Den här skildringen upprepar i grunden precis samma narrativ som redan dominerar svensk medierapportering om Ryssland. Innehållsmässigt således gammal skåpmat. Skildringen hade kanske kunnat tillföra något om den hade gått mer på djupet än vad som är möjligt i en vanlig nyhetsartikel i en dagstidning: om den till exempel hade byggt på grävande journalistik eller en fördjupande analys. I brist på det kanske man åtminstone hade kunnat få gedigen skildring baserad på seriösa och tillförlitliga källor. I den här boken får vi tyvärr varken eller. Lauréns skildring av den ryska regimen framställs tvärtom som en sanning, som inte behöver beläggas alls.

I vissa fall ägnar sig författaren till och med åt ren och skär spekulation. För att ta ett enda exempel fascineras Laurén vid ett tillfälle över att Putin-anhängare hon stöter på vägrar ställa upp på intervju, och blir irriterade över hennes frågor. Efteråt, skriver Laurén, undrar hon över det egentliga skälet till varför dessa personer inte vill ställa upp på en intervju. När hon senare skriver den här boken ”vet” hon helt plötsligt varför: de var egentligen inte alls Putin-anhängare utan tvingade att låtsas vara det, och ville bara inte behöva skämmas inför en utländsk journalist. Hur hon numera ”vet” detta får vi läsare aldrig veta. Att Laurén ibland tar till den här sortens argumentation gör att jag till slut inte vet om jag kan lita på några påståenden alls i boken.

Så, Laurén är ingen anhängare av Putin-regimen, det blir övertydligt i den här boken. Men det ryska folket då? I bokens andra och tredje del finns det ett antal kapitel med fokus på det ryska folket och på vardagsliv i det ryska samhället. Laurén upprepar här vid ett par tillfällen att hon älskar Ryssland för folket som lever där. Men det är då inte precis någon varm och kärleksfull bild som tecknas i dessa kapitel. Ryssar (för Laurén generaliserar flera gånger friskt om ryssar över lag) är i författarens skildring intoleranta, chauvinistiska och byråkratiska nej-sägare. De är mästrande och tillrättavisande. De lyckas sällan tala ur skägget eller göra sig begripliga i intervjuer. De är översittande småpåvar så fort de har minsta lilla makt att vara det. Och de är oförmögna att göra upp med sin egen historia. Det enda positiva ryska karaktärsdrag som jag hittar att Laurén framhåller är ryssarnas humor. Det är faktiskt länge sen jag läste någon som oblygt generaliserar så grovt om människor. Och det framstår, efter ett sånt karaktärsmord, som ganska märkligt att Laurén ändå påstår sig älska detta ryska folk.

Bara något enstaka kapitel lyckas i slutändan därför lyfta något över de övriga. Det som förenar dem är att Laurén här låter ryssar (framförallt då oppositionella) själva komma till tals. Det ger de här kapitlen en viss substans till skillnad från bokens övriga kapitel. Totalt sett ger dock den här boken föga mer kunskap om Ryssland än vad man redan kan inhämta i vanlig massmedia.

Similar Posts:

• Kampen om Ukrainas framtid
• Att leva i Ryssland under Putin
• Det är komplicerat
• Better the devil you know
• Kan man förstå Putins Ryssland?

Med sitt mångåriga journalistiska arbete, och kännedom om Ukraina och regionerna runtomkring, är Anna-Lena Laurén en person som jag känner fullt förtroende för när hon berättar om sina egna upplevelser av den ännu pågående konflikten i Ukraina.

Som alltid när det gäller pågående krig och konflikter är det svårt att bilda sig en bredare uppfattning endast baserad på nyhetsrapportering. Det krävs en annan typ av röst, en röst som kan förklara varför det blev just så här just där. En bok och lite förfluten tid är till god hjälp för den förståelsen.

Ukraina Gränslandet är uppbyggd av Lauréns reportage ifrån Kiev, Donbass och Krim, varvat med Peter Lodenius mer historiskt förklarande kapitel. Och onekligen behövs båda infallsvinklarna för att kunna förstå vad det handlar om egentligen. Ukraina som nationalstat inrymmer så väldigt många skilda kulturer och attityder.

Euromajdan är alltings början, eller i alla fall den väpnade konfliktens början. En demonstration på frihetstorget i Kiev i protest mot att president Janukovytj inte vill acceptera EU:s krav för ett Ukrainskt närmande till EU. Denna demonstration ändrar karaktär när regimstyrkor beväpnade slår tillbaka mot dessa till en början fredliga demonstrationer. Demonstrationerna börjar då istället handla om att Ukrainarnas hopp om att närma sig ett mer demokratiskt, rättssäkert styrelseskick gått förlorat.

Sedan accelererar allting. Oroligheterna sprider sig, och Rysslands propagandamaskin vilar inte på hanen. Ukrainas tunga industriella område, Donbass, i öster blir händelsernas centrum. Vad konflikten nu handlar om blir mer och mer uppenbart. Ukraina ligger mellan Europa och Ryssland och är en bricka i spelet mellan väst och öst.

Helt plötsligt invaderar och annekterar Ryssland Krimhalvön. Ja, en regelrätt invasion faktiskt. En oönskad närvaro av ett främmande lands militära styrkor med syfte att överta en bit av nationens territorium. En oundviklig händelse, då Ryssland vill ha sin flottbas kvar i Sevastopol (enligt avtal hyr Ryssland flottbasen i Sevastopol av Ukraina till 2042) utan att EU eller någon annan (läs: NATO) ska kunna komma att hota den.

Allt det här levandegörs av Lauréns skildringar av möten med människorna som befolkar de olika områdena. Bilden som tecknas är den av ett mångkulturellt Ukraina, med flera olika utgångspunkter. Men det som framstår tydligt är att det mycket handlar om hur Ukraina skall förhålla sig till framtiden. Många vill bort från Sovjetnostalgin och önskar en mer demokratisk framtid för sitt land. Andra är mer pragmatiska och ser vad Putin lägger upp på förhandlingsbordet.

Det är svårt för mig, medborgare i en gammal demokrati, att förstå vad Sovjetnostalgin har att erbjuda långsiktigt. Men Ryssland erbjuder ju någonting reellt. Bra priser på gas, och ett lån utan fjolliga krav på transparens. Det EU erbjuder har inga kortsiktiga förmåner.

Jag kommer att följa utvecklingen i Ukraina, förhoppningsvis via Anna-Lena Laurén. Eftersom Ukraina är ett stort grannland är det enormt viktigt att se åt vilket håll det lutar. Och om Sverige som nation återigen borde rädas den ryska björnen.

Similar Posts:

• Ytligt om rysk politik och samhällsliv
• Det är komplicerat
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Better the devil you know
• ”Vem var den där maskerade mannen?”

Ukraina är mardrömmen för en journalist som helst vill ha en så entydig story som möjligt. För den som vill göra en studie i tillvarons komplexitet är Ukraina däremot en guldgruva.

Så skriver Anna-Lena Laurén, själv journalist och författare till flera böcker om det forna Sovjetunionen i Frihetens pris är okänt. Om demokratiska revolutioner i Georgien, Ukraina och Kirgizistan. Hon rör sig själv kunnigt och inkännande i länderna hon skriver om, och med hennes bok i hand är det lätt att vilja invända mot den där skepsisen mot journalistkåren. Fast någon har sagt att bra journalister numera skriver just böcker – de nedbantade och sönderstressade papperstidningarna har inte resurser till den här typen av journalistik längre.

Människor bjuder in Laurén i sina hem, berättar om sina liv, sina bekymmer och framtidsdrömmar. Ibland gör de det för att de hoppas på hjälp av olika slag. Ibland naturligtvis för att föra fram sin egen agenda. Laurén låter osäkerheten och känslan av otillräcklighet finnas med i den färdiga skildringen på ett sätt som är väldigt sympatiskt.

Sedan Frihetens pris är okänt kom ut i september har det förstås hunnit hända en hel del i de länder hon skriver om – Ukraina, Georgien och Kirgizistan – men det har ju knappast gjort behovet av lättillgänglig kunskap om länderna mindre. Som bakgrund, och framför allt som introduktion till länder vi sällan hör särskilt mycket eller särskilt sammanhängande om, fungerar den absolut fortfarande.

Möjligen blir det lätt att läsa i ljuset av den senaste utvecklingen. Så här infekterat kan till exempel det språkliga läget låta:

I Ukraina kan man göra bort sig då man talar ryska bara därför att man använder den preposition som ens rysklärare har undervisat en i och säger ”na Ukraine”, i Ukraina. Så heter det på grammatiskt korrekt ryska. Men vissa ukrainare uppfattar detta som sårande eftersom den vanligaste prepositionen då man talar om länder på ryska är ”v”, till exempel ”v Germanii”, i Tyskland.
Enligt min rysklärare i Moskva är förklaringen helt språkvetenskaplig. Ordet Ukraina kommer från ordet kraj, det vill säga kant. På ryska säger man ”na kraju”, följaktligen heter det ”na Ukraine”. I Ukraina kallar man den förklaringen politisk.
Ryssarna har ändrat på sin egen grammatik av politiska skäl, säger en kameraman jag jobbar med.
När jag talar om detta för min rysklärare blir hon ursinnig och säger att det är ukrainarna själva som gör våld på rysk grammatik. Av politiska skäl.

De traditionella nationalistiska idéerna – ett land, ett folk, ett språk – griper onekligen omkring sig, trots att alla tre länderna i Lauréns bok (precis som de allra flesta länder) är ganska illa lämpade för sådant. Men det finns också helt andra tendenser och det är långt ifrån säkert att vardagsverkligheten har särskilt mycket att göra med den uppskruvade retoriken. På många håll talas språken sedan länge helt oproblematiskt parallellt. Så ja. Komplext.

Similar Posts:

• Kampen om Ukrainas framtid
• Ytligt om rysk politik och samhällsliv
• Modigt sökande efter ofredens rötter
• Pil från fängelset
• ”Vem var den där maskerade mannen?”