Vid en flytt hittar hon en låda med en mängd dokument kring kidnappningen och det som ledde fram till den – rättsprotokoll, inlagor, brevväxlingar – och hon tänker att om hon någon gång blir författare är det detta hon ska skriva om. Men hon hinner skriva flera böcker innan hon slutligen kan ta sig an det överväldigande materialet, börja läsa noggrannare och bringa reda i det. En bit in i arbetet får hon också en unikabox med dagböcker och någonstans där är det stopp – mer skulle hon inte mäkta med:

Alla har papper. Brevbuntar och anteckningsböcker. Alla utom Pontus [en kusin]. Men det beror bara på att han vid en förrådsstädning faktiskt slängde en tre decimeter tjock pappersbunt ombunden med rep och märkt med de dramatiska orden: ”Öppnas efter min död”, undertecknat av Agda. När han berättar att han har slängt den känner jag ärligt talat en viss lättnad. Jag hade inte klarat av att ta in vad det var som Agda prompt ville ha sagt efter sin död. ”Men hur mycket skrev de här människorna egentligen?” utbrister jag retoriskt. Och svaret är naturligtvis: kopiösa mängder. Vi är ättlingar till en släkt av grafomaner. Ständigt antecknande, notoriskt sparande. Allt ska till slut flyta upp till ytan och komma i dagen.

Kidnappningen handlar naturligtvis om kidnappningen i sig men minst lika mycket om förhistorien – vad var det egentligen för familj detta kunde ske i? Och väldigt mycket om Anna Schulzes eget arbete med materialet. Till en början finner jag det en aning tröttsamt; ska det inte bli lite mer dramatiserat, lite mer skönlitterärt? – men snart finner jag mig tillrätta i redogörelserna, i vridandet och vändandet, i silandet av allt genom ett nutidens filter. Samtidigt som allt är stadigt förankrat i ett efteråt lyckas hon med små små medel tydliggöra det som sker där och då så att det faktiskt är smärtsamt att läsa.

I centrum finns naturligtvis Ragnar, den kidnappade pojken, och hans mor Daisy och närmast dem hans syster Gunilla och Daisys mor Agda. Fadern Harald är mer perifer, om än mycket viktig. Men det börjar tidigare än så och det är obehaglig läsning: fysisk och psykisk misshandel, barnaga som går i arv, dåliga ekonomiska beslut som leder till decimerande av stora rikedomar. Det är som om ödesgudinnorna gaddat sig samman mot familjen Schulze och det är något närmast mytiskt över det hela, också när folk vill väl blir det så fel – det kan bara inte sluta väl.

Somligt är totalt bisarrt, som hur den tolvåriga Gunilla förs till en släktings slott och blir inlåst i ett rum, varpå hon mitt i natten klättrar ut genom fönstret och beger sig till den närmaste tågstationen, där hon köper en tågbiljett för pengar som sytts in i hennes kläder.

Det finns en tröghet, ett motstånd, en friktion i hur skildringen av det förgångna blandas med Anna Schulzes egna strapatser att bringa reda i det. Det är en historia som kostar på, som gör ont på många sätt. Nedstigningarna i helveteskretsarna men också vardagen i att vara kidnappad. De ljusa minnena som blandas med de mörka, vännerna han hinner få men snart måste lämna när någon kommit dem på spåren.

Det känns som om Anna Schulze aldrig skriver något hon inte har täckning för i sitt källmaterial, att det när som helst skulle hålla för en aldrig så nitisk granskning, och hon försöker vara så objektiv det går, låter de inblandade komma till tals, visar både deras goda och dåliga sidor, deras goda och deras mycket märkliga beslut.

Det är ett släktepos där uppgången till borgerlighetens översta skikt snabbt förbyts i ett fritt fall och ett stycke 1900-talshistoria, där även ett utkast till ett brev till Hitler förekommer. Det är en skildring av en katastrof i lager på lager och det är oväntat spännande. Det är inte alls som jag väntade mig men det är väldigt, väldigt bra.

Similar Posts:

• Stockholm, Stockholm, stad i världen
• En komplicerad vänskap
• Debutantvecka: Risk för bristande sympatier
• Nalen blir en enda litteraturfest
• En familj drabbad av antisemitism

Att ringa Clara är en roman om kvinnlig vänskap, ett fack som är ganska tunt. Jag söker i min bokhylla och finner inte många böcker om ämnet, å andra sidan har jag inte heller många böcker om manlig vänskap visar det sig. Vänskap skildras oftare i barn- och ungdomslitteraturen. När vi vuxit upp tycks författare tro att vi hellre läser om kärleksrelationer än vänskapsrelationer. Men undantag finns; Att ringa Clara är alltså ett sådant. Clara och Carolin, som är romanens två huvudkaraktärer, har sina mer eller mindre lyckade kärleksrelationer som också skildras i romanen men bara i skuggan av relationen mellan de två vännerna.

Romanen inleds med att Claras bror Carl ringer till Carolin för att tala om att Clara har försvunnit. I romanen får vi sen följa hur Carolin försöker få tag på sin vän genom ändlösa obesvarade telefonsamtal. I ett flöde av minnen reflekterar Carolin över deras relation och på så sätt får läsaren också en bild av Clara. Clara och Carolin är varandras motsatser och i deras relation finns det både problem och attraktion. Carolin är den trygga, stabila, sakliga och jordnära. Clara är den flyende, drömska och naiva, och för mig förtrollande. Carolin ser upp till Clara, det märks:

Vi lever på Clara, vi nyttjar henne. Hon är en outsinlig källa. Någonting med henne känns så förtvivlat angeläget.

Jag kan bli irriterad på att jag inte får en större inblick i Claras liv än vad Carolin lyckas förmedla. De partier av romanen där Clara lyser klarast och där hennes problem läggs på bordet är också de partier som utgör romanens höjdpunkter. I ett avsnitt minns Carolin tiden innan Claras bröllop som Claras mamma planerar mer än Clara själv gör, där jag delvis kan se förklaringen till Claras revolutionerande jag-skiter-i-allt-attityd:

Även då tyckte jag att det var ett mysterium att Anne överhuvudtaget hade fått adoptera två barn. För man kan faktiskt inte ha barn på samma sätt som andra har bonsaiträd.

Språket faller ibland och blir lite för klyschigt. Liksom Anna Schulze själv, är Clara och Carolin utbildade musiker, de träffades när de båda flyttade hemifrån för att börja på en musikskola i gymnasieåldern. Jag är själv (amatör)musiker men tröttnar snabbt på de många musikaliska termer som smyger sig in i texten, även där de inte riktigt platsar.

Åh, Clara, du svängde ditt trollspö över oss alla. Du gav mig tyngd. Du gav mig en inre puls, ett beat att gå på. Tillsammans med dig visste jag var ettorna skulle komma, tillsammans med dig var det lätt att placera sina synkoper.

Formuleringar av den här typen är jag gärna utan.

Slutet hade gärna fått vara lite långsammare och mer i ton med resten av romanen som går i ganska långsamt mak. Som det är nu känns det som att Anna Schulze har haft antingen bråttom med eller svårt att avsluta romanen, och abrupt bestämt sig när det var dags. Jag tycker om långsamhet i romaner och den här intrigen är intressant. Jag vill så gärna att Carolin ska hitta Clara och tycker om att få dela deras vänskap under några lästimmar.

Similar Posts:

• Debutantvecka: Risk för bristande sympatier
• Stockholm, Stockholm, stad i världen
• Om en familjekatastrof
• Nalen blir en enda litteraturfest
• Charmiga detaljer, men färglös helhet

Senare under veckan recensionsdebuterar våra två nya redaktörer Camilla och Ingrid. Först ut är Camilla som skriver om Anna Schulzes Att ringa Clara. En roman om en komplicerad men varm och livslång vänskap. Ingrid har läst Amos Oz uppmärksamma novellsamling Lantliga scener och gillar den så mycket att hon börjar med att dela ut en tia, bättre kan det inte bli!

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Avskedsfest för Norrtullsligan
• Stockholm läser Norrtullsligan
• Det är något vi måste prata om …
• Varför det är svårt att vara solidarisk
• Stockholmsserenad

På scen ser vi bland andra författarna Magnus Bärtås/Fredrik Ekman, Cecilia Davidsson, Peter Kihlgård, Sara Paborn och Anna Schulze. Poeten Helena Boberg läser också ur sin debutdiktsamling Repuls.

Tid: 19 – 02, imorgon torsdag 28 april
Plats: Nalen/STACKEN, David Bagares Gata 17, Stockholm
Inträde: 100 kr

Läs mer om festen på 10TAL:s hemsida.

Similar Posts:

• Evenemangstips: 10TALs Ekofest
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Bokhyllor, politik och moderskänslor på dagensbok
• Kärlekens instängdhet
• Om skrivande och kritik – en intervju med Helena Boberg

Novellen har den fördelen att författaren kan intensifiera allting. Språket, stämningen, händelserna. Författaren har också friheten att låta bli att nämna mer eller mindre väsentliga fakta, som läsaren aldrig hade accepterat att bli utan om det hade gällt en roman. När novellen är slut kan vi sitta med frågetecken kvar. Vem var mördaren? Vad hade egentligen hänt? Men sen då? Gjorde hon det någonsin?

Fokus i noveller ligger oftast inte på det yttre skeendet, i handlingen, utan därbakom. Det är där man ska titta. Novellen är det där lilla stycket som vi förbiser när vi läser en roman.

Karaktärerna som det berättas om i Brist är inte alltid de mest sympatiska, och det är ett drag jag gillar. Människorna som skildras är alla i någon sorts brytpunkt i tillvaron (för övrigt ett vanligt grepp i noveller). Anna Schulze är själv violinist och det musikaliska går som en tråd genom novellerna. Det är tydligt att författaren har en musikalitet, och en känslighet, som även märks i hennes sätt att beskriva detaljer, beteenden och stämningar.

Några noveller som särskilt fastnar är "På Johannadagen" om en varm dag, en mamma som beter sig oväntat och två flickor som försöker förhålla sig; "Ingen dager synes än" om tonårsflickan som försöker göra sig synlig när inget annat hjälper och den sista novellen, "Voyeurer", som ligger och skälver över ett antytt helvete.

Sammantaget är boken bra och Anna Schulze lovande, som det brukar heta. Jag har svårt att finna entusiasmen och risken är nog ganska stor för att Brist kommer passera relativt obemärkt. Det är synd, för den förtjänar sina läsare.

Similar Posts:

• En komplicerad vänskap
• Nalen blir en enda litteraturfest
• Om en familjekatastrof
• Allt är som vanligt
• Ytlig uttunning, mänskligt bråddjup