Många försök har gjorts för att korrigera, eller kanske snarare komplettera, denna historieskrivning. Antologin En annan historia, med underrubriken ”Om Barumskvinnan, Mama Masika och 49 andra personer alla bör känna till”, är ytterligare ett sådant försök. 51 olika skribenter skriver om varsin historisk person, från forntid till nutid. Även om samtidshistorien dominerar görs nedslag också i antiken, medeltiden och renässansen, och frågan om makten att formulera sig kring det förflutna går som en röd tråd genom boken.

Den äldsta av samlingens gestalter, den nomadkvinna som begravdes invid Oppmannasjön i nordvästra Skåne för omkring 9 000 år sedan, är ett talande exempel på det. Eftersom hon begravts ihop med vapen, en pil, uppfattades hon först som en småväxt man, berättar Eva Franchell i sin text om henne. När man så insåg att hon var kvinna blev teorin istället att hon måste ha dödats med pilen, trots att det inte finns några sådana tecken på våld.

På liknande sätt har kvinnor tolkats, tolkats om eller helt sonika skuffats undan i vetenskaps- och konsthistoria, från antika filosofer och diktare till schlagermakare och programmerare. Högt och lågt får samsas i en härligt spretig antologi. Någon fullständig kvinnohistoria får man knappast, men det kan nog vara lika bra; det hade varit att sluta till en berättelse som vill vara öppen, vill tala med många röster och väcka aptit efter mer.

Det fungerar inte minst väl med de avsteg från det strikt västerländska, vita och heteronormativa som boken gör, med bekantskaper som Fatima al-Fihri, som på 800-talet grundade världens första universitet, Sarah Baartman, som först 187 år efter sin död kunde begravas i hemlandet Sydafrika efter att såväl levande som död förevisats i det koloniala Europa som ”hottentott-Venus”, eller Mama Masika, som trots groteska erfarenheter i ett krigshärjat Kongo skapade ett hem för mängder av våldtagna kvinnor och föräldralösa barn.

En liten miss tycker jag det är att författarna till dessa personliga texter ingenstans själva ges en liten presentation. Det talar liksom emot den anda av synliggörande som präglar projektet (liksom för övrigt det grälla titelblocket som på bokens framsida fått täcka den iranska superstjärnan Googooshs ansikte). Många av skribenterna är välkända författare och journalister, som Anneli Jordahl, Ebba Witt-Brattström, Martina Montelius och Martin Gelin, men dem jag inte redan känner till hade jag gärna velat veta något litet om. Vore det inte närmast en del av poängen?

Similar Posts:

• Börjar vi lyssna nu?
• Kvinnoliv vs. författarliv
• Överhetens sammansvärjning – eller idioternas?
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Den undflyende bildningen

Hon är motsägelsefull, självupptagen och osympatisk. Spriten flödar. MDMA och kokain likaså. Hon minns männen som älskat henne, som varit otrogna, som varit lika destruktiva som hon, de som hon har levt med och med hjälp av. Mycket i boken kretsar också kring pengar. Det nödvändiga och det förgängliga i dem. Pengar går att slösa och på något sätt kommer alltid nya, om de så kommer från stöld, lån eller webcamshower. Den ständiga jakten på pengar, för att finansiera livet, resorna och drogerna. Jaget är skyldig sina killar och vänner massa pengar, är osäker på hur mycket hon är skyldig sin syster. Ingenting är så noga, hon vet ju att hon vill betala tillbaka någon gång och så är det bra med det.

Visst skulle det gå att läsa romanen som en berättelse om att hela tiden vilja bort till något annat, och att därför också fly från förpliktelser och relationer, att ha ett tomrum som hela tiden måste fyllas upp på nytt. Men åh vad befriande att detta aldrig blir en bok om att hitta sig själv, det sanna som finns någonstans därinne, det som ska ta huvudkaraktären ut ur destruktiviteten och få henne att inse vad som är ”viktigt på riktigt”. Schunnesson skriver om en kvinna som inte ångrar sig. Hon ger sig inte ut för att psykologisera och förklara utan gestaltar istället ruset. Att resa, knarka och ligga är viktigt på riktigt. Fast, samtidigt är detta inte heller en romantiserande skildring av den fria konstnärssjälen i ständigt sökande efter självförverkligande. I så fall är det snarare en uppgörelse med densamma, och med de böcker om detta som så ofta skrivits av män.

Referenserna till Birgitta Stenberg och Kerstin Thorvall är enkla att göra, men Tone Schunnesson gör något nytt som beskriver vår tid. Här är gestaltningen mycket mer framåtrusande. Ibland är texten nästan våldsam, språket både smutsigt, lyriskt, vackert, argt och roligt. En del läsare ifrågasätter kanske om kvinnan i Tripprapporter har makten över sitt eget liv, medan andra menar att det är exakt det hon har. Berättelsen är samtidigt helt fri från den ångest och påföljande personliga utveckling många förväntar sig. Och just i denna avsaknad ligger det som känns så viktigt i hennes rapporter: Det är inte henne det är fel på.

Similar Posts:

• Lysande om svärta och oläkta sår
• Under den grälla, skitiga ytan
• Att skriva genom smärta
• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• Epidemin som sänkt USA:s medellivslängd