Anna har flyttat från staterna till maken Brunos hemland Schweiz. På ytan lever de ett gott medelklassliv med tre barn, Brunos mamma som hjälper till med familjen och massor med tid för Anna att – ja, göra vad?

Anna är deprimerad. Tillvarons småttigheter och den stilla lunken i det lilla samhället Dietlikon fyller henne inte. Hon går i terapi hos en doktor Messerli, och försöker som sagt vara en god hustru, men maken är vresig liksom den ständigt passande svärmodern. På nätterna går Anna upp på kullen bakom huset och gråter. Hon känner sig inte hemma i Schweiz trots att de bott där i flera år och hon har heller aldrig lärt sig språket ordentligt. Livsledan kan endast övervinnas för stunden genom en räcka otrohetsaffärer, först där tror hon sig vara älskad och sedd.

Det finns en betänklig marknadsföring av den här romanen som en blandning av Gustave Flauberts Madame Bovary (1857) och E. L. James Fifty shades of Grey. Låt mig säga det på en gång; romanen kan absolut läsas som en modern variant av Madame Bovary – men den har ingenting alls att göra med E. L. James dominanserotiska trilogi. Erotiken, otroheten, är förvisso ett bärande tema i Hausfrau, dock är själva sexskildringarna snabbt överstökade. Det romanen handlar om i grunden är en människa i kris, en kris som långsamt och obönhörligt glider mot katastrof.

För att bryta den enahanda tillvaron börjar Anna på en kurs i tyska tillsammans med andra invandrare. Där finns den sockersnälla Mary från Kanada och där finns skotske Archie som genast blir en av Annas älskare. Det blir en hel del smygande för att familjen inte ska misstänka något och vid flera tillfällen är allt nära att avslöjas genom vännen Marys naiva pladder, svärmors och grannars vaksamma ögon.

Essbaum fångar skickligt småstadens leda för den som står utanför. Hon tar inte ut svängarna i dramatiska formuleringar, tvärtom är texten som ett stillastående mörkt vatten, prosan kort, välformulerad och koncis som en faktatext. Geografiska platsangivelser varvas med grammatiska fakta om tyska språket och Annas meningslösa samtal med sin terapeut. Kurstyskan får också spegla romanens existentiella problem, till exempel i ett resonemang där de oregelbundna verben: att vilja, att gå, att vara, får uttrycka Annas längtan, flykt och existens.

Handlingar och känslor beskrivs som sedda utifrån och uppifrån, som kartnålar instuckna i ett sprucket landskap.

Men hade det verkligen varit så nära ögat? Om händelsen hade varit utmärkt på en karta, skulle Brunos uppblossande misstänksamhet ha befunnit sig lika långt från det inträffade som en förort från centrum. När hon tänkte på det i de termerna, föreföll skadan i alla avseenden vara minimal.

Anna är förlamande passiv. De enda gångerna hon genomför något självständigt är i de sexuella kontakterna. Hennes personlighet är som ett skal av en människa, utan innehåll. Samtidigt finns drömmen där, drömmen om kärleken, om en annan man för länge sen, en dröm om en dröm. Terapeuten beskriver det som ”sehnsucht”, en otröstlig längtan, ”hålet i hjärtat genom vilket allt hopp läcker ut”. Anna förmår helt enkelt inte hjälpa sig själv eller dra rimliga slutsater kring sina val. Det är synnerligen frustrerande. Även om jag känner och lider med Anna blir jag också provocerad av hennes brist på självbevarelsedrift.

Hon hade många många gånger funderat på sin ambivalens, och till slut hade hon satt en diagnos på det, satt ett sjukdomsnamn på det. Schweizsyndromet. Precis som Stockholmssyndromet. Men i ställetför att vara fäst vid gisslantagaren är jag fäst vid rummet där jag hålls fången. Det är fängelset jag är bunden till, inte fångvaktaren.

När något som liknar en vändpunkt äntligen kommer och Anna visar tecken på att börja tänka i nya banor – då har stenen redan rullat alldeles för långt.

En mycket stark debut!

Similar Posts:

• Romantiska griller att älska och vårda
• En tripp till tonåren
• Existens är i presens
• En stor roman går inte att stänga till
• Från båda sidor

”Någon gång i livet har de flesta av oss känt oss snärjda av saker vi tänker eller gör, tjudrade av våra egna impulser eller dumma val; fångade i någon form av olycka eller skräck”, skriver Stephen Grosz i boken Att förlora och finna sig själv: berättelser från terapisoffan. Efter drygt tjugofem år som praktiserande psykoanalytiker borde han veta vad han talar om. I denna sin första bok har han samlat ett antal berättelser från sin långa praktik. Alla kan sammanfattas i insikten att förändring och förlust är djupt sammanbundna. Att förändra sig själv och sitt liv förutsätter förlust, annars kan ingen förändring ske.

Vid sidan av de enstaka fallen ger Grosz många exempel på hur vi spjärnar emot förändringar. I en brinnande restaurang ställde sig gästerna i kö för att betala notan, istället för att fly mot nödutgången. Ett mera extremt exempel handlar om hur folk satte sig i möte i World Trade Center samtidigt som terrordådet den 11 september 2001 spred förödelse omkring dem. ”Jag vill ändra på mig, men inte om det innebär en förändring”, säger en patient.

I ett gripande avsnitt berättar Grosz om sin egen far och en resa de gjorde till hans barndomsby i Ungern. Väl på plats ville fadern inte känna igen sig. Det var fel by, fel hus, där fanns inget att se. Återseendet med hembyn som föll offer för nazisterna under andra världskriget, väckte alltför starka och negativa minnen.

Berättelserna från terapisoffan kretsar mestadels kring vardagslivets svårigheter. Det handlar om sorg, ensamhet, om livslögner och stapplande försök att förstå sig själv och andra. Det är en långsam, till synes lugn och samlad process som boken relaterar till och det görs utan åthävor eller spekulativa berättargrepp. Inledningen av varje fall är ofta intressant eller ger prov på en stillsam humor. ”Jag ska berätta en historia om en patient som chockerade mig.” eller ”Graham C. var tråkig.” Så tråkig att Grosz inför varje session med Graham hällde i sig kaffe och spolade kallt vatten i ansiktet.

Trots de intressanta inledningarna tunnas berättelserna efterhand ut och blir mera svårfångade. Grosz och hans patienters insikter och slutsatser känns inte alltid uppenbara. Förmodligen är det svårt att på några korta kapitel – för det här är en kort bok – återge vad ibland flera års terapi åstadkommit.

Boken ger inga stora aha-upplevelser men behöver det kanske inte heller. Grosz är en god bekantskap, en lugn och trygg vägvisare i psykets irrgångar. Han tar våra bekymmer på största allvar.

Similar Posts:

• I minnets labyrinter
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa
• Den hotfulla dubbelnaturen
• Intressant om könsroller – men lär bara övertyga de redan frälsta
• Ett ode till ödet