För att överleva måste Jörgen och Adam göra något de inte gjort på mycket länge; krama varandra.

För en cyniker av tjugonde århundradet som sedan länge genomskådat trötta uttryck som carpe diem låter baksidan som något av en recession, en tillbakagång, som över huvud taget inte är önskvärd och som är mer än lovligt sötsliskig.

Om carpe diem-citatet på baksidan hade varit det enda hade det väl gått an, men så väl är det inte. Fjärde torsdagen i november provocerar mig även på andra sätt. Provokationen kan ganska enkelt sammanfattas i ett enda ord: Grabbighet. Jag är, helt ärligt, så jäkla trött på den typiskt grabbiga jargong som råder i boken. Dialogen kännetecknas av en slags putslustig grabbighet som blandas med onödigt komplicerade ord och skapar något slags pretentiöst, kvasiintellektuellt dravel. Jag antar att det är tänkt att vara existentiellt och djupt, men mestadels landar det i plattityder och trötta floskler.

Kvinnorna i boken är i stort sett enbart livlösa gestalter i periferin, ditsatta för att nyansera männen och spegla dem. Om de inte lyfts fram som objekt i en typisk manligt/kvinnligtdiskurs med inslag av manschauvinism i någon av alla dessa ändlösa diskussioner då vill säga.

Männen i boken har samlats till en middag och en av dem, Adam, har ett syfte: De skall väcka Georg Bushs Amerika ur sin sömn. Detta skall göras genom att ringa i någon slags klocka. Ett pojkstrecksäventyr för att få Amerika medvetet på något sätt.

Projektet urartar dock och två av dem hamnar under klockan. Och det är där, under klockan, som det enda av värde som jag kan finna i boken utspelar sig. När författaren inte behöver lägga fokus på att upprätthålla någon slags jargong kan han istället, för första gången, med värdighet diskutera de ämnen som jag tror att boken vill förmedla. De dränks inte i någon grabbig jargong, utan istället är frågan om hur mycket man kan styra sitt eget liv och hur stor rätt man har att påverka andra och försöka styra dem, i fokus. Synd bara att resten av boken inte kännetecknas av det.

Similar Posts:

• Det händer faktiskt nu!
• Både klichéer och guldkorn i jämtländsk uppbrottsroman
• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• Bliv vid din läst eller kasta loss
• Ännu ett mästerligt mord