Vi brände upp dig
Man gör så med kropparna
Man bränner upp dem
Själva människan
Man sätter eld på henne

Agnes Gerner inleder sin diktsamling med en svit dikter om en förlust. Hon skriver fram en nära anhörigs (en mors) död, och beskriver det ofattbara som händer i precisa sakliga bilder. Sättet att framställa döden här liknar faktiskt det som födelsen ofta beskrivs på: som ett under, något andligt och överjordiskt men samtidigt så oerhört konkret. Den vardagliga logiken häpnar när tillvaron vänder på sånt som brukar vara självklart: när modern ligger i jorden förundras diktjaget över att

De vattnar dig de torra dagarna
inte för att du ska växa, utan för
att du ska fortsätta vara försvunnen

Gerner är skicklig på att få fram känslor utan att använda känsloorden: här finns inga glad, ledsen, förtvivlad eller arg. Adjektiv som finns är istället sådana som knubbig, röd, rundad, sträv och mätt. Kroppen, de fysiska förnimmelserna, får visa på tillståndet istället för mentala upplevelser. Hon använder också liknelser: förlusten blir till exempel ett djur som kommer in i rummet och svänger ”svansen mot stolar bord porslin” och äter upp ”allt som kommer i dess väg”.

Förutom förlust är djur bokens andra stora tema. Men inte i att beskriva en människas möten med djur, eller hur ett faktiskt djur upplever sin tillvaro. Istället är det diktjaget själv som går vidare på den kroppsliga vägen från den första sviten och inte bara närmar sig det djuriska i henne själv, i människan, utan också andra däggdjur. I den sista delen är det som om diktjaget till och med prövar de olika djurens kostymer: hur är det att befinna sig inne i ägget och vänta på att kläckas, att öva sina vingar för att flyga, att vara i en fågelkropp? Det är som att närheten till döden har gjort människokroppen otillräcklig, den förvandlas inte i takt med det inre tillståndet – kan man då möjligen testa ett annat yttre?

Evolutionen har förvandlat
min näbb till käkben, mitt pickande
misslyckas ständigt

De visar mig bilder på en
önskvärd kroppssammansättning
punkt för punkt

går vi igenom avvikelserna

Dock: samtidigt som jaget prövar olika fågelegenskaper och -lemmar så är det egentligen räven hon trängtar efter. Den vars päls är lika röd som mammans hår, den som svårfångad men synlig stryker kring stugans väggar. Riktigt vad den symboliserar vet man dock aldrig, eller vad det är jaget är ute efter i sitt sökande. Kanske vet hon det inte själv. Men det här är dikt som inbjuder till tolkning, man får känslan av att allt är kod som går att läsa av, dyrka upp och förstå, och det blir bitvis frustrerande när man inte får någon ordning på det. Här finns också flera ”du”, ibland är det mamman, ibland en tredje person (en älskare?) och ibland kanske jaget själv. Även dessa du är svåra att hålla isär, och det känns ofta snarare förvirrande än produktivt.

Skall är som helhet lite ojämn. Den första diktsviten om förlusten av modern är den som är enklast att läsa men också den som känns mest självklar, på ett bra sätt. Den är både drabbande och enkel, svindlande och jordnära. Slutsviten med de många djuren är mer fantasieggande och rolig, och vissa av dikterna, som den ovan, står helt för sig själva som fantastiska små bilder av mänskliga (sic!) tillstånd. Däremot är den gemensamma linjen här svårare att se, något som inte nödvändigtvis gör så mycket. Mittensviten är samlingens svagaste, något man läser igenom utan så mycket reflektion.

Trots att det kanske inte håller rakt igenom gillar jag både anslaget och anspråken i Skall. Omslaget med en bild av en räv ur en fauna från 1620, de korta texter kring däggdjur som inleder varje svit, formatet: det höga smala. Och så titeln, som både antyder ett läte som djur ger ifrån sig men också är (del av) en uppfordrande sats: någon skall göra något. Det är stramt och snyggt gjort, och roligt när en bok så får lov att präglas av en helhetstanke.

Similar Posts:

• Minnas en älskad
• Modigt och ambivalent om det djuriskt mänskliga
• En liten färd mot centrum
• Dikt för konturerna
• Ambivalent natur