Inte för att jag inte kan. Utan för att jag inte vill.

Josefine Adolfsson, filmskapare och författare, har länge velat samla texter av kvinnor som frivilligt valt bort barn. Och här är nu resultatet. Några mer kända namn, som Lena Andersson och Birgitta Stenberg, andra helt okända (åtminstone för mig). Alla sammanlänkade genom sitt val.

När jag först fick höra talas om den här boken blev jag enormt peppad. Jag har själv känt av den mättnad flera talar om angående mammatidningar, de politiska debatterna som ofta handlar om familjernas rätt hit och dit, om farliga kemikalier i barnens leksaker och hur länge dagisen egentligen ska ha öppet. Själv har jag trott att det handlat om att jag är i den åldern där både kropp och omvärld säger att jag borde fundera över saken.

Men kanske handlar det också om, som Katarina Sjögren skriver, att vårt samhälle är fullt av barnaföderskornas röster. Bara ordet ”barnlöshet” visar väl det? Om du inte har det, så vill du ha det, och kan du inte få det, och då är det synd om dig. Kvinnor som väljer bort barn finns, men de får ofta gliringar från samhället, vars starka norm de bryter.

(…) när de väl får ta plats är de ytliga, materialistiska, karriärister, sexfixerade eller emotionellt underutvecklade. (…) Kvinnan utan barn är själv ett barn, med ett barns prioriteringar och känsloliv.

Sjögren går igenom barnlösa kvinnor i populärkulturen, men även i verkligheten tycks denna syn vanligt förekommande. Ord som ”självisk”, ”känslokall”, även beskrivningen ”ingen riktig kvinna” förekommer. Inte konstigt, menar Annina Rabe, som beskriver familjebildandet genom barnafödande som en så stark norm att frivilligt barnlösa hellre börjar ljuga om sitt val, ”jag kan inte få” istället för ”jag vill inte få”, för att slippa övertalningscirkusen, fördömandena och uppläxandet. ”Du kommer att ångra dig sen”, heter det allt som oftast. Eller ”Du kan inte veta hur det är förrän du själv blivit mamma.”

Och vem känner inte igen sig?

Detta är en högst upplyftande bok om människor som av mycket olika skäl valt bort barn ur sitt liv. Till skillnad från Ulrika Stahre på Aftonbladet, som tycker att texterna är starkt personligt hållna och liknar varandra alltför mycket, tycker jag att flera olika aspekter får komma fram. Många intressanta frågeställningar som aldrig syns i debatten annars, trots att det är högst relevanta påpekanden. Som Natacha López text ”Kampen om tiden”, som handlar om hur barnlösa på arbetena ofta får täcka upp för och anpassa sig efter de som har familj. När det ska vabbas, när semestrarna ska bestämmas, när det handlar om övertid. Och en granskning av vad religionerna egentligen säger om saken. Vem styr våra drömbilder; är det verkligen enbart en biologiskt förankrad längtan? Är det vettigt att skaffa barn bara för att kroppen kan det? Aldrig annars förutsätter vi att alla människor skulle vilja leva samma liv, men just här är plötsligt alternativet att välja bort starkt ifrågasatt. Det är bara att se på debatten den här boken har fött.

Få människor tycks vara så lättprovocerade som småbarnsföräldrar när deras livsval kritiseras. Man kan fråga sig varför. En småbarnsförälder tillhör trots allt den omhuldade normen, som förespråkas och lyfts fram i allt från reklamfilm till populärkultur till den faktiska synen på kvinnokroppen genom århundraden; det vill säga som det kärl som för generationerna vidare. Det är en feministisk aspekt väl värd att ta i beaktande.

Men också den att det faktiskt inte råder någon brist på människor i den här världen. En eller annan barnfri i ett land där resurserna krymper under människornas framfart är ingen fara på färde. Lika lite som kritik av normen borde vara det.

Det är lätt hänt att glömma att det är ett frivilligt val att skaffa barn eller inte, och oavsett vad jag själv väljer en dag så är dessa kvinnors perspektiv högst efterfrågade för att fräscha upp debatten. Det enda som är synd är att man slarvat lite med korrandet.

Och för lättkränkta småbarnsföräldrar ser jag en stor ödmjukhet mellan raderna, de flesta har inget emot att andra föder barn. Bara de själva slipper.

Similar Posts:

• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Monikaböckerna mot mål
• Kärnfamiljen som tyngande ideal
• Rötter, fötter och sopiga familjer

Men det finns också något som tenderar att bli fördömande i svensk tradition, med sin protestantiska grund. Man förväntas i mycket högre grad internalisera disciplinen och vara entydig, för annars anses man oäkta. Och kraven på äkthet, samt de mycket bestämda uppfattningarna om hur mänsklig äkthet konstrueras och manifesteras, är väldigt grundläggande i den svenska etiken. Sann, äkta, ärlig. Det är svenskarnas ideala självbild, och ett arv efter protestantismen, som förvisso är gott, i bemärkelsen välmenat, men det begränsar oss avsevärt i vår förmåga att förstå socialt samspel, andra kulturer och lekar med identiteter och positioner som kännetecknar vissa andra både intellektuella och helt enkelt vardagssociala traditioner.

Alla texterna i antologin är mycket läsvärda och håller hög kvalitet i både innehåll och form. Är man det minsta intresserad av titelns politiska dilemma är detta given läsning. Texterna berör ämnet utifrån olika infallsvinklar och trots att de är ganska korta går de ändå ned på djupet och ger läsaren stora mängder nyttig kunskap. Andreas Johansson Heinö reder ut de svenska politiska partiernas förhållningssätt till religion från början på 1900-talet fram till idag. Susanne Wigorts Yngvesson skriver om ”Den ‘tomma’ demokratin och religion som dess väckelse”. Andreas Ekström skriver om Carola, homosexualitet och en resa i USA:s bibelbälte. Lars Dencik skriver om skillnaden mellan religion och religiositet och om orsaker till så kallade religiösa konflikter. Tomas Gür förklarar den religiösa situationen i Turkiet och den turkiska kvinnokampen. Nathan Shachar skriver om det katolska Latinamerika, frikyrkor och missionärer. Slutligen knyter Eli Göndör ihop säcken med en text om religion i förändring och vardagslivets religiositet.

Förutom Elenskys text om sekularisering är det Shachars text om katolicismen och Denciks om konflikter som intresserar mig mest. Jag tycker också att det blir intressant när begreppet religiositet utvidgas till att inbegripa även politiska ideologier, ateism och rörelsen Humanisterna. I sin utformning där hängivenhet och sanningsanspråk är vitala ingredienser skiljer sig dessa sekulära grupper från religionen endast i frånvaron av Gudsgestalt.

Jag hade en diskussion med en god vän om risken att boken skulle missa potentiella läsare för att den är utgiven på Timbro. Jag hoppas och tror att det inte är så, för det vore synd. Den här boken behöver läsas, inte minst för att vi som är uppväxta i ett av världens mest sekulariserade länder kan ha missat att förstå religionens inflytande över människors vardagsliv och trons betydelse inom alla samhällssfärer. Det finns kanske inget rätt eller fel. I många städer och områden där olika religioner verkat sida vid sida ökar förståelsen för att ens egna rättesnören inte är de enda fungerande och religionerna blir mindre dogmatiska. Det är en utveckling som vore välkommen även här, i den bemärkelsen att även en ateist skulle kunna släppa litet på sitt sanningsanspråk och tillåta andra att få tro på vad helst de vill.

Similar Posts:

• Kulturell vantrivsel
• Vi och De. Igen och igen.
• Hur samsas vi på torget?
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• Tankar om islam och terrorism

Den text som verkligen borde kunna rucka till invanda feministiska tankebanor är journalisten Anna Svenssons text om våldtäkt. Hon berättar av egen erfarenhet om hur samhället reducerar våldtagna kvinnor till handlingsförlamade offer som själva inte kan återta makten över sitt liv. Svensson menar att det här synsättet belyser att kvinnans självförtroende och värdighet sitter mellan hennes ben. Det här leder i sin tur till att våldtagna kvinnor inte ges plats i den offentliga debatten då de inte tas för fungerande människor utan som "skadade-för-livet"-offer.

Skribenten Anna Ekelunds text om abort sätter fingret på något som borde skava till i det feministiska upphöjandet av kvinnans självständighet. Hon menar att den aborterande kvinnan stämmer bra överens med en modern syn på kvinnan som självständig vilket mörklägger alternativ som adoption eller "extra stöd" åt kvinnan. Ekelund ser en pekpinnemoral växa fram, där det är nästintill omoraliskt för en kvinna att behålla sitt barn om hon inte har ett fast jobb och en fast partner som är redo att ta ut full föräldraledighet.

Men de flesta av bidragen har tyvärr inte lika hög argumentskvalité och tydlighet som Svenssons och Ekelunds. Ett av antologins svagaste bidrag är texten om fuck-off pengar. Maria Rankka, VD på tankesmedjan Timbro hävdar att varje kvinna bör lägga undan pengar för att i framtiden kunna göra självständiga val såsom att gå ur en relation eller att sluta på ett dåligt jobb. Vad hon helt tycks förbise är alla de kvinnor som helt enkelt inte har möjligheten att sticka undan den där tusenlappen varje månad, ganska många skulle jag tro.

Och krönikören Boris Benulic är bara pinsam när han påstår att de flesta kvinnor egentligen vill ha gymtränande machomän. Han motsätter sig feminiserandet av mannen med argumentet att om mannnen abdikerar från sin roll som samhällets "förändrare och skapare" så minskar också kvinnans utrymme i samhället(?) Vad han menar med det lämnas åt läsarens förbryllade hjärna. Frågan är om han ens själv har svaret.

När jag långt senare slår igen boken efter att ha läst de 13 texterna och ser tjejen på framsidan, med hyttad näve uppsträckt i luften, så undrar jag hur stort steg den här boken egentligen har tagit mot en "ny" feminism.

Jag tror inte att en samling texter skrivna av 13 vitt skilda skribenter, med olika politisk härkomst, kan bära så långt mot en "ny" feminism. Det blir för splittrat och ofokuserat. Som det är nu fungerar antologin mest som en plattform för diskussion, vilken i sin tur skulle kunna vara det första steget mot en "ny" feminism. Frågan är bara hur livlig den här diskussionen som Östergren efterlyser kan bli med tanke på att de flesta texter i antologin inte är speciellt provocerande.

Similar Posts:

• Feminism für alle
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena
• En affirmation om dagen
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Kampen är din, min, vår, allas