Vad skriver nu denna vittomfamnande och erfarna finlandssvenska författare om? Här har vi tio längre essäer om nyare samhällsfenomen som vi känt av, förvånat oss över, ibland förbannat men motvilligt tvingats ta till oss. Ofta med trassel i praktiskt vardag.

I bokens inledning skriver Lundberg om hur hon länge med stigande förtret följt samhällsutvecklingen och hur flera ovälkomna samtida fenomen nådde sin kulmen under coronapandemin. Hon anser att mycket hänger samman och i själva verket är ”rörelsen bort från rättssamhället och mot ett kontrollsamhälle som möjliggörs med allt mera förfinade digitala metoder”. Den här rörelsen leder undantagslöst mot en ”demokratiförlust” som vi alla behöver vara vaksamma mot. Särskilt i tider när demokrati (och mänskliga rättigheter) tappar mark i hela världen.

Författaren berättar om hur hon år 2024 inbjudits till de årliga Kastelholmssamtalen om fred under beskydd av Tarja Halonen för att delta i en paneldebatt om framtiden. Läget var och är kritiskt i Europa och världen. Möjligen kände hon sig inledningsvis något passé. Gärna diskuterade hon konkret medan övriga rörde sig på mera abstrakta nivåer. Samtidigt insåg hon (född 1947) att hon nu lever i sin egen framtid, den hon som ung aldrig kunnat föreställa sig. Ändå en fördel efter ett aktivt, rörligt, intellektuellt liv. En stark irritation uttrycks över att äldres erfarenheter skattas lågt. Lundberg använder starka ord: ”sorg”, ”vrede”, ”frustration”, vilka är drivkrafter för de tio essäerna.

Lundberg tar upp sådant som händer nu och som kommit över oss de senaste åren. Om den finländska regeringens ”drakoniska” förhållningsregler för medborgarna under pandemin (Sveriges motsvarande expertis med helt annan linje kallar hon ”den beundransvärda Tegnell”), om en allt mer religionsliknande miljörörelse med ikoniska ledargestalter, en allomfattande digitalisering med eftersläpande lagstiftning, en bankvärld som tagit sig myndighetsliknande förhållningssätt till sina kunder, ljudbokens framfart med allt mer lättsmält innehåll, om AI som kommer att förändra faktauppfattning för all framtid. Med mera, med mera.

I kapitlet med titeln Framtiden skriver Lundberg om världsåskådningen på 1960- och 1970-tal. Då var exempelvis överbefolkningen det som skulle få mänskligheten på fall. I dag är vi mångdubbelt fler miljarder och redan länge har myndigheter och forskning fört fram att födelsetalen måste stiga för att hålla igång produktiviteten och garantera ekonomisk överlevnad. Under kalla krigets dagar var kärnvapenhotet reellt. Många gick i demonstrationer skanderande ”Aldrig mera krig!”. Hitler och Stalins världskrig hade upplevts av våra föräldrar. Det ansågs allmänt att det mänskliga förnuftet kommer att hindra nya krig. Även kärnkraften – som utvanns i kärnvapnens spår – demonstrerades mot. Fasornas fasa var avfallet som skulle ligga sipprande i berggrunden för all framtid. Efter stora olyckor började kärnkraften fasas ut och har avvecklats i till exempel Tyskland. Men igen en kovändning: de senaste åren har kärnkraft plötsligt blivit ”ren energi”. Avfallet puts väck.

När Putin i februari 2022 inledde sitt övergrepp på Ukraina stod omvärlden chockad. Den generation som marscherat med slagorden ”Aldrig mera krig!” fick nästa chock när Israel slog ner mot Gazaremsan med folkmord som följd. Plötsligt blir världen en scen där våldsamma maktkonstellationer rör sig fram och tillbaka. Allt börjar ske snabbt och världen visar sig ha maktgalna despoter som med våld vill möblera om. Diplomati som förr var kontakter och förhandlingar har explosivt utvecklats till ”underkastelse och kapitulation”. Murar kommer åter; under lång tid var Berlinmuren en skamfläck. Som föll. Nu planeras och byggs murar överallt mellan stater och folk. Om man inte visste att det är dagens världspolitik, kunde man tro sig tvingas delta i en mardrömsfars.

Lundbergs texter är fyllda av fakta och hänvisningar till forskning och historia. Hon är påläst, berest, erfaren. Hennes etos är starkt. Igenkänningen är stor. Redan titeln har jag i mitt stilla sinne ofta tänkt visavi äldre anhöriga. Känslonivån är hög, ibland nästan oresonlig med förstärkande adjektiv, adverb, folkliga uttryck och bildspråk (”drakonisk”, ”överjordisk”). Ofta använder hon egen erfarenhet som referens (bankjuridiken, asiaten, dokumentationen) för som sagt: samtiden är hennes framtid. Samtidigt dras stora linjer upp, nationellt och globalt.

Bokens innehåll är relevant och borde – i den bästa av världar (?) – diskuteras av folkvalda, ingenjörer och helt vanligt folk. Må Ulla-Lena Lundberg fortsätta dra sin lans för det mänskliga mot en allt mer anonym, digital och galen samtid. Förvånande är att inte flera är starkt kritiska. Eller?

Similar Posts:

• Strapatser och förnumstighet
• Vad hände med fantasin?
• Det bortglömda krigets fasor
• Keegan – krigets antropolog
• Tankeväckande om krig

Dåtidens Finland ingår i Tsarryssland som ligger i krig med flera av staterna på den europeiska kontinenten. Alltså bär det i väg på fälttåg. Ärofyllda känslor i början men slokörad och decimerad trupp vid hemkomsten flera månader senare. Med kolera, svält och andra högst påtagliga problem förändras synen på det som betraktas som hjältedåd i krig.

Efter denna inledning i Lyser och lågar övergår romanen till att skildra nästa generation representerad av dottern Olga. Hon är en människa med outsinlig bildningstörst och tack och lov ges hon möjlighet att studera. I tidiga vuxenåren gör hon tillsammans med sin blivande make Robert en studieresa till Danmark och Sverige. De får möjlighet att grunda en av de första folkhögskolorna i Finland med mecenaters hjälp. När romanen når sitt slut har en mängd händelser inträffat såväl i det privata livet som i den stora historien. Äktenskap, föräldraskap, utveckling av folkhögskolemodellen, sjukdom, död, kampen om kvinnors rösträtt, Finlands självständighetsförklaring och inbördeskrig.

Författaren Ulla-Lena Lundberg har skrivit flera romaner som utspelar sig i historisk tid. Trilogin som handlar om när de åländska segelfartygen ingick i världshandeln tyckte jag var mycket läsvärd när jag läste den på 1990-talet. Några av författarens stildrag återkommer i den här familjekrönikan. Delar som skrivs på dialekt ger en känsla för tiden men också för platsen där allt sker. I dialogerna lär läsaren känna romangestalterna efterhand, vilka egenskaper de besitter och hur de samspelar sinsemellan. Allra mest böljar det i relationen mellan Olga och Robert, som har uppslitande gräl redan som förlovade men också när de ingått äktenskap.

Berättelsen framförs i ett ackord av framåtanda och rentvättad präktighet. Personligen tvekar jag stundtals inför att skildringen av drabbande förluster har en så stark lyster av kämpaglöd – vilket också romantiteln tycks anspela på (förutom associationen till stadsbranden i Vasa). Trots det sveps jag med i läsningen. Scenerna där kvinnor bemöts med ringaktning får mig att se på präktigheten och de förnumstiga lösningarna i ett annat ljus. Kvinnorna måste kanske agera så här för att reda sig i den patriarkala omgivningen?

Det är också intressant hur Lundberg vävt in stoff om folkhögskoleidéernas spridning i Norden. Bildning sågs som viktigt och i det här fallet vill man nå landsbygdens unga. Till att börja med sex månader, eftersom arbetskraften behövdes i jordbruket resten av årets månader. Folkhögskolans miljö och elever skildras mustigt och levande. I de stora samlingarna käbblar ungdomarna men de visar också hur formerna för demokratin utövas – hur håller man möten, hur agerar man när åsikterna krockar och hur kan man hitta kompromisser?

Lundberg har delvis inspirerats av händelser i den egna släkten. Hon har i sitt referensmaterial angett en brevsamling med makarna Rostedt – grundare av Finns folkhögskola i Esbo. En annan källa har varit ett häfte med minnesanteckningar från Krimkriget, skrivna någonstans runt år 1858 av Fredrik Valentin Nyström. Men skapandet av romanen har skett med hjälp av fantasin, hälsar författaren på sista sidan efter att ha radat upp sitt material:

Fiktionen fungerar sedan på andra villkor och tar andra vägar där ingen redovisning är möjlig eller önskvärd. Slutresultatet är en roman.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Ett pensionat och dess historia
• Nya tider, sämre seder
• En lysande släktkrönika
• Fängslande ingång till kvinnohistorien

Finlandssvenska Katarina Gäddnäs har inspirerats till att initiera samtalet efter att författaren Ulla-Lena Lundberg uttalat sig om fiktionens kraft i samband med släppet av sin bok Is. Den bygger på självbiografiskt material men är skriven som fiktion, och Lundberg menar bland annat att ”det finns en sanning som man bara kommer åt genom fiktionen.”

Själv har jag alltid förutsatt att det är läsarna som styrt författarna, det vill säga så länge självbiografiska böcker säljer så bra som de gör kommer de att skrivas. Felicia Feldt skriver en bok om sin mamma, mamman svarar med en bok om dottern. På samma sätt slår dokusåporna ut såporna, för att vi aldrig tycks bli mätta på att titta in genom de där nyckelhålen. Ge tittarna vad tittarna vill ha liksom, i sann kommersiell anda.

Men Jens Liljestrand påpekar hur de senaste årens augustprisvinnare och nominerade i den skönlitterära klassen ofta har varit romaner som gränsat till självbiografier; Åsa Lindeborgs Mig äger ingen, Susanna Alakoskis Svinalängorna, Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz; till och med Tomas Bannerheds Korparna har stor självbiografisk förankring. Detta kan i sin tur skapa ett tydligt belöningssystem, menar Liljestrand, unga författare kan få intrycket av att det lönar sig att skriva såna här berättelser. I Sverige har vi också deckarundret och chick lit-undret, som riskerar ge hela fiktionslitteraturen en stämpel av ren underhållning. Vill du betraktas som en seriös författare tycks alltså den biografiska fåran vara att föredra. Finkultur-cred alltså, snarare än kommers.

Fånigt egentligen, märkte ni hur jag precis skrev ordet ”fiktionslitteratur”? Var det inte termen skönlitteratur vi skapade just för denna typ av böcker? Men begreppen suddas som sagt i kanterna. Om man jämför länderna har Sverige varit värst. ”En helt galen höst”, kallar Liljestrand det, och tar Fredrik Ekelunds roman Som om vi aldrig gått här som exempel. Den skildrar en uppväxt, precis en sådan som Ekelund själv haft, har en huvudkaraktär som heter Fredrik Ekelund och har ett foto på Fredrik Ekelund på omslaget. ”Någonstans här börjar begreppet roman tappa sin betydelse.”

Liljestrand hävdar också (med tveksam täckning, tänker jag surt) att skrivarlinjer inte undervisar i hur man jobbar med fantasi, hur man faktiskt beter sig för att hitta på saker. Det är mycket jobb, menar han, att få en intrig att hålla boken ut.

Anna Fredriksson, som ofta skriver manus för teve, berättar att problematiken inte existerar där. Kan du inte jobba med dramaturgi, det vill säga hur man bygger upp en historia, ja då har du stora problem i samarbetet med skådespelare och regissör sen.

Kjell Westö påminner å sin sida om att valet att skriva självbiografiskt och dela med sig av sina nära relationer och därigenom riskera dem, inte lämpar sig för alla. ”Jag vill inte”, säger han. ”Jag håller inte för det.” Han menar också att man som författare kan vara bättre lämpad för en viss genre.

Medan Fredriksson kontrar med att det främst handlar om lathet och oförmåga att researcha. Litteraturen ger ju en chans att utforska omvärlden, menar hon, och tycker att det många gånger känns roligare att lägga sina karaktärer så långt ifrån sig själv som möjligt. ”Bara det görs tillräckligt bra.” Tricket är ju att lura läsaren så att även fiktionen upplevs som sann.

En annan fråga som tas upp är om det är fel att gå alltför långt ifrån sig själv; säg att skildra en utsatt grupp utan att själv vara del av den, som exempelvis romerna? Liljestrand tycker att man bör tänka sig noga för här; det kan bli en ren maktutövning att ta över någon annans röst. Här är det för några sekunder som att det glöms bort att författare är ett yrke där du jobbar med att i skrift porträttera och gestalta. ”Men om man gör researchen?” kontrar Philip Teir. Ja, precis. Det finns en överdriven försiktighet här, som, om den tillåts ta över, i slutändan enbart kommer att släppa fram ren och skär vittneslitteratur. Westö slår fast att det viktigaste här är ödmjukhet. ”Man måste bli de här människorna. Det är ett Herkulesjobb verkligen”, säger han, och beskriver hur han själv blev som galen i arbetet med sin förra bok. ”En författare måste vara mer eller mindre bipolär” är ett citat som kommer upp, myntat av Jeffrey Eugenides.

Är författare idag lata, som bara orkar gå till sig själva? Redan under antiken lärde sig folk hur en berättelse var uppbyggd, hur man med struktur och rätta verktygen skapar något nytt. Detta, menar Fredriksson, borde sitta i ryggmärgen hos alla utövare.

En intressant kontenta blir alltså att för att kunna skriva bra fiktion måste du göra din research. Forska för att i slutändan kunna hitta på så bra som möjligt. Och det, just hur man egentligen gör när man researchar, har nog Liljestrand helt rätt i att man sällan lär ut på skrivarlinjer. Åtminstone inte de tre där jag själv har gått.

Och för att återgå till inledningen: ett bra resultat måste fortfarande vara a och o. Och kanske är det så att vissa saker kommer fram bättre när de berättas genom fiktionen? Åtminstone har jag alltid uppskattat när jag själv får måla upp ansiktet på karaktären, när det inte redan är förbestämt och går att undersöka närmare via Wikipedia eller diverse författarintervjuer. Litteratur är ju i mångt och mycket till för att genom andras öden förstå världen, men också sig själv. Många gånger blir den kommunikationen lättare när budbäraren inte är bokens huvudperson. Du kan kisa och sätta in dig själv där. Det självbiografiska kan användas för att snabbare nå fram till det som bränner till, menar Philip Teir i samtalets inledning. Jag håller med. Men inte finns det någon anledning att veta vad som är självupplevt, och vad inte? En bra bok låter mig ju uppleva allt som händer och sker, lika tydligt och skarpt som om det drabbade mig själv.

Similar Posts:

• En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen
• Strapatser och förnumstighet
• Journalistiskt scoutcollage utan historiskt djup
• Denne gigant
• Denne gigant