Ulrika Lidbo "Decembergatans hungriga andar"

Stina Sigurdsson — Thu, 23 Apr 2009 22:00:25 +0000

Det är på sommarlovet det börjar. Jenny ledsnar på att alltid bli vald tredje sist på gympan, att aldrig vara lika bra som sin syster, att föräldrarna aldrig riktigt verkar bry sig. Hon bestämmer att när skolan börjar igen i augusti ska hon vara SÅ smal. Så hon gör en plan, ett superschema. Så Jenny tappar i vikt, och tappar i vikt, och tappar i vikt. Hon träffar Betty som är några år äldre och är snygg och världsvan, och hon lär Jenny allt om hur man hetsäter och spyr och håller sig smalare än smal. För att det är en livsstil, för att de gillar det. Fast det håller ju inte.

Ungdomsböcker som behandlar ätstörningar av olika slag är nästan en helt egen genre. I högstadieåldern slukade jag böcker om tjejer som svälte sig själva tills de knappt fanns kvar (favoriten hette -annars dör man av Deborah Hautzig). Jag vet inte om det var lite samma drift som får ungdomar att tråna efter självbiografiska böcker om hemska uppväxter nuförtiden. Själv struntade jag fullkomligt i om det var självbiografiskt, men hemskt: ja tack.

Ulrika Lidbos bok följer utmärkt genrens mönster: Ung tjej, slutar äta, går ner massa i vikt, känner ruset, ”tappar kontrollen” (vilket hon förstås gjort redan långt innan hon inser det själv), blir jättesjuk, får hjälp, vill inte ha hjälpen, dör nästan, kommer till insikt och blir bättre.

Ja, det finns undantag och nej, i verkligheten är det inte alls så där enkelt. Men det är ett klassiskt dramaturgiskt upplägg och ämnet är tacksamt att använda på det sättet.

Decembergatans hungriga vargar är välskriven och ett bra nytillskott i genren.

dagensbok.com » Ulrika Lidbo

Ulrika Lidbo "Decembergatans hungriga andar"

Similar Posts: