, trots att han tilldelades Nobelpris för den. Jorden skulle inte längre tillhöra människorna utan den skulle gå under i ”en fruktansvärd grönska”. Med dessa ord avslutade han ett brev fullt av skuldkänslor.

Paradoxernas paradox låg i teorierna kring universums expansion. I de nya förklaringsmodellerna visades att en expanderande rörelse i vissa lägen skulle nå sin oundvikliga motsats i det svarta hålet. Inte alla ville ta till sig rön som innebar att universum bar på själva apokalypsen.

När blicken vändes mot tingens minsta byggstenar uppstod andra tvister. Skilda åsikter fanns kring beskrivningen av atomers struktur. Det var för simpelt med en bild av elektroner som cirklade runt en kärna. Annorlundaheten – den fjärde dimensionen – var omöjlig att observera menade kritikerna av dessa stiliserade teckningar. När debatterna hettade till behövdes ibland ordningsvakter för att kasta ut en opponent från aulan.

Den filosofiska och nästintill religiösa aspekten i matematikernas och fysikernas liv och arbete återkom ofta. Att finna ”själen i ekvationen” ingav tillfredsställelse. Andra gånger blandades lyckorus med fasa:

Heisenberg drabbades av en så stark svindel att han fick behärska impulsen att kasta anteckningsboken nedför stupet.

Gränslöshet var vanligt när teorierna skulle föras i bevis. Intellektuella utmaningar krävde energi. Utöver kollegornas kritik ifrågasatte forskarna själva sina egna upptäckter. Labatut skildrar förtroget sökandet som bor granne med galenskapen. Flera levnadsöden innehåller asketism, medicinering mot svåra sjukdomar eller hallucinationer.

Labatuts roman om några vetenskapares levnadsöden under 1900-talet lyckas illustrera obeskrivbara fenomen. Alltifrån konturerna hos några av vetenskapens kvantfysiska idéer till människans strävan och längtan efter tydliga svar. Intellektet vidgas ena stunden för att i nästa stund pocka på intuitiva delar av min förståelse. Sällsamt och enormt intressant, vilket gör mig nyfiken på författarens fortsatta författarskap.

P.S. En bonus till dig som vill höra Labatuts tankar kring boken, klicka på den här länken –>Intervju med Benjamin Labatut

Similar Posts:

• Vetenskapens största mysterium
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning
• Trevligt nörderi
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Utan dig – ingenting. Bokstavligen