Vad gör man när hela ens uppfostran varit en förberedelse inför äktenskapet, det rena äktenskapet, ingått mellan oskulder, och så plötsligt är den förbjudna åtrån där och rätt vad det är även graviditeten?

Vad gör man när man ägnat hela sitt liv åt att arbeta bort den konservativa egyptiska kultur man uppfostrats med och till fullo ersatt den med den amerikanska drömmens motto, och när så dottern skaffar pojkvän är man plötsligt den arabiska far man alltid föraktat?

Alaa al-Aswany beskriver i sin bok Chicago en grupp egyptier som flyttat till Chicago för att studera eller undervisa på universitetets histologiska avdelning. Han beskriver kulturkrockar och en förtvivlad kamp om ett fritt samhälle och om en egen plats i det. Han beskriver religiösa tvivel och hedersproblematik. Han beskriver krossade drömmar och en överlevnad i en vardag som är långtifrån lätt att förstå.

Men främst av allt beskriver han människor. Det är underhållande porträtt av människor som är allt annat än perfekta. Människor som felar, som tvivlar, som är vidriga, uppblåsta, misslyckade.

Det blir en smula snuttifierat och upphackat, när så många människoöden samlas i en enda bok. När ett avsnitt avslutats längtar jag efter att få veta mer om just det kapitlets huvudperson, men när denna dyker upp igen, många sidor senare, är denna längtan som bortblåst. Porträtten blir en aning ytliga och karikatyraktiga. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras och njuta av dem.

Mina erfarenheter av USA är lika minimala som de av Egypten, så min bedömning av trovärdigheten kan endast grundas på den bild media förmedlat. Och jag, om än något tveksamt, köper Aswanys beskrivning av de båda kulturerna. Ibland känns det något enformigt, men oftast relativt nyanserat.

Aswany kritiserar både Egypten och USA. Egyptierna beskrivs som lata och oengagerade. Det fåtal som kämpar mot den regerande förtryckarmakten får kämpa som vandrare i kvicksand. Det är lönlöst. Amerika beskrivs bäst genom en metafor om dess frukt, äpplena är stora, blanka, färgglada, men smaklösa.

Språket är kanske inte det mest originella, men intressant och charmigt. Miljöbeskrivningarna känns ibland något uppstyltade, men det gör inte så mycket eftersom kontrasten till de komiska händelserna då blir större.

Chicago är både tragisk och komisk. Jag skrattar men sätter skrattet i halsen. Bra. Men kanske inte tillräckligt. Det finns så många liknande böcker. Kulturkrockar är inte något nytt. Och Chicago saknar det där lilla extra. Boken berör, men inte på djupet. Den når inte riktigt ända fram, trots att den sträcker ut sig så gott den kan.

Slutet gör mig grymt besviken. Efter denna parad av personligheter hade jag velat knyta ihop säcken lite tydligare, föra några personer samman, låta dem påverka varandra och interagera. Istället får de leva sina liv själva. Aswany tar, enligt min åsikt, livet av lite för många karaktärer. Jag får nästan känslan av att han, efter drygt tre hundra sidor, känner att han inte orkar mer och vill avsluta så fort som möjligt. Lite synd, det ger en något oaptitlig eftersmak.

Arabisk litteratur är inget jag läst särskilt mycket tidigare, men det var inte så här jag hade föreställt mig den. Chicago är både underhållande och tankeväckande, intensiv och rakt på. Den är välskriven och definitivt läsvärd, men inte riktigt den omtumlande läsupplevelse jag hade hoppats på. Den smakar som en ovanligt lyckad, men inte helt perfekt chailatte. Jag har ännu inte läst Aswanys tidigare bok, Yacoubians hus, efter den här upplevelsen ligger den på min Att läsa-lista.

Similar Posts:

• Som en fullpackad marknadsplats
• Den förföriska, farliga staden
• Jakten på den försvunna revolutionen
• Människorna mitt i revolutionen
• ”Folkets makt är större än människorna vid makten”

Detta har, givetvis, väldigt lite att göra med dagens Egypten, där al-Aswanys Yacoubians hus utspelar sig. Tvärtom är det här det moderna, arabiska Egypten, myllrande av människor som är alldeles för upptagna med sin egen historia och samtid för att gå och fundera på förantiken; på sin höjd går funderingarna tillbaka till 1800-talets och det tidiga 1900-talets kolonialism. Det är väl där, i det kosmopolitiska Egypten, som storyn egentligen börjar; 1934 bygger en rik armenier – titelns Yacoubian – ett bostadshus i centrala Kairo.

… svindlande tio våningar högt i pampig, klassisk europeisk stil; friser och balustrader utsmyckade med grekiska ansikten skulpterade i sten; alla pelare, trappor och korridorer i äkta marmor samt en hiss av märket Schindler, den modernaste som fanns.

Hoppa fram 65 år och det är runt det här till synes anakronistiska huset och dess invånare som berättelsen kretsar, som vore al-Aswany en mer direkt Perec. Här finns rum för alla: den åldrande aristokraten, den unge islamisten, den smarte affärsmannen, den unga flickan, den slipade politikern, den åldrande homosexuelle som får allt svårare att leva som han vill … vältecknade karaktärer som skildras med både värme och en fantastisk frispråkighet, varpå al-Aswany sedan ger dem en precis lagom hård knuff för att deras historier ska börja vävas samman och sätta dem på rejäla prov; krossa den unge mannens drömmar, tvinga den unga flickan att tjäna pengar, ge politikern en chans att sälja sin själ en gång för alla, och se vad som händer … Resultatet blir en både känslosam och förbannad roman som sparkar mot ett korrumperat samhälle; där överheten gladeligen använder både politiska, ekonomiska och religiösa medel för att hålla fattiga och kvinnor på mattan, och de ädlaste idéer gång på gång vrids till något fult. Men ändå finns under alltihop en enorm potential, i folket, i erotiken, i kärleken, i den obändiga humorn och jävlaranamman som både al-Aswany och hans karaktärer visar upp även i nederlaget.

Visst finns det en del småklumpigheter – den unge Tahas lite för raska marsch från poliswannabe till terrorist, t.ex. – och boken dras då och då med samma problem som många andra berättelser med en mängd huvupersoner: det blir splittrat när de inte har något med varandra att göra och smått krystat när alla ska ha med alla att göra, även om han motstår frestelsen att knyta ihop allting. Men det kompenseras av den prunkande mångfalden av karaktärer som känns ärliga och sanna även när vi vet att de är påhittade lögnare, som gör så gott de kan i ett samälle där man slickar uppåt och sparkar neråt, och som går precis tvärt emot den enhetliga bild av arabvärlden som alltför många vill sälja.

I veckan gnällde Horace Engdahl över att amerikansk litteratur är för ”insulär” och påverkas för mycket av sin egen populärkultur. På sätt och vis ligger det säkert något i det – liksom det gör i de flesta litteraturer; vi skriver om det vi känner till, om det samhälle som påverkar oss. Yacoubians hus är det i allra högsta grad; den ger en fantasifull men ändå nykter och bister skildring av det moderna Egypten, utan exotism, utan några krystade försök att generalisera, bara på sina egna skitiga villkor. Det innebär inte på något vis att den är otillgänglig för oss, tvärtom; det är ett sant nöje att läsa detta.

Det sägs att historien lär oss att vi intet lär oss av historien. Nå, men samtiden då, kan vi plocka med oss nånting därifrån? Den internationella litteraturen är en modern Rosettesten som öppnar upp tusentals enstaka år över hela världen, och om vi stannar på vår egen lilla ö missar vi så jävla mycket. Yacoubians hus är en bra roman; inte ett högkulturellt mästerverk så mycket som en underhållande och insiktsfull populärroman, men kanske gör just det att den blir en desto bättre nyckel till världen.

Similar Posts:

• Små inblickar i en osminkad, men färgstark, annorlunda vardag
• Läs pyramiderna!
• En lingvistisk thriller
• ”Rädslan är borta. Vi kan aldrig gå tillbaka.”
• Om kvinnors maktlöshet i Mubaraks Egypten