Svenskarna var för övrigt den tredje största passagerargruppen ombord och svenska det näst vanligaste språket. Hela 25% av Sveriges befolkning (1,2 miljoner) utvandrade mellan 1846 och 1920 och Chicago var vid Titanics jungfruresa 1912 Sveriges andra stad med omkring 100.000 svenskar.

Rederiet Vita Stjärnlinjen tyckte inte ens det var mödan värt att göra reklam för första respektive andra klass i Sverige, eftersom det endast var tredje klassbiljetterna som gick åt som smör. Ändå kostade en enkel biljett i tredje klass 181 kronor, vilket motsvarade ett helt års lägenhetshyra för en arbetarfamilj.

Det var en brokig skara som lämnade fäderneslandet. Carl Robert Carlsson köpte biljett till Titanic för att undslippa ansvar för den flicka han gjort med barn. Erik Lind hade skulder på cirka 100.000 och reste under falskt namn för att komma undan sina fordringsägare. Socialisten August Andersson var en av dem som efter arbetarnas nederlag under storstrejken 1909 tappade sugen och satte sitt hopp till en rättvisare framtid på andra sidan Atlanten. Åter andra gjorde som Carl Olof Jansson, som önskade slippa göra militärtjänst och därför reste till Köpenhamn för att skaffa behövliga papper inför resan.

Fästfolket Dagmar Bryhl och Ingvar Enander från Skara respektive Göteborg planerade att emigrera. Med på resan följde Dagmars bror Kurt för att hjälpa till med att tolka.

Flera familjer hade varit på återbesök i det gamla hemlandet, däribland den småländska familjen Asplund. Fyra av de fem barnen var födda i Massachusetts. Familjen splittrades under olycksnatten, då de yngsta barnen togs med i en av de – på tok för få – livbåtarna tillsammans med deras förtvivlade mor, medan de äldre sönerna och fadern lämnades på däck åt sitt öde.

Den unge ingenjören Henrik Kvillner från Kville socken i Bohuslän hade fått ett statligt stipendium för att studera järnkonstruktioner. Han hoppades kunna gifta sig med Signe Kjellberg i Göteborg när han kom hem igen. Så blev inte fallet, men eftersom Kvillner reste i andra klass var hans kropp en av de få som kunde bärgas (306 av 1496). På hans kropp hittades flera brev till fästmön i Sverige.

Tredjeklasspassagerarna och besättningsmännen begravdes däremot till havs.

Det var oproportionerligt många ur tredje klass som miste livhanken: 181 av 527, medan 123 av 201 dog i första klass jämte 118 av 276 i andra. Av de 123 svenskarna räddades endast 34. Titanic var som en labyrint och tredje klass hade inte tillträde till första och andra klass och hade därför svårt att orientera sig. När tredjeklassresenärerna väl lyckades hitta vägen ut hade de flesta av livbåtarna redan givit sig av (endast en båt var fullastad, merparten var halvtomma, om ens det).

Presentationerna av de enskilda människoödena i (huvudsakligen) tredje klass på Titanic i Svenskarna på Titanic: Fartyget, människorna och myterna ger mig gåshud och får mig att förnimma historiens vingslag! Boken får en att se bakom den rafflande äventyrsberättelsen och känna att det verkligen handlade om människor av kött och blod.

Det rör sig om en rasande vacker volym, som väcker ens habegär! Den är slösande rikt illustrerad med foton på fartyget, resenärerna, besättningen med flera. Boken är en guldgruva, full av intressanta fakta och gripande berättelser. Författaren har lusläst brev, vykort, dagböcker, memoarer med mera och inte minst intervjuat överlevare och deras anförvanter. Läsaren får ta del av alla turerna kring de anhörigas ansökningar om välgörenhet och anspråk på skadestånd samt om allt bråk och all missunnsamhet släktingar emellan. I slutet av boken har Wetterholm sammanställt en föredömlig förteckning över svenskarna ombord, tillsammans med en kort biografi över var och en.

Min enda invändning är att jag gärna sett att kapitlen som redogör för fartygets tillkomst och förlisningens förlopp kortats ned. Mycket är redan välkänt för den som intresserar sig för Titanic. Som det är nu spretar innehållet, exempelvis klämmer författaren in ett – i mitt tycke – omotiverat avsnitt om de otaliga filmatiseringarna. Han löser visserligen detta genom att lägga till undertiteln: ”fartyget, människorna och myterna”. Kanske kunde författaren i stället ha sparat en del material till en kommande bok och koncentrerat sin skildring till svenskarnas öden?

Efter läsningen letar jag fram James Camerons påkostade, i högsta grad dramatiska storfilm Titanic från 1998 i min stökiga dvd-hylla. Jag trollbinds av det eleganta fartyget med dess pampiga interiörer och kan inte låta bli att beröras av tragiken och Roses och Jacks okonventionella kärlek över klassgränserna. När signaturlåten ljuder på slutet lyckas jag bara nästan hålla tårarna tillbaka.

Similar Posts:

• Freden intressantare än kriget
• Politisk dramatik för 100 år sedan
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• ”Vi behöfva ej några polisdjeflar!”

Hur det än förhåller sig med den saken, bär huvudpersonen i romanen Galanterna tilltalsnamnet Dagmar. Hon har just flyttat från uppväxtens hemby och lämnat sin ständigt suckande mamma ”vad går du där och slarvar för, sluta dröm flicka! Sådant där trams har ingen råd med.” I Helsingfors har Dagmar fått jobb som modist hos Eva och hon får mer och mer ansvar för arbetet med damhattarna och deras försäljning. Bostad delar hon med Hilma, som är frejdig men också modig. Året är 1912.

Vänskapen omfattar strax ytterligare två väninnor. De har alla olika bakgrund och när de umgås hämtar de kraft hos varandra. En kväll omringas de av påflugna män – vilket blir startskottet för dem att ta på sig herrkläder. De får för första gången själva göra beställningar på restaurangerna, kasta sig i slagsmål och fjärta hur de vill. För att inte tala om rörelsefriheten som kläderna i sig medför, att det skulle vara en så omtumlande upplevelse?

Helsingfors är staden där Dagmars klientel talar svenska, ryska och finska:

[---] när alla språk är representerade och orden blandas i luften som en bisvärm och eftersom det är mode de talar om så kryddas alltihop med franskan, très de chic och à la mode och comme il faut.

Bara blanda det som behövs i stället för att ta ställning i den heta debatten som kallas språkfrågan.

I boken återges verkliga tidningsurklipp som gör att världen utanför smiter in i fiktionen. Läsaren och Dagmar tar del av rösträttskampen för kvinnor i London, Titanics förlisning och stölder i hemstaden. Några fotografier har flikats in. Bilderna är relevanta – och ännu mer förstår jag när jag läser författarens efterord.

Av allt att döma (men inget som Dagmar anar ännu) är dessa månader en tid som aldrig kommer tillbaka. I huvudsak präglas gestaltningen av en självklar livslust även om mörkare tankar och händelser också ryms. Jag tycker mycket om hur författaren framställer Dagmars ungdom och oerfarenhet utan löjeväckande drag. Dagmars registrerar hur samhället gör skillnad på folk och folk och hon bidrar till väninnornas diskussioner som ofta sker i ringlande tobaksrök. En tänd cigarrett ger nya dimensioner – tid för eftertanke, bekräftelse av något som någon av väninnorna nyss sagt, eller längtan efter något annat.

I romanen är porträttet av Dagmar djupast men de andra tre får också tämligen skarpa konturer. De saknar varken ambitioner eller undviker att ta ställning när större händelser påverkar den ursprungliga gemenskapen. Dagmar tar intryck och smälter incidenter likt många kreativa människor som får mer skaparenergi av konflikter som uppstår. I hennes fall hägrar drömmen om att lyckas skapa en hattmodell som fångar tidsandan. I min läsning kan jag inte låta bli att associera till begreppet ”Den nya kvinnan”, som förekom i offentlighetens debatter när utbildade yrkeskvinnor började ta plats i början av 1900-talet.

Omslaget till boken kunde inte ha valts bättre. Teckningen är ett lyckokast som exakt fångat äventyrets år för de fyra väninnorna i Helsingfors. Månne kan illustratören Sanna Mander göra ett tryck som kan beställas för inramning?

Similar Posts:

• Krigsbarn i Småland
• Gripande om svenska resenärer 1912
• Banbrytande mode
• Lågmält dramatiskt
• Midsommarvåndor