Till formatet är det väl bara fotbolls-VM som kan mäta sig som medial, ekonomisk och publik jämlike. Men det är sällan någon ser bortom själva idrottandet (med undantag för engelsmännen då som alltid drar paralleller till något gammalt krig) där. Med OS förhåller det sig annorlunda. Inbakad i den ”olympiska tanken” som utgör själva hävden inom den ”olympiska familjen” finns fröet till obstruktion och revolt. ”Det viktiga i de olympiska spelen är inte att vinna utan att deltaga”, sade rörelsens grundare DeCoupertin. OS-eden lär oss att ”deltaga [...] med äkta sportmans anda”.

Dessa ädla axiom som avdammas vart fjärde år passar dock inte alla. Sportsmans anda har rimmat dåligt för män som Tommie Smith, John Carlos och organisationer som Svarta september eller Mexico citys studenter, för att ta några. De har sett spelen som ett tillfälle att göra sina röster hörda. OS har utnyttjats av så skilda personer som Hitler (i historiens ljus överdrivna pr-spel 1936) till Ragnar Skanåker, vars pikanta uttalanden om svensk skattepolitik och sydafrikansk inrikesdito fick mången idrottsälskare att skruva oroligt på sig.

Men OS är inte bara platsen att göra sig hörd, det berättar också mycket om den stora världens förehavanden. T.ex. tog det från kriget besparade Sverige i London-OS 1948 17 guld, 11 silver och 17 brons. 70- och 80-talen följdes av oändliga bojkotter och motbojkotter. I Melbourne 1956 möttes Sovjet och Ungern i en bokstavligen ”blodig” vattenpolomatch bara dagar efter Röda Arméns intåg på Budapests gator. OS har föregått, hunnits upp och berättat om världen utanför arenornas runda linjer. Den oskuldsfulla kämpartanken har varit dess täckmantel.

OS vimlar såklart av utmärkta, fantastiska, osannolika prestationer utförda av enastående, otroliga och omöjliga idrottare. Så gör även Stolts bok. Det blir oundvikligen så med folk som Gert Fredriksson ”Mjölksyran var inte uppfunnen på min tid”, Anders Gärderud ”Jag hade vunnit en stor tävling, en flagga fanns med i bilden den gången; än sen då?” eller den sturige Paavo Nurmi som i äkta finskt vredesmod sprang 10.000 m (han fick inte starta i det loppet fastän han ville) på träningsbanan intill och ”vann” världens första (inofficiella) millopp under halvtimmen. Först på arenan var landsmannen Ritola, förmodligen en av historiens sämst ihågkomne vinnare.

Stolt ser också bredvid de ”stora ögonblicken”, berättar anektoder och lyfter fram det säregna i människan som driver henne till stårdåd och inskription i historieböckerna. Och han gör det på ett sportjournalistens durkdrivna språk, utan att det blir stolpigt, snarare levande genom roliga citat och egna minnesbilder. Det är en erfaren och vittberest journalist som skriver, och en trovärdig känsla att ”han var där” smyger sig in mellan sidorna. Det blir både på lek och allvar.

Similar Posts:

• Om kultur och idrott
• Att skilja på sport och politik
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Född till löpare
• Att göra upp med sitt förflutna