”Jag gjorde tio mål på fotbollen idag.
Och vi VANN matchen!”
Mamma ger honom beröm:
”BRAVO älskling! Bra jobbat!”

Fast det visar sig att Simon bara skojar. Efter ett tag berättar han stolt att han dukat middagsbordet. Pappa blir glad och tycker att det är jättebra. Men även det är skoj. Strax därpå ber mamma Simon att städa upp på sitt rum. Men det säger Simon att han redan gjort. Men då blir mamma arg och skriker att han ska sätta igång och städa nu.

”Annars får du INGEN ravioli.
Och jag skojar INTE!”

Och det är ju inte roligt upptäcker Simon. Men eftersom han är vrålhungrig och ravioli är hans bästa rätt så städar han rummet även fast det inte är skoj.

Det är författaren själv som illustrerar historien. Det görs med väldigt enkla bilder av naivt snitt. Det jobbas mycket med klara grundfärger och okomplicerade bilder. Det som gör hela grejen är att karaktärerna är lite skeva. Deras blickar och uttryck är lagom knäppa.

Jag förstår bokens inledning. Tänker också att det handlar om någon slags sensmoral. Det är okej att skämta om att en gjort saker som liksom ingår i livet. Det kittlar såklart lite och skapar igenkänning. Men sedan övergår berättelsen till en kiss-och-bajs-historia. De ungar jag läst boken för har skrattat massor. Men själv blir jag lite osäker över hur slutet knyter ihop allting. Det är som att temat slarvas bort. Det är okej att skoja, och jag tror att vi borde prata om vad en skämtar om.

Så jag blir lite snopen över bokens slut. Jag hade förväntat mig något annat. Inte för att det nödvändigtvis behövs en knäpp på näsan eller en tillrättavisning, men att allting slutat i någon slags bajs gör mig besviken.

Similar Posts:

• Busigt och anarkistiskt
• Snön älskas inte av alla
• Jägerfeld gör det igen
• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå
• Styrkemätning och starka känslor