Hur genuina deras respektive intressen är kan jag inte svara på. Att det i båda fallen däremot är del i en uttänkt strategi som skall marknadsföra dem som personer framstår däremot som ganska självklart. I Putins fall hade jag med läsningen av Masha Gessens Mannen utan ansikte hoppats på att komma lite närmare (macho)mannen Putin, men just det är nog den enda del som gör mig lite besviken. Mannen utan ansikte handlar inte så mycket om personen Putin som om Putins Ryssland. Här får man istället en insiktsfull redogörelse av hur det på nittiotalet förhållandevis demokratiska Ryssland efter tolv år under Putins ledning förändrats till det auktoritära Ryssland, hur systemet steg för steg återgått till någon slags skendemokrati av sovjetiskt snitt.

Det är utan tvekan en skrämmande utveckling som Gessens förmedlar. För just när de demokratiska inskränkningarna sker med små, men målmedvetna steg så faller tankarna inte bara mot det i sammanhanget givna Sovjetunionen utan stundtals också mot Tyskland 1933, även om dess slutmål givetvis inte ska jämföras. Medier tystas eller tas över, vallagar ändras för att gynna det egna partiet och en gemensam, enande fiende skapas. Kriget i Tjetjenien startade ju redan under nittiotalet men under Putineran flyttas frontlinjerna fram till själva Ryssland, med terroristattacker vilka skoningslöst slås ned med i bästa fall onödig blodsutgjutelse och i värsta fall med direkt inblandning från de egna myndigheterna.

De köttben som kastas till befolkningen för att acceptera en återgång till ett mer totalitärt styre kan man även se tyska trettiotalsparalleller till: En ekonomisk utveckling (genom stigande oljepris), en känsla av att Rysslands nationella ära är återställd efter att förlorat sin supermaktsställning och en allmän uppfattning av att stabilitet återställts efter en kaotisk men demokratisk mellanera. Nej, det är ingen smickrande bild av Putins Ryssland (ett ord som kan tolkas bokstavligt då han enligt författaren har väldigt svårt på att skilja på vad som är hans och vad som är Rysslands enligt det gamla Le estat cest moi-konceptet) som målas upp.

Som läsare får vi följa Putin, hur han växer upp under ganska knappa förhållanden i Leningrad. Hur han startar som skoltrött ligist men sen lägger manken till för att läsa juridik på prestigefyllda Leningrad-universitetet med sikte på en karriär i KGB. Hur han antas dit men under hela Sovjeteran har en ganska undanskymd plats för att efter fallet stiga upp som en maktfaktor och sedan, som en för allmänheten okänd person av Jeltsin bli utsedd till efterträdare och på nittonhundratalets allra sista timmar ta över som president. Man får följa hur en person som blev Jeltsins gunstling lite tack vare sin personliga anspråkslöshet sedan snabbt ändras och tar för sig av det, även om hans primära drivkraft mest verkar vara själva makten i sig.

Den enda ideologi som kan skönjas är mest en form av lojalitet mot KGB vilken också enligt författaren agerar rollmodell för hur hans Ryssland skall stöpas. Med tjänster och gentjänster gynnas vissa medan de som sticker upp, oavsett om de är oligarker som inte kan hålla tassarna från politiken eller om det är journalister eller opposionella oskadliggörs. Samtidigt är hans kronologi en ren karriärsbeskrivning och man kommer aldrig nära personen Putin, som ju givetvis inte medverkar med intervjuer.

Som läsare dras man givetvis med i den rakt igenom negativa bild som målas upp av såväl Putin som det moderna Ryssland han skapat. Gessens text är uppbyggd med utförliga fotnoter men det är ändå ett politiskt verk där hon förvisso inte döljer sitt förakt för sin statschef eller syfte med boken. Mycket av det som skett i Ryssland har ju också skett i den internationella medieskuggan och även om delarna inte är okända så finns det ett stort värde i att få dem uppstaplade på varandra för att utifrån delarna skapa ett mönster. Utåt sett så upplever man ju ändå Putin som en förhållandevis normal statschef, om än med ett machoideal som inte haft sin jämförelse sedan första Dirty Harry-filmen hade premiär.

Att det är en engagerande författare som skriver går inte att ta miste på. Gessen vill nå ut och visa upp den Putin som hon och hennes journalistkollegor och demokratikämpar möter men som vi utanför Ryssland till stor del missar. Skulle det visa sig att vissa delar är överdrivna så är ändå helheten skrämmande nog. För det handlar ju om ett av våra grannländer och om en person som just exakt samma dag som dessa rader skrivs, för tredje gången klivit ut ur de överdimensionerade gulddörrarna i Kreml för att för tredje gången svära presidenteden och spås behålla det ämbetet till 2024. Därför är Mannen utan ansikte en synnerligen angelägen bok.

Similar Posts:

• Rysslands baksida
• Det bortglömda krigets fasor
• Med den löftesrika framtiden bakom oss
• Att leva i Ryssland under Putin
• Better the devil you know

För fyra och ett halvt år sedan, i början av oktober 2006, sköts Politkovskaja ihjäl i hissen på väg upp till sin lägenhet i Moskva. Hennes rapporter hade länge avslöjat inte minst Putinregimens ”krig mot internationell terrorism” i Tjetjenien och hennes död orsakade inga officiella beklaganden från den dåvarande presidentens sida. Inte heller har någon ställts inför rätta för mordet.

Trots de uppenbara farorna – få människor var väl så väl insatta i hur farligt det ryska samhället kan vara – och trots att Politkovskaja i perioder tvingades att ta sin tillflykt till Västeuropa, reste hon ändå alltid tillbaka till Ryssland. Precis som den sedan länge fängslade svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak trotsade Politkovskaja riskerna för möjligheten att återvända och göra skillnad i sitt hemland.

I Sanningen – inget annat samlas texter ur den tidning där hon arbetade, Novaja gazeta. Liksom i tidigare böcker handlar det inte minst om kriget i Tjetjenien och dess brutala konsekvenser. Dit hör naturligtvis de spektakulära och illa hanterade gisslandramerna på Moskvateatern och på skolan i Beslan, men också tjetjenernas vardag av korrupta och våldsamma militära grupperingar som satt kidnappningar, utpressning och tortyr i system. Novaja gazeta följer och reagerar på de få tillfällen då någon faktiskt ställs inför rätta för några av alla dessa brott, och tidningsformen ger en närvarokänsla som är svår att värja sig för.

Har man inte tidigare läst Politkovskaja, eller något motsvarande om det samtida Ryssland, är Sanningen – inget annat möjligen inte det idealiska stället att börja på. Har man det kan boken emellertid, trots att motiven känns väl igen från hennes tidigare böcker, tillföra en hel del just i närvarokänsla. Det är en sak att läsa historien i efterhand och en annan att stå mitt uppe i den.

Journalister som Anna Politkovskaja och Dawit Isaak har blivit symboler för de människor världen över som riskerar livet för möjligheten att göra samhället lite bättre, lite sannare. Den inkännande journalistiken i Sanningen – inget annat blir också en mäktig påminnelse om att en människa må vara dödlig, men det tryckta ordet kan leva vidare, kan spridas över världen och vägra att tystna.

Varje år dödas omkring hundra journalister världen över på grund av sitt arbete. Det är hundra enskilda människor vars anhöriga förmodligen aldrig ens får klarhet i vad som hänt. Och samtidigt en väldigt liten del av alla röster som riskerar att tystna när pressfriheten hotas.

Similar Posts:

• Rysk journalist mördad
• Det bortglömda krigets fasor
• Att beskriva det obeskrivliga
• Rysslands baksida
• Dawit Isaak får nyinstiftat publicistpris

Norskans De krenkede, de kränkta, har i Sverige översatts till Ängeln i Groznyj, kanske för att karaktären Ängeln i Groznyj, den barnlösa kvinnan Hadizat som tagit på sitt ansvar att ta hand om ett 50-tal barn som annars vore hänvisade till gatan och våldet, är den enda ljuspunkten i boken. Den enda som erbjuder lite hopp. Men Hadizat är långt ifrån huvudperson. Tvärtom befolkas boken av ett myller av personer. Det är ängeln själv, det är några av barnen hon tar hand om, det är män som blivit torterade, soldaten som blivit blind av en mina, en kvinna som förlorat alla fyra sina söner, en ung man som hedersmördat sin syster, och det är presidenten Ramzan Kadyrov – i Seierstads skildring en barnslig psykopat som ritar leende blommor under intervjun samtidigt som hans män, kadyroverna, torterar hans motståndare och slänger dem i massgravar.

Det finns inget glättigt eller insmickrande med dessa berättelser. Det handlar inte om människor som ser det positiva i tillvaron och finner glädje i det lilla. Det är inget glatt gemyt kring den lilla skorpan och det svaga teet. Det är precis så nattsvart och dystert som jag tror att det verkligen är. Här finns gott om människor som inte har något kvar att förlora. Eller att leva för.

Flemming Rose skrev en svidande recension i Jyllands-posten och pekar ut en mängd faktafel i boken, något Seierstad sedan fått bemöta i varje intervju. Det är allt från att Seierstad minns ett årtal fel, till att hon allvarligt missförstått det ryska språket och Rysslands historia. Samtidigt menar Rose också att detaljrikedomen i de olika berättelserna är orimlig: han skriver att ”Grundlæggende er jeg i tvivl, om det er journalistik eller litteratur”.

Men så vadå, om Seierstad då ljuger lite grann, och lägger till och drar ifrån och dramatiserar? Om hon har gjort faktamissar och kanske missförstått vad som hände poeten Mikhail Lermontov efter att han 1837 skrev en regimkritisk dikt? Jag tycker inte att det är helt avgörande för bokens värde. Att tro att någon form av skildring är objektiv förefaller lite naivt.

Det blir som när Seierstad går på firandet av Rysslands grundlagsdag och lyckas få tala med en student som i smyg berättar om tortyr och försvunna männsikor. En civilklädd man, som visar sig vara chef för en avdelning i det tjetjenska inrikesministeriets polisstyrkor, sliter bort henne och frågar vad studenten sagt. Åsne går i försvar:

- Här är demokrati och frihet och alla kan säga vad de vill, sade de ju från scenen nyss.

- Jodå, säger chefen. Vi måste bara se till att folk inte säger fel saker till dig: saker som inte är sanna. Vi måste se till att folk säger sanningen, säger han.

- Och det finns bara en sanning?

- Ja, naturligtvis, svarar han. Sanningen kan väl inte vara två saker.

Och om nu Seierstad ljuger för att förmedla sitt budskap, ljuger hon tillräckligt bra, tillräckligt gripande? Delvis. Det är spännande och varierat i nästan 400 sidor. Det är ibland snudd på alltför eländigt, en ohygglig historia följs av en än värre, hela tiden.

Stilistiskt är det varken mästerligt eller undermåligt. Seierstad skriver vanlig journalistisk prosa, med pampiga slutklämmar i varje kapitel. Det är driv i texten och berättelserna skiljer sig så mycket åt att de alla känns som bitar av ett pussel, snarare än ett mönster som upprepas i det oändliga. Seierstad ger också tillräckligt med information för att man ska kunna följa med i de politiska turerna, även om man inte har stora förkunskaper om Tjetjenien.

Det är svårt att förstå Åsne Seierstad. Hon som reste till Tjetjenien första gången när hon var 24 år och som var förtvivlad när tidningen inte ville skicka tillbaka henne. Som sedan dess gjort en karriär på att befinna sig på jordens farligaste och mest våldsamma platser. Vad är det hon söker? Finns det en morbid tjusning i att leva vid tillvarons yttersta gräns? Att fullt frisk ändå sväva mellan liv och död?

Det är ännu svårare att förstå hur det känns för lokalbefolkningen att leva mitt i ett krig. Att inte kunna åka hem när det blir för farligt, för outhärdligt. Jag har läst och läst, och jag försöker förstå, och det är nog inte Seierstads fel, men det är fortfarande omöjligt att begripa. Hur är det att leva i en by där det inte är självklart vilken kvinna som avses när man frågar efter ”hon som har förlorat fyra söner”?

Similar Posts:

• På plats i hotfullt Ryssland
• Rysk journalist mördad
• En problematisk bokhandlare
• När kriget är över varas såren
• Det bortglömda krigets fasor

Similar Posts:

• På plats i hotfullt Ryssland
• Det bortglömda krigets fasor
• Att beskriva det obeskrivliga
• Rysslands baksida
• Dawit Isaak får nyinstiftat publicistpris

I jakten på dessa så kallade terrorister har alla medel blivit tillåtna – även mot den civila befolkningen. Den ryska militären betraktar i praktiken alla tjetjenier som potentiella terrorister, och därmed lovligt byte. Hela landet har bombats sönder i spillror, och ekonomin är totalt sönderslagen. Vad som tidigare var en blomstrande del av Sovjetunionen kan nu göra anspråk på titeln som världens mest utblottade område. Omfattande och grov tortyr, kidnappningar och försvinnanden, avrättningar utan rättegång, omfattande folkfördrivningar och ”upprensningsaktioner” är legio och vida omvittnat. Besinningslösa attacker även mot skolor och bostadsområden sker allt för ofta. En omfattande korruption har också följt i konfliktens spår, liksom diverse rättsskandaler då folkmord har täckts över eller bortförklarats av centrala myndigheter.

Allt detta pågår medan omvärlden blundar. Blundar och tvår sina händer. Journalister är nämligen inte tillåtna att ta sig in i Tjetjenien, och de allra flesta ryska och utländska media har – liksom regimer i de flesta av världens länder – valt att inte stöta sig med Rysslands president Putin. Somliga av världens stormakter har ju tvärtom sett en chans att legitimera sin egen krigföring och ockupationspolitik på annat håll, som ju även den påstås ske för att bekämpa muslimsk terrorism, genom att erkänna Rysslands krig mot i Tjetjenien.

Den enda ryska journalist som vågat skildra Tjetjeniens öde är Anna Politkovskaja. Under mer än 40 resor i landet har hon samlat in vittnesmål och faktauppgifter om hur både militären och den tjetjenska gerillan bedriver sin krigföring. Utan att ta ställning för någon av de två krigförande sidorna (däremot för krigets offer, de civila) rapporterar hon om hårresande och fruktansvärda händelser, och om det maktmissbruk som båda sidor gör sig skyldiga till.

Intervjuer med drabbade varvas med analyser av läget, rättsliga frågor, tankfulla essäer och grävande reportage – allting mycket välskrivet och eftertänksamt. Politkovskaja väjer inte för att skriva om vare sig det obehagliga, det tragiska eller det personliga. I en artikel skildrar hon exempelvis ingående den behandling hon själv råkade ut för när hon har blivit arresterad av den ryska militären, som misstänkt för att ha samarbetat med tjetjenerna (ett påstående de tog ur luften).

I sina artiklar påminner Politkovskaja om hur enkelt det är att starta ett krig, men hur oändligt svårt det kan vara att avbryta det. För även om Ryssland drog sig ur Tjetjenien idag – vilket de självklart borde göra – så skulle många av de monstrum som kriget har skapat fortsätta att ha makt, och fortsätta att bedriva krig så länge som de själv tjänade på det. Detta är kort och gott en lysande bok om krigets fasor, och om civilbefolkningens lidande i ett krig som omvärlden helst vill glömma. Den förtjänar all uppmärksamhet den kan få.

Similar Posts:

• Rysk journalist mördad
• På plats i hotfullt Ryssland
• Rysslands baksida
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• Keegan – krigets antropolog