Hur gick det till? När slutade TV vara en uppsamlingsplats för halvdana nybörjare och föredettingar, med berättelser som avklarades på 40 minuter och nollställdes till nästa dag, för att i stället börja berätta långsiktiga, komplexa historier som både skådespelare, manusförfattare, producenter och tittare kunde ta på allvar?

Alan Sepinwall menar sig ha sett det hända; han började som TV-kritiker i mitten av 90-talet, när blotta idén att TV (åtminstone i USA) skulle behöva ”kritiker” verkade lite löjlig. Visst hade det funnits ambitiösa TV-serier tidigare – Twin Peaks, Uppdrag: Mord, Det ljuva livet i Alaska – och bara de svenska titlarna visar väl rätt tydligt hur många som begrep vad de försökte göra. Men med början någonstans runt ’97-’99 började något hända: plötsligt kom en våg av TV-serier som försökte utnyttja mediet till något nytt, att ge det samma tyngd som film och litteratur: att berätta historier med komplexa handlingar och karaktärer, som kunde få ta månader och rentav år på sig, och med ny teknik i form av DVD-boxar och streamingtjänster som gav TV-serier en helt ny arena. Oz, The Sopranos, Buffy The Vampire Slayer, The Wire, Deadwood, The Shield, Lost, Battlestar Galactica, Mad Men, Breaking Bad… Serier som visserligen ofta hamnade i ”genre”-facket som deckare, skräck eller sci-fi, men också behandlade situationer som tittarna kände igen sig i. Buffys utanförskap, Tonys försök att balansera sin familj och sitt jobb, Galacticas besättnings navigering genom en värld efter 9/11…

The Revolution Was Televised är Sepinwalls historik över de senaste 15 åren inom ”seriös” amerikansk drama-TV. Utöver sina egna erfarenheter och åsikter har han baserat den på dussintals intervjuer med de producenter, författare och skådespelare som låg bakom alltihop, hur det gick till, vad de försökte uppnå, deras förhållande till kanalcheferna som ville ha snabba hits, och hur det gick till att dumburken plötsligt blev kreativ medan Hollywood blev alltmer beroende av storsuccéer och remakes.

Givetvis är det enormt USA-centrerat, och givetvis kommer ens uppfattning om boken att bero på hur intresserad man är av TV-serierna i fråga. Sepinwall är det i allra högsta grad och blir ibland lite väl respektfull, men när han får sina intervjuoffer att lägga ut texten och komma in på de mer komplicerade resonemangen blir det rejält fascinerande. Varför bryr vi oss om veritabla monster som Tony Soprano och Walter White, vad säger det om oss att vi gör en stilikon av en hämmad mansgris som Don Draper, varför kunde en sci-fiserie tackla religiösa och politiska gråskalor som ”realistiska” TV-serier inte vågar röra, är detta överhuvudtaget en revolution eller bara en tillfällig lekstuga innan kommersialismen tar över igen…?

Sen kan man förstås också påpeka att det här är ett rent fanboyprojekt som till stor del är begränsat av Sepinwalls egen smak. Vad TV-kritiker än säger får ju trots allt CSI, 2 1/2 Men och So You Think You Can Dance tio gånger så många tittare som det mest välskrivna HBO-drama. Men det har väl å andra sidan alltid gällt för stor litteratur… Vad var det de sa i den där sista scenen i Sopranos?

”Focus on the good times…”
”Don’t be sarcastic.”
”Isn’t that what you said one time? Try to remember the times that were good?”
”I did?”
”Yeah.”
”…Well, it’s true, I guess.”

Similar Posts:

• Hur gör man?
• Denna gigant…
• Men vad ANVÄNDS de till?
• ”Talk is action”
• ”Geeks of the World, Unite!”