Boken försöker inte ge något helhetsperspektiv på Afrikas, eller på svartas, historia, utan varje kapitel är en kortare essä på ett specifikt tema – det kan handla om såväl enskilda individer som om större processer och skeenden. Bredden är enorm både kronologiskt och tematiskt – vi får ta del av essäer om allt ifrån antika kungadömen i Afrika, via slavhandel och folkmord under kolonial tid, till anti-kolonial kamp under efterkrigstid, eller läsa om musiker som Fela Kuti eller Cesária Évora. Kapitlen är sorterade kronologiskt. Det gör att man kan kastas vilt mellan väldigt olika ämnen – exempelvis från en skildring av folkmord i Namibia till en skildring av den första afro-amerikanska miljonären, som blev rik på hårvårdsprodukter.

Levin skriver enkelt och medryckande, vilket gör det här till lättillgänglig läsning. Han har också försett varje kapitel med en föredömlig läslista för den som vill fördjupa sig mer i det ämne som respektive kapitel handlar om.

Men en fråga jag ställer mig är vilken historia som skildras här, och kanske framförallt vilken som utelämnas.

Vi får i flera kapitel läsa en hel del om tragiska processer och skeenden i svartas historia, som just slavhandel och kolonialism. Här ligger fokus i hög grad på vad externa aktörer – européer och araber, kristna respektive muslimer – har gjort gentemot svarta. Det är utan tvekan viktigt att uppmärksamma dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten. Levin gör det också nyanserat och visar på hur komplext detta ibland kunde vara, med svarta aktörer som ibland deltog i exempelvis slavhandeln (som slavhandlare eller slavägare).

Många andra motsättningar inom och mellan olika afrikanska samhällen och nationer – såväl klasskonflikter som nationella, religiösa eller etniska konflikter, från både före och efter kolonial tid – ges däremot inte alls samma uppmärksamhet. Inte så att författaren förtiger såna frågor helt – man kan i ett par av kapitlen hitta stycken om hur exempelvis postkoloniala konflikter har utmynnat i oerhört tragiska inbördeskrig mellan afrikanska parter (som exempelvis när han skriver om Liberia eller Kongo).

Men de skildringarna uppfattar jag snarast som undantag i den här boken, och ofta bara som en pendang till den historia som huvudsakligen är i fokus i dessa kapitel. Och många viktiga skeenden och händelser lyser helt med sin frånvaro. Belgarnas folkmord i Kongo ges exempelvis ganska mycket uppmärksamhet, vilket såklart är helt motiverat, medan däremot svältkatastrofen i Etiopien på 1980-talet (i hög grad en katastrof skapad av människor), eller det mer samtida folkmordet i Rwanda på 1990-talet, för att nu bara ta två exempel, inte alls finns med.

Levin är öppen med att han hoppas att boken kan inspirera andra afrosvenskar att utforska sitt historiska arv. Och kanske är det av just den anledningen som historieskrivningen (inte minst i många av de talrika personporträtten) ofta hemfaller åt det lätt glorifierande slaget, både vad gäller urval och skildring.

Vi får alltså läsa om en rad mäktiga svarta kungar och drottningar, om modiga motståndskämpar och häftiga rebeller, om driftiga entreprenörer eller innovativa forskare och musiker. Själv har jag föga till övers för vurmande för kungar och drottningar, oavsett hudfärg, men jag kan absolut förstå att Levin väljer att uppmärksamma många av de andra människorna. Svarta har som Levin konstaterar allt för ofta marginaliserats i historieskrivningen, om de inte omskrivits på ett oerhört rasistiskt vis, så utifrån ett syfte att ingjuta stolthet hos afrosvenska läsare ser jag absolut vikten av att framhålla goda förebilder.

Det finns dock en kraftig övervikt åt att skriva om svarta från USA, vilket jag inte tycker känns särskilt befogat. Varför uppmärksamma exempelvis hårvårdsdrottningen från USA, men utesluta ANC:s motståndskämpar mot apartheid i Sydafrika? Levin skriver inledningsvis att han medvetet uteslutit vissa oerhört viktiga svarta från sin skildring – han nämner Martin Luther King och Nelson Mandela som exempel – därför att de oftare uppmärksammats i historieskrivningen. Det är säkert sant att de oftare uppmärksammats.

Men om nu syftet är att inspirera kanske framförallt unga personer så undrar jag verkligen om man ska förutsätta att särskilt många av de tilltänkta läsarna egentligen vet mycket om vare sig King eller Mandela. Och varför exempelvis ägna ett antal sidor åt USA:s Svarta Pantrar (som ju knappast är särskilt okända de heller), eller tämligen välkända musiker som Nat King Cole, medan det finns otaliga viktiga historiska svarta personligheter som hade kunnat uppmärksammas som de föregångare de var/är, men som nu över huvud taget inte nämns alls i boken.

Själv tänker jag då på alla möjliga människor, exempelvis politiska aktivister som Steve Biko, Winnie Madikizela-Mandela, Binyavanga Wainaina eller Ken Saro-Wiwa, filmskapare som Ousmane Sembane, författare som Ngugi wa Thiong’o, Chinua Achebe och Chimamanda Adichie, forskare som C.L.R. James och Walter Rodney, eller konstnärer som Yinka Shonibare och Chéri Samba, för att inte tala om rörelser som Sydafrikas Treatment Action Campaign, eller den banbrytande tidiga fackföreningsrörelsen i 1800-talets Sierra Leone. Att de här personerna finns på min högst egna önskelista innebär naturligtvis inte man som läsare kan förvänta sig att få läsa om alla man kanske hade velat i en sån här bok. Men min poäng är att Levins urval av vilka svarta personer som han porträtterar verkar ganska godtyckligt.

Boken har sitt ursprung i att Levin länge drivit Instagram-kontot @svarthistoria. I det formatet är det kanske förståeligt om historieskrivning blir anekdotisk, och kanske kan göras utan någon ambition att vara systematisk eller heltäckande i sitt urval av vad som skildras. Att överföra det formatet till en bok tycker jag dock inte blir helt lyckat eftersom det spretar betydligt mer än jag hade förväntat mig.

Det förefaller mig också som om författaren i viss mån undviker ämnen och personer som hade kunnat ge en mer problematisk och/eller problematiserande bild av svartas historia. Jag saknar alltså ambitionen att försöka knyta ihop säcken, och ge en mer övergripande bild. Men för den som vill ha en lättläst ingång till många aspekter av svartas historia så kan den här boken utan tvekan fungera utmärkt.

Similar Posts:

• Buzzwords men med mening
• Afrikas öde och framtid
• Den vita mannens börda revisited
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land
• Lysande om mörk historia

Milan Kundera, mannen som är en sådan vogue darling hos intellektualister att Daniel Day Lewis och Lena Olin spelat i en filmatisering av hans verk, ställer sig gång på gång frågan om vilken grund som man kan stå på världen när allt ändå lika gärna kunde vara på ett annat sätt.  Hos Kundera är konceptet en retorisk tankeövning som slagit an en klang hos läsaren eftersom alla kan relatera till den. Levin tar i boken samma fråga och implementerar den i en praktisk verklighet – hur skapas identitet, hur lever man identitet, när man ständigt är medveten om alternativ till sin egen existens? Scener spelas upp från Levins eget liv och från liven kring honom, vilket skapar en helhet där både Gambias och Sveriges historia agerar ramverk. Det är en generationsskillnad i hur frågan hanteras. Vad är ens självklart när ens hela existens, hela ens historia, är grundad på en serie löjeväckande slumpar?

Medan Sverige idag inte upplever en känslomässig koppling till de fruktansvärda, omänskliga brott som begåtts, så lever brotten kvar eftersom ett levande system är uppbyggt på brotten. Historier om slavhandel under svensk flagg leder fram till Levins egen barndom där han står i en leksaksaffär och hör ungdomar i butiken slå fast att den som de ska köpa en present till inte vill ha en ”ful n****barbie”. Einmal ist keinmal, om svenskar haft blod på händerna en enda liten gång kan vi lika gärna inte ha något blod på händerna alls och då betyder det att systemet inte alls är Sveriges fel. Historien tar honom i hand och leder honom genom ett samhälle där han måste välja mellan att vara ett undantag, representant för svarta som lyckats komma till vita platser, och att kunna vara en individ bland andra individer i en skola med lägre status. Vem är ens priviligierad nog att säga nej till att tas in i det vita rummet?

Samtidigt är det inte en berättelse om Levins egen erfarenhet och identitet utan om spänningen mellan vitt och svart, att underkännas som vit och därför vara svart, att underkännas som rik och därför vara fattig, att underkännas som svensk och därför vara invandrare i det enda land man känner till. Javisst, allt är som det är, men det hade också kunnat vara annorlunda eftersom det faktiskt är annorlunda också. Människor känner sitt eget utanförskap eftersom de vet att det finns en grupp som de stängs ute ifrån, eller för att de känner en gemenskap till andra i utanförskapet. Vittnesmål lyfts och vävs samman med andra vittnesmål för att, med historien som ram visa en version av en helhet – helheten som berättar skillnaden mellan att vara svart och att vara icke-vit, skillnaden mellan att reagera på rasism eftersom man har rätt att leva utan den och att acceptera den som en naturlig del av ordningen när man är annorlunda.

Det är en vacker bok, inte bara om svenskgambier utan om människor, om Sverige. Även om Gambia är nästintill lika mystiskt och dolt för mig som innan jag plockade upp boken, har jag gjort ny bekantskap med det Sverige jag minns från min egen barndom, ett Sverige där man spelade rasistiska kortspel och använde n-ordet eftersom Sverige ju inte var rasistiskt och det därför inte spelade någon roll. Berättelsen om svenskgambier är berättelsen om barndom, fattigdom, kärlek till våra syskon och barnets skam och sorg. Genom att ge sitt eget barn en naturlig närhet till Gambia vill också Levin återuppleva och rätta till sin barndom, men på säkert avstånd. Världen blir mindre, vi blir närmare varandra och kan lära oss mer om kulturer, släktingar, band, och vi är ivriga att lära våra barn det som vi upptäckt, ivriga som barn själva att läka våra sår by proxi. Jag kommer på mig själv med att tänka på barnet Amat Levin, tänka på barnen som finns i de vuxnas ord när de intervjuas. Barnen växer upp, samhället bygger vidare, slaveriet är inte längre en officiell del av Sveriges bruttonationalprodukt och vi är alla individer med egen identitet som lever tillsammans och gör val, alla har samma möjligheter i Sverige idag. Officiell rasism blir institutionaliserad rasism, blir till människors val. Slumpens barn är en fin titel.

Similar Posts:

• Ambitiöst men spretande om svartas historia
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”
• Sett, läst och hört
• Porr för barn – en bra idé?
• Platt om hett ämne