Tomten är vaken skrevs redan 1960 utifrån Viktor Rydbergs dikt Tomten. Utländska förlag visade stort intresse för illustrationerna till Tomten, men var inte intresserade av texten, därför fick Astrid Lindgren i uppdrag att skriva om den. Berättelsen har översatts till en mängd olika språk, men inte varit utgiven på svenska då originalmanuset varit borta. Först för fem år sedan hittades Astrid Lindgrens svenska manus hos förlaget i Tyskland, som var först med att ge ut Tomte tummetott.

Att år 2012 få läsa en ny bok av Astrid Lindgren känns för mig som att överlista döden. Men Tomten är vaken är ingen sentimental berättelse, mina ögon tåras inte, minnena av Astrid Lindgrens berättarglädje väller inte över mig. Trots att det så tydligt är Astrid Lindgrens röst och ord är det inte från början hennes text. Det märks och jag vet inte om jag klarar av att säga hur.

Som en skyddsängel går den gamla tidens gårdstomte mellan de olika djurens sovplatser, tittar att allt står rätt till, innan han går vidare in till människorna.

Han tassar fram till barnens säng och står där länge och tittar.
Tänk om de ville vakna ändå,
då skulle jag prata med dem på tomtevis,
ett tyst litet språk som barn kan förstå.
Men barn bara sover om natten.
Så tassar tomten bort igen på sina små tomtefötter.
Men imorgon ser barnen hans spår i snön, en rad små, små steg mellan husen.

Som alltid får Astrid Lindgren in barnet i sin berättelse, barnet som är känsligt nog att kunna förstå tomtens språk som annars bara djuren förstår.

Originalillustrationerna finns inte med i den här svenska utgåvan, istället har Kitty Crowther, den Belgiska ALMA-pristagaren från 2010 fått teckna de nya. Det är ett modigt val att inte låta någon klassiskt svensk illustratör få uppdraget. Jag tänker på Ilon Wikland och undrar hur tankarna på förlaget har gått. Men trots att Kitty Crowther inte är min favoritillustratör tycker jag ändå om känslan av natt och mörker och bristen av omvärld som bilderna talar om.

Att tio år efter Astrid Lindgrens död få höra henne läsa Tomten är vaken för mig blir en av mina finaste julklappar det här året.

Similar Posts:

• Historisk jul med massor av stämning
• Kitty Crowther får ALMA-priset
• Lekfull ceremoni
• Vi ses i Nangilima
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”

I Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder tittar Maja Hagerman närmare på de här idéerna om ras och ursprung. Hur kom det sig att Sverige under mellankrigstiden var världsledande inom rasforskningen, med Rasbiologiska institutet i Stockholm som ett den moderna vetenskapens flaggskepp? Och vad grundade sig rasföreställningarna på?

En liten men förvånansvärt långlivad skrift utkom i Rom år 98. I Germania beskrev Tacitus folken norr om imperiet. Hur mycket han egentligen visste om dem är tämligen oklart – om hur människorna som bodde där såg på sig själva vet vi ännu mindre – men det förefaller som att Tacitus främst beskrev vad som kommit att kallas ”ädla vildar”: ett folk vars oförfalskade och ursprungliga tillstånd användes för att kritisera det egna. Tacitus ansåg det urbana och internationella Rom depraverat och korrupt och germanerna kunde agera pedagogisk kontrast.

Fanns det då egentligen några germaner? Det fanns grupper som kom att ta till sig romarnas terminologi och definiera sig själva som olika germanstammar. Och det fanns uppenbarligen grupper som långt senare kom att anamma Tacitus nordbor och ägna hela sina liv åt att inte bara försöka bevisa deras existens utan också sitt eget släktskap med dem. Sisådär artonhundra år senare skulle föreställningen om det germanska folket komma att spela en högst livskraftig roll i svensk rasforskning. Tidens främsta vetenskapsmän och konstnärer lyfte fram ett hänförande ärorikt förflutet: det rasrena och livskraftiga svenska folket.

Man mätte skallar, fotograferade och kartlade människor, byggde hus och möbler i fornnordisk stil, organiserade arkelogiska samlingar, predikade kring rasblandningens faror, målade och diktade kring fornnordiska myter. Viktor Rydberg skrev om ”ariskt blod, det renaste och äldsta” och i Tyskland utarbetade Wagner mastodontverket om Nibelungens ring. Skansen och en rad andra museer grundades och hyllade vårt storartade förflutna. Här fick vikingarna, asarna och odalbönderna de gestalter vi idag tar för givna.

Att nazisterna, snarare än spred sin smitta till ett närliggande men mycket oskyldigt och demokratiskt land, hämtade inspiration från den svenska rasforskningen betyder inte att alla forskare var nazister. Många vägrade uttryckligen att låna sig till den tyska ideologin. Men läran om raserna och de fornstora germanerna var något mycket bredare än så.

Mot bakgrund av en nationell identitet i gungning inför modernitet, klasskamp och unionsuppbrott uppstod en ohelig allians mellan vetenskaper där det ena forskningsläget fick gälla för bevis i det andra. Resultatet blev en otäck rundgång lika ohälsosam som den inavel som förordades. Sällan har det gjorts så tydligt i vilken utsträckning vetenskapen snarare än sysslar med eviga sanningar väljer de frågor den ställer och ibland också de svar den ger utifrån specifika materiella och mentala villkor.

Efter kriget föreställer vi oss gärna att idéerna om raser rensades ut. Men snarare än att öppet dementeras – den svenska vetenskapen fick på inga villkor sammanblandas med tyska excesser – har de fått tyna bort och i någon mån leva kvar i underströmmarna. De forskare som för hundra år sedan hyllades för banbrytande rasforskning har plockats bort ur uppslagsverken, den roll forntida skrifter och senare verk spelat förtigs och tonas ner. Men om vi inte låtsas om de här idéerna, hur ska vi då känna igen dem om eller när de dyker upp igen?

Hagerman ger ett exempel som i all sin vardaglighet är ganska gripande. I ett dansk landskap bevisade man för några år sedan att bönder där faktiskt var släkt med invånare i en italiensk provins de lär ha haft kontakt med omkring hundra år före Kristi födelse. Det hela var mycket stort och rörande. Saken är bara den att om man går två tusen år tillbaka i tiden har var och en hundratals miljarder förfäder. Att på så långt håll ha släkt lite varstans är kanske inte så mycket att förundras över.

Hagerman hör till de historieforskare som anser att vetenskap inte ska stängas in i små akademiska rum som material för internt käbbel och ryggdunkande. Forskningen och historien måste ut i samhället och debatteras öppet – även när den som här är lite pinsam och obehaglig. Det gör henne till en av våra mest hedervärda och intressanta skribenter. Ambitionen att göra upp med våra föreställningar om det förflutna utförs på ett effektivt, intressant och odogmatiskt sätt. Man skulle kunna fråga sig vad som blir kvar när de pampiga myterna om fornstora dagar monteras ner. Men mytbildningen i sig, människors behov och bruk av historia och det fantasieggande tomrum de storvulna tankarna lämnar efter sig gör Det rena landet till en av de senaste årens mest spännande och viktiga böcker.

Similar Posts:

• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Fusion är nyckelordet
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in”
• ”Lapp skall lapp vara” – en vitbok som visar hur den samiska identiteten kapades

Den här natten va fan så kall, minns jag, och mycket snö därtill. Nu ska ni inte tro att alla julnätter följer samma tråkiga mönster, eller att jag lodar så i sinnet som de sista stroferna vill göra gällande. Där har han nog skarvat en aning, Rydberg, för jag är ingen djuping. Trivs ju bäst med grovjobb och risgrynsgröt i skägget efter middagen. Annars är klart att han rimmat fint, Rydberg. Hård gård, bar gran. Det är inte illa pinkat av en akademiledamot. Hår svår, hätta detta. De brukar jag använda på paketen ibland. Lamm och får, tuppen står. Ha ha. Ho ho.

När jag tröttande på kattens sällskap brukade jag gå in till husfolket och känna mig extra ensam. Dom var så fina, speciellt barna. Hi hi, hu hu.

Fan, jag fick sparken sen och kom med i polisregistret och fick göra samhällstjänst på ett behandlingshem i Dalarna i femton år. Det sög, men men. Ho ho, ha ha.

Så medan jag satt där på behandlingshemmet fick dom lära mig att inte förneka mina problem utan att framhäva, kanske skriva om den. Fan, om Rydberg kan så kan väl jag. Min dikt kanske så här i efterhand inte har samma romantiska drag men den är i alla fall ärligare.

Midvinternattens köld är hård,
tomten sprit vill ha ensam i sin släde
stjärnorna gnistra och glimma.
men ingen ge mig en droppe
Alla supa i enslig gård
långt in på midnattstimma.
Månen den fan vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
knark är bra för magen
Endast tomten har snifffat kokain och är vaken.

Men nu när jag sitter här och ser ut över mitt liv som tomte finns det mycket jag önskar vore annorlunda Som om allt har förändrats! Ingen vinter blir det längre tack vare växthuseffekten eller vad det nu beror på. Hela föreställningen om en vit jul och om den hårda midvinterns köld är förlegad och är endast något som kommer att föras vidare till våra barnbarn så som skrönor.

Jo, det var kallt förut när mormor var liten, och då fanns det både tomtar och kor.

För övrigt så var det ju länge sedan alla hade ett liv med gård, kor och getter. Det är ju inte ens alla som har en fru i dessa dagar! Borde inte detta betyda att även tomten har gjort sitt? Tomten som går i sina yllegrå kläder i sakta mak över gårdsplanen passar helt enkelt inte in i vår värld längre.

En tomte i vår tid bör ha jympadojor med gassula, dels för att kunna stressa med trovärdighet men också för att ha ett varumärke i alla fall. Han bör inte vara äldre än 25 eftersom han annars inte varit värd att satsa på. Än kan tomten fortsätta att vara, för det är fortfarande ett vinnande koncept, men jag skulle skippa det där med skägget om jag vore tomte, för skägg är det bara talibaner som har nu för tiden. Och Talibaner är inga snälla barn, det har farbror Bush berättat. Att han inte är snäll kan heller inte hjälpas för han har mest köpkraft och det gäller ju att hålla sig väl med den det ser ut att gå bra för.

Det är gammal svensk tradition och traditioner är viktiga så här i juletid!

Herr Rydberg hade en bild av ett idealt samhälle 1881. Det är den bilden vi fortfarande bygger våra drömmar på vid jul. Frågan är ju om vi inte borde sluta fantisera om snälla barn och vit oskyldig pudersnö att täcka över det som inte bör synas nu när det är jul. Kanske skulle vi börja önska oss snälla och omdömesgilla vuxna som omväxling.

Skulle min önskan slå in kan jag utan vidare skriva under på klatschiga rim och svulstig naturromantik. Vad det gäller tomtens gåta har den ju ännu inte fått någon lösning. På så vis är han ju modern, tomten, det vill säga jag själv.

Similar Posts:

• En röst att bli liten av
• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Vad är en kvinna? Vad är en mor?
• Lite mer hårdsmält, kanske?
• Att förvalta i förtvivlan