Sagt och gjort. Ben Eltons Dödskänd blev min, för stunden, välbehövliga flykt från det andliga allvaret. Kuren började verka innan jag ens slagit upp första sidan. Liksom, smaka bara på titeln, Dödskänd eller originaltiteln Dead Famous. Lika taskiga titlar båda två. Äkta skräp. Den postmoderna litteraturens motsvarighet till Aristoteles begrepp om katharsis.

Läser man sedan baksidan av boken så är saken klar. Detta är totalt intelligensbefriande. Hör här:

En dokusåpa som är misstänkt lik Big Brother. Ett hus. Tio tävlande. Trettio kameror. Fyrtio mikrofoner.

Och sen, lite längre ner, fortsätter det:

Inför alla kamerorna blir en av deltagarna plötsligt mördad. Vem är mördaren? Och hur gjorde han eller hon för att inte bli avslöjad av de trettio kamerorna? Och varför? Och vem står näst i tur att få en kniv i sig?

Ska man skratta eller gråta?

För säg mig, vilken författare med någorlunda god självaktning skriver en bok om något så bedrövligt ytligt som en dokusåpa? En sak är i alla fall säker: Inte många kan göra det och komma undan med hedern i behåll. Förutom Ben Elton, han lyckas faktiskt.

Genom att mixa hederlig hårdkokt deckarhistoria med skarp humoristisk dialog, fixar Elton biffen. Resultatet blir en blandning av gammalt och nytt, på både gott och ont. Gränsen för vad som kan klassas som god smak eller inte är nämligen väldigt hårfin. Varningsslampan blinkar hela tiden i ena ögonvrån.

Men det var skräp jag ville ha och skräp var vad jag fick. Precis som jag önskade.

Det lustiga är att jag inte kunde släppa taget om boken. Jag var tvungen att sträckläsa den. Så uppslukad blev jag. Men det hade inte funkat men någon annan än Elton bakom pennan. Det är svårt att motstå hans torra engelska humor och de klassiska Shakespearecitaten som han även använt sig av i de tv-serier som han skrivit manus till.

Detta är något annat än skräplitteratur. Det är bra skräplitteratur.

Similar Posts:

• Död i dokusåpaträsket
• Men vad ANVÄNDS de till?
• Nakenchocksdödsdrogskändissex
• Vår bedrägliga samtid
• Sanning =/= fakta

Tio tävlande är inlåsta i ett hus. Frivilligt har de valt att leva utan kontakt med omvärlden tillsammans med nio vilt främmande människor som dessutom är utvalda för att gå varann på nerverna. Allt för att ha chans att vinna pengarna, få sin stund i rampljuset och …

Resultatet är förstås en smaskig dokusåpa med alla tänkbara ingredienser. Och dessutom med en för produktionsbolaget mer än välkommen bonusingrediens. Den tjugosjunde dagen blir en av deltagarna mördad. Av en mördare som har lyckats maskera sig så att man med hjälp av kamerorna inte kan avslöja honom eller henne.

Mordet blir ändå underordnat. Visst undrar man vem mördaren är, men än mer nöje finner man i de satiriskt tecknade personligheterna. Anarkisten Woggle som vägrar duscha, krispsykologen Dervla som är sådär lite lagom rättrådig och den outhärdligt självupptagne David som av en händelse är skådespelare.

Elton bygger skickligt upp spänningen som i en deckare men lika skickligt skildrar han penninghungriga projektledare och mediekåta deltagare. Rabiata veganer blandade med baconstinna lastbilschaufförer. Och det är mitt på pricken. Det blir helt enkelt hejdlöst roligt. Samtidigt som man med iver väntar på mordets upplösning.

Dokusåpan som företeelse är bara den helt absurd. En bok om ett mord i en dokusåpa kan inte bli annat än skruvad. Elton sätter helt enkelt fingret på människans mindre tilltalande egenskaper. Visst är det lättsmält som en dokusåpa. Men med plats för eftertanke.

Similar Posts:

• Bra skräplitteratur
• Men vad ANVÄNDS de till?
• Nakenchocksdödsdrogskändissex
• Sanning =/= fakta
• Vår bedrägliga samtid