Betänk bara en sådan sak som att en av teaterhistoriens kvinnliga drömroller är Shakespeares Ofelia – intressant förvisso, men också ett ganska enkelspårigt offer, och framför allt: en pytteliten roll.

Men det är väl bara så? Männen har haft makten och varit normen. Inte så mycket att göra åt och inte så konstigt att det inte finns fler intressanta scenhjältinnor? Fel. De finns.

Under andra hälften av 00-talet uppmärksammades kvinnliga dramatiker i flera olika projekt, bland annat Modärna kvinnor på Stockholms statsteater och Spetsprojektet på Riksteatern, Östgötateatern och Länsteatern i Örebro. I samband med uppsättningarna gav Rosenlarv förlag också ut spelade pjäser av Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff, Alfhild Agrell och Stina Aronson. Spets och Modärna kvinnor inbegrep för övrigt också utställningar och föreläsningar av forskare som Karin Johannisson, Yvonne Svanström, Ebba Witt-Brattström och Margareta Wirmark.

I vår kommer boken om projekten: vad som hände, varför det hände – och hur ska det gå sen? Hur uppstår en litterär kanon, varför har där varit så lite kvinnor och kan man förändra vilka författare som anses värda att uppmärksamma? Hur?

I antologin Är de här för att stanna nu? får vi möta initiativtagare, projektledare, regissörer, skådespelare och forskare inblandade i projekten. Många inslag är korta, bara snuddar vid något – Karin Johannisson bidrar till exempel med fyra och en halv rad – men själva viljan att låta många komma till tals är så fin. Här finns rundabordssamtal och föreställningsbilder och en mängd frågor som skickats ut till olika intressanta personer. Det är som en sympatisk ton, en öppenhet över hela boken. Dessutom en anda av folkbildning, med trevliga, lättillgängliga texter och litteraturlistor för vidare läsning.

Förutom de ovan nämnda författarna har Victoria Benedictsson och Ulla Isaksson ingått i projekten och till alla dessa dramatiker bjuds små nycklar som ger mersmak. Flera av dem spelades i betydligt större utsträckning än de manliga författare vi ofta förknippar med perioden. Publiktillströmning är nu inte allt, men visst är det märkligt hur den helt har kommit bort (till förmån för enskilda – manliga – kritikers preferenser)? Gunnar Hansson har skrivit bra om detta tidigare i Den möjliga litteraturhistorien; Anna Williams gör det lika bra, och naturligtvis mer uppdaterat, här.

Regissören Jenny Andreasson berättar om när hon gick på Dramatiska Institutets regilinje i slutet av 1990-talet och på Teaterhögskolan mötte starkt motstånd när hon och hennes kursare kritiserade teaterns mansdominans. Det är ju så ”en gång för alla att de bästa regissörerna är män” deklarerade rektorn i sitt jultal. Några veckor senare blev Andreasson och de andra ombedda att avsluta kursen i förtid.

Men teaterhögskolorna är också exempel på hur man har arbetat med att förändra sin bild av litteraturhistorien. Avsnittet om det moderna genombrottet heter inte längre Strindbergs-blocket. Kvinnliga dramatiker har plockats in i antagningsproven och gestaltandet av kön har problematiserats. Med fler bra texter av kvinnor blir det också fler bra roller för kvinnor. Fler bra gestaltningar av människor.

Så jo, nog går det att förändra. Långsamt. Jämfört med för tio, tjugo, femtio år sedan har litteraturhistorien kompletterats betydligt. Just nu är fler kvinnliga dramatiker aktuella på scenen såväl som i bokform. Många av de äldre pjäserna finns dessutom tillgängliga på nätet, som på Nationella dramaturgiatets Dramawebben. Mycket återstår, inte minst genomslaget i konservativa kurser i litteraturvetenskap och i skolans läroböcker. Är de här för att stanna nu? är i alla fall ett lustfyllt steg på vägen.

Similar Posts:

• Och kvinnorna?
• Skriv nåt bättre själv!
• Klämtslag och melodier
• Börjar vi lyssna nu?
• Dramat om framtidskvinnan från 1879

Hur kunde det bli så? Historikern Yvonne Svanström har kartlagt samtidens syn på prostitution och de prostituerade kvinnorna under hundra år, fram till reglementeringens avskaffande. Under den perioden jagade och bokförde stockholmspolisen kvinnor som var eller kunde misstänkas vara prostituerade. Kvinnorna tvingades sedan infinna sig på besiktningsbyrån för hälsoundersökningar varje vecka. Befanns de ha könssjukdomar institutionaliserades de för tvångsvård.

Nå, det är väl inte fel att försöka begränsa spridningen av könssjukdomar? Vår egen tids smittskyddslag bygger ju i viss mån på samma principer, att man får ingripa i en individens frihet för att skydda andra. Skillnaden är att reglementeringssystemet nästan enbart slog mot de redan utsatta kvinnorna. Genom beslagtagning av prästbevis (den tidens id-handlingar, utan vilka det var i stort sett omöjligt att flytta eller skaffa lagligt arbete) och den sociala – och mentala – brännmärkning besiktningarna innebar, försvårade man ytterligare kvinnornas möjligheter att ta sig ur sin situation.

För trots att tidens kvinnolöner sällan räckte att försörja sig på, gjorde den rådande kvinnosynen gällande att de prostituerade var lata, liderliga och förtappade kvinnor. Och trots att man förfasade sig över att könssjukdomar spreds till borgliga familjers hustrur och barn, lades skulden sällan på de män som faktiskt överförde sjukdomarna. Mannens starkare sexualdrift gjorde, enligt läkarvetenskapen och gängse normer, prostitutionen till ett nödvändigt ont.

Den synen har gradvis luckrats upp. 1999 infördes sexköpslagen – en historiskt unik lag där skulden för prostitutionen för första gången läggs över på kunderna. Vi kan känna oss moderna och rysa lite åt artonhundratalets kvinnosyn. Ändå är kanske inte steget så långt mellan Svanströms artonhundratalskvinnor och dagens våldtäktsoffer, som får veta att de haft för korta kjolar, druckit för mycket eller på något annat sätt själva provocerat fram förövarnas handlande?

Offentliga kvinnor är en populariserad version av Svanströms avhandling om den svenska prostitutionen. Och det är behjärtansvärt att skriva om avhandlingar så att de ska kunna läsas av fler. Möjligen skulle man kunna hävda att det egentligen inte finns någon absolut motsättning mellan läsbarhet och vetenskap, utan att avhandlingar faktiskt kan göras riktigt trivsamma att läsa redan från början. I alla fall får Svanströms något långsamt akademiska tongångar liv av politisk och medmänsklig indignation.

Det större problemet är av källkaraktär: svårigheten att komma nära kvinnorna i bokens centrum. Inte särskilt mycket information om dem finns helt enkelt bevarad. För sin samtid var de utbytbara.

Similar Posts:

• Horan och madonnan på marknaden
• Överskattad undergång
• Kön, makt – och kärlek?
• Girls rule the school
• Den som gör eller den som håller?