Massmedia gnuggade sannolikt sina händer. Krig ger braskande rubriker – krig säljer. Så för att täcka vad som hände skickade nyhetskanaler och tidningar ned journalister i tusental. Aftonbladet var den tidning som kanske satsade mest på sin Afghanistan-bevakning. En av de som skickas ned är veteranen Staffan Heimerson.

Han har valsat jorden runt många gånger, och rapporterat från de flesta platser. Bland annat har han tidigare varit i Afghanistan, i samband med Sovjetunionens invasion. Nu var det alltså dags igen. Heimerson är med vid bombningarna av Tora Bora (och associerar till söderhavsöar och Pippi Långstrump). Han ser Kabul komma tillbaka till liv då talibanerna jagats på flykt. Han följer med i jakten på Usama bin Laden (vem gjorde inte det av alla tusentals journalister?). Opiumodlingar, terrorister och bilresor på öde vägar. Krigsherrar Jag Mött och Minns. Lejon på Kabuls Zoo.

Det är några av de centrala beståndsdelarna i den här boken. Det är mycket yta, mindre djup. Bokens undertitel – ”Rövarhistorier, reseberättelser och en och annan reflektion” – är faktiskt ovanligt träffande. Söker man analys och förståelse av ett komplext land med en lång historia rekommenderas den här boken garanterat inte. Snarare bör man då läsa böcker som Ahmed Rashids Talibanerna (en bok som Heimerson själv för övrigt gärna verkar återkomma till och citera så fort det handlar om analys av landet).

Enda skillnaden mot ett genomsnittligt Aftonbladet-reportage är väl att de stort uppslagna bilderna saknas. Mer än en och annan reflektion blir det inte. Här är det fart och fläkt som gäller – tabloidtidningens kvällsupplagor sätter tempot. Eftertanken uteblir.

Similar Posts:

• Hela befolkningen som gisslan
• Afghanistans många ansikten
• På luffen i Australien
• Om varför krigen aldrig tar slut
• En krigskorrespondent med hjärta

Afghanistan har blivit en av världens övergivna konflikter [...] Hela generationer av barn växer upp utan rötter, utan identitet och utan någon annan mening med livet än att kriga. [...] Det här handlar om en icke-fungerande stat som ser ut som ett infekterat sår. Man vet inte var man ska börja göra rent.

Kungarna under antiken ansåg att det område som nu är Afghanistan var världens centrum. Liksom Israel och det forna Jugoslavien tillhör Afghanistan en av världens etniska smälthärdar där många olika kulturer och nationella makter möts. I Afghanistan kan man se tydliga kulturella spår av hellenismen, perserna, turkarna, européerna etc. Dagens talibaner är bara de senaste i en lång rad erövrare, krigsherrar, profeter och helgon som har svept fram genom den afghanska korridoren, förstört gamla civilisationer och kulturer och infört nya.

Talibanernas maktövertagande i Afghanistan hade aldrig kunnat ske utan inblandning från andra nationer; främst Pakistan, men även Saudiarabien och USA. Efter nästan tjugo år av konstant krig tycktes talibanerna vara den kraft som kunde ena Afghanistan och det vill säga: öppna transportleder och möjligheter för olje- och gasledningar från Centralasien. Deras något tuffa tillvegagångssätt, att köra bort kvinnor från gatorna, stänga skolor, tvinga män att odla helskägg inom tidsramen av sex veckor – trots att männen i många etniska grupper har mycket begränsad skäggväxt – och hänga den afghanska presidenten Najibullah till allmän beskådning i Kabul. Man har sett igenom fingrarna med etniska rensningar och handlingar som mycket grovt kränker mänskliga rättigheter – både internationella och muslimska.

De länder som använt Afghanistan i sitt eget maktspel har fått bevittna hur de krafter som finns i omlopp i Afghanistan bryter sönder deras egna länder. Sovjetunionens fall bidrogs av den afghanska motståndsrörelsen. Pakistan – talibanernas främsta allierade – riskerar nu en talibaninspirerad revolution på hemmaplan; gränsen mellan Afghanistan och Pakistan har blivit praktiskt taget utsuddad och den Pakistanska ekonomin bygger till mellan 30 och 50 procent på Afghansk smuggling och narkotikahandel – med katastrofala sociala och politiska problem som följd. De länder som trott på en ny fundamentalistisk muslimsk världsordning och låtit utbildning och skydd för muslimska terrorister finnas i Afghanistan får nu känna på bakslaget när de samma vänder sig mot sina egna regeringar. Genom att USA så snabbt vände ryggen åt Afghanistan fick de bara på några år se effekterna i form av döda diplomater, förstörda ambassader, bombdåd och billigt heroin på gatorna.

Det finns ingen politisk makt idag som har en genomgående strategi för fredsuppbyggnaden i Afghanistan; man inriktar sig på enskilda frågor såsom olje- och gasledningar, kvinnofrågor eller terrorism. Den hjälp som gavs den afghanska motståndsrörelsen under Sovjettiden, och till en början till de talibanska krigsherrarna, byttes aldrig ut till någon humanitär hjälp utan skars helt enkelt bara ner när talibanerna vägrade anpassa sig till omvärldens krav, med förödande konsekvenser för civilbefolkningen. Eftersom mer än halva Kabuls befolkning på 1,2 miljoner fick någon form av bidrag från hjälporganisationerna, blev kvinnor och barn omedelbart lidande när hjälpen avbröts. Kvinnorna blev också de stora förlorarna när de förbjöds att arbeta – många kvinnor var krigsänkor och deras valmöjlighet efter talibanernas intåg blev att svälta ihjäl eller ta livet av sig.

Talibanerna själva säger att det är upp till Allah att rädda sitt folk, men faktum är att deras ignorans mot folkets lidanden beror på att de inte vet hur de ska styra sitt land. Talibanerna är en generation av krigets barn som vuxit upp i flyktingläger, skiljda från kvinnor och med en knapphändig undervisning av koranens lära. De som styr i Kabul har aldrig levt i en stad tidigare, och de byråkrater som hade några kunskaper har sparkats. Talibanerna har inget grepp om sin egen eller islams historia och det finns inget talibanskt manifest eller någon plan för hur Afghanistan ska styras. Deras naiva tro på en messiansk, puritansk islam som trummats in i dem av enkla bymullor är det enda de har att hålla fast vid och som ger deras liv någon mening. Deras egen okunskap har skapat en kunskapsfientlighet som inte ger utrymme för någon debatt, ens med andra muslimer. Och allt för många grupper i Afghanistan: krigsherrar, terrorister, narkotikahandlare och andra, verkar ha för mycket att tjäna på kriget, och förlora på freden.

Ahmed Rashids kunskaper om talibanernas intågande i världshistorien är gedigen. Denna avhandling är detaljerad, mångfasetterad, exakt och saklig. Den fungerar både som en översikt över talibanrörelsens genombrott och utveckling, och en mer fördjupande analys, beroende på hur den läses. I vilket fall som helst är denna del av nutidshistorian ett grymt kapitel.

I ett land med 20 miljoner invånare håller 50 000 beväpnade män hela befolkningen som gisslan.
Kofi Annan, 1998.

Similar Posts:

• Reportage med fräckare rubriker än innehåll
• Action i Afghanistan
• Afghanistans många ansikten
• En problematisk bokhandlare
• Fakta istället för syndabockar