Bäst av allt är alla nya kompisar de kommer att få, tycker Tim. Det är det allra värsta, tycker Pico. Han föreställer sig alla nya kompisar som är ”intressantare, eller vackrare, eller starkare, eller modigare…” än Pico.

(c) Eva Eriksson

Det vore förfärligt om det inte skulle lösa sig till slut. Om och hur det gör det får ni ta reda på själva.

Jag tycker att det är spännande att några av de raderna där Tims nervositet eller Picos rädsla blir lite extra tydlig har markerats med fetstil, eller ställts lite på sniskan. Det är inte bara poesin som leker med relationen mellan form och innehåll, hurra för det!

Eva Erikssons illustrationer är i den här boken finurliga. Med det menar jag att de är roliga på det sätt att man upptäcker något nytt varje gång man tittar på en sida. Bilderna säger också det lilla extra som texten inte förmedlar.

Picos rädsla verkar lite överdriven, men går det att överdriva rädsla? Och vem är det som verkligen är rädd? Det är ju ändå Tim som tar Pico i famnen när han går till den nya förskolan den första dagen. Alla kan behöva lite tryggt sällskap när man ska träffa nya kompisar. Det vet Tim.

Similar Posts:

• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• Liten verklighetsfantasi
• Historisk jul med massor av stämning
• Hundhäng med hundgäng
• Tokroliga prinsessor