Anna Jörgensdotter skriver i sin novell Monster om hur en kvinna hör underliga ljud från grannen: det låter som att grannfrun blir misshandlad av sin man. Då hon försöker hjälpa till blir hon direkt avvisad, både av kvinnan i fråga och kvinnans dotter. Novellen handlar om sådana tillfällen vi alla varit med om: du vet att någonting är fel, men du vet inte riktigt vad du kan göra åt det. Hjälplösheten inför medmänniskan vägg i vägg, speglas i hjälplösheten som huvudpersonen känner i sitt yrke där hon arbetar med uppehållstillstånd. Om och om igen tvingas hon se utsatta kvinnor skickas tillbaka till platser där de kommer att fara illa, hur allvarlig deras situation än är. Hon ska inte känna något, hon måste förhålla sig professionellt, känslokallt inför dessa människor som hon möter.

Emmy Abrahamson beskriver i novellen Anställningsintervjun en identisk anställningsintervju två gånger, den enda skillnaden är att den som ansöker om jobbet först är kvinna, därefter en man. Vidare skriver Anna Winberg i Tjejfäktning om hur svårt det kan vara för en ung kvinna att ta sig in i männens värld i en sport där majoriteten av utövarna är män. Julia Svanbergs novell Jaguar beskriver två unga kvinnors drömmar i Colombia, ett land där abort inte är ett (lagligt) alternativ, och hur de båda unga kvinnorna går samma mörka öde till mötes på grund av ofrivillig graviditet. En påminnelse om att det finns platser i världen där kvinnors liv ser fullkomligt annorlunda ut.

En av de noveller som verkligen lämnar avtryck är Vio Szabos novell Manifestation. Författaren skriver om de fördomar som i högsta grad finns mot transpersoner, eller personer som har bytt kön och lever som kvinna eller man. Författaren skriver om hur det är att vara född i fel kropp, men för att bli godtagen till utredning måste en person med manskropp till exempel, vilja bli kvinna – på rätt sätt. Szabo beskriver framförallt den mardrömslika omgivningen: som transperson är du fritt villebråd att grupperas som man, kvinna, transa eller neutrum när helst det passar andra. Du blir sedd som man när det gäller brist på städning, sedd som för kvinnlig när du sminkar dig, och sedd som ett neutrum när det handlar om fortplantning: en transperson skulle ju tidigare sterilisera sig för att få byta kön juridiskt. Du får inte komma in på tjejklubb, eftersom du inte är En Riktig Kvinna och du får inte uttrycka dig för självsäkert eftersom det vore alltför suspekt med en kvinna som inte ber om ursäkt för sin existens.

Gemensamt för novellerna är den svarta hopplösheten, den oförstående omgivningen och den allt minskande omtanken om varandra. Antologin lämnar läsaren med en känsla av att vilja kämpa för alla dessa gestalter och deras olika historier, deras rätt att finnas till på sina egna villkor. Vi måste säga stopp, vi måste göra något åt orättvisan, utsattheten och översitteriet. Men det är inte endast du som måste kämpa, inte endast jag. Det är vi tillsammans, allihop måste vi stötta varandra och våra medmänniskor. Som förläggaren Titti Persson säger i förordet: feminismen har inte gått för långt – vår kamp har bara börjat.

Similar Posts:

• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Charmerande tonårspepp (ålder valfri)
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld
• Klassamhället 2014

Jag hade hellre sluppit.

I Skaver får man stifta bekantskap med en hel skolklass. Vi möter eleverna när de är sex och fjorton år gamla. Naturligtvis är även den obligatoriska återträffen med, när klassen återsamlas tio år efter nian. Vissa av eleverna får mer utrymme och en djupare beskrivning, andra förblir anonyma. Alla följer ganska förväntade banor, som sig bör. Många blir kvar i hålan, några lämnar.

Titti Persson har en skarp blick för de små nyanserna, hon lyckas verkligen återge situationer och detaljer så att berättelsen känns autentisk. Det är läskigt hur exakt väl jag känner igen mig i det som händer. Småstadens instängdhet och hur det är helt omöjligt att ta sig loss. Orienterings-tävlingar, märkliga avståndsförälskelser och skolkataloger. Det är de precisa iakttagelserna som är bokens behållning.

Bokens svaghet, och det är ganska så allvarligt, är att det känns ointressant. Den bygger på att beskriva livet i en småstad. Vilket den också lyckas med. Frågan är vad syftet är. Tyvärr känns nästan hela boken som ett slags handlingsreferat, och jag tycker inte att den ger mig någonting. Det blir bara ett "jaha". Jag inser inte meningen med att berätta om något som nästan alla upplevt, om man inte tillför något nytt. Inget oväntat händer, boken ger inga nya infallsvinklar, den är inte ens charmig. Jag menar inte att det är en dålig bok, för det är det inte. Den känns bara onödig.

Om man har ett stort behov att få veta hur en uppväxt i en småstad kan gestalta sig kan man visst läsa den. Vet man redan det, finns dessvärre inte mycket att hämta.

Similar Posts:

• Säger mig ingenting
• Kampen är din, min, vår, allas
• Fartfylld familjeskildring
• Oförutsägbart bekant
• När brottet överskuggar offret

Sju sköna snubbar är Titti Perssons debutroman och den handlar om Mano och hennes sex kamrater som bor tillsammans i ett kollektiv. Egentligen får vi bara lära känna Mano, de andra ser vi genom hennes glasögon, filtrerade genom hennes fördomar och hennes känsla av utanförskap, hennes känsla av att inte passa in. Sju sköna snubbar sällar sig bitvis till den kategorin ung svensk litteratur som inte riktigt vill rasera fasaden, har ett behov av att vara rätt och populärkulturellt bildad och som genomsyras av någon sorts populistisk, kvasipolitisk anda.

Vissa drag i boken påminner om en annan svensk samtida författarinna, nämligen Helena Looft som skriver becksvarta, självömkande romaner helt befriade från humor och självdistans. Fast egentligen hamnar Titti Persson långt ifrån båda de kategorierna genom att befinna sig mitt emellan, hon försöker inflika litet subtil humor (som dock tyvärr inte funkar, åtminstone inte för mig) och hon framställer Mano (som jag tolkar som hennes alter ego) som en identitetssökande, ensam själ som försöker förstå sig på hur man gör för att passa in i världen i allmänhet och bland sina socialt begåvade samboende i synnerhet. Mano går igenom olika perioder där hon umgås med en av dem åt gången men lyckas inte passa in i någon av deras världar, hon går igenom perioder där hon är besatt av olika projekt, som exempelvis att göra världen till en bättre plats.

Annars händer inte så mycket, boken lider av en avsaknad av en historia, en historia som i det här fallet behövs för att hålla läsarens intresse uppe, om man skall skriva en bok som saknar en historia måste man fylla sidorna med små detaljer, anekdoter och resonemang som griper tag i läsaren i historiens frånvaro, det lyckas Persson inte med, åtminstone inte för mig.

Alltså, tyvärr kan jag inte rekommendera Sju sköna snubbar, den säger mig helt enkelt ingenting, kanske har Titti Persson lyckats pricka in andra människors känslospektra, jag vet inte, hon har i alla fall missat mitt.

Similar Posts:

• Klassiskt småstadsliv
• Kampen är din, min, vår, allas
• Ge mig mitt liv. Nu.
• Instängd längtan efter Honom
• Tragedi och panik i björkarnas stad