Pelle Forshed "De anhöriga"

Camilla Hällbom — Fri, 27 Jul 2012 22:00:39 +0000

Pelle Forshed har själv jobbat som timanställt vårdbiträde inom hemtjänsten och ville skildra sina upplevelser därifrån, utan att göra något självbiografiskt eftersom man har tystnadsplikt inom vården. Ändå, läser jag i informationen från förlaget, ville han använda de berättelser han samlade på sig under sin tid vid hemtjänsten. Resultatet är den grafiska novellsamlingen där den välkända figuren Pelle Forshed är placerad i en fiktiv vårdskandal. Nåja, det är inte stor dramatik som när det stormade som värst runt Carema. Det här är lågmälda och smått lakoniska betraktelser över jobbet inom hemtjänsten. Det är både underhållande och sorgligt (och förmodligen verklighetstroget) om relationerna mellan vårdare, äldre och deras anhöriga.

Det handlar om Gunnel vars barn hela tiden håller vakt på hemtjänsten när de är där och jobbar och aldrig tycker att deras jobb är gott nog. Det är dessa vuxna barn som sedan anmäler Pelle (den fiktiva) och S:t Bodils hemtjänst för vanvård, en händelse och tankar som dyker upp i flera av novellerna. Det handlar om Elin som har varit ensam i hela sitt liv. Det handlar om en morfar som begravs, förälskelse (?) i arbetsteamet och en gammal människa som ligger för döden och de enda som ser dennes liv passera revy är hemtjänstens vårdare.

Jag har lite svårt för Pelle Forsheds stil. Hans självbiografiska serie Stockholmsnatt, som han skriver och tecknar tillsammans med Stefan Thungren har inte fallit mig i smaken. Den lakoniska stilen med bleka pasteller passar dock bra i den vardagsgråa sörjan som hemtjänsten kan te sig för den som inte har en plats i cirkusen. Läser man noga lär man däremot känna den vardagen lite bättre. Det är bra fångat av Pelle Forshed.

Stefan Thungren "This is Stockholm"

Eva Björnberg — Sun, 05 Oct 2008 23:00:00 +0000

Det är lite Tintin över den unge mannen, med beteckningen fashionraggare, som är huvudperson i serien "Stockholmsnatt", som är en av de två serier som "This is Stockholm" består av. (Den andra serien heter "Disco sucks".) Absolut inte i personlighet, men till utseende, särskilt vad gäller hans oftast så uttryckslösa ansiktsdrag. Lätt förvåning och fundersamhet verkar vara det som hans ansikte oftast uttrycker. Och de övriga i serien är inte så mycket livligare. Kanske är det likheten med Tintin, som gör att man känner sig så hemma med tecknarstilen. Men särskilt komiskt tecknad är inte serien. Rent visuellt är det oftast roligare med djur, som ska föreställa människor, i serier. Technoterriern, som dyker upp ganska sent i albumet känns välkommen, även om den ska vara just hund och inget annat. Över de flesta teckningar i "This is Stockholm" finns det något stillsamt och kontemplativt. Det är texten som lyfter serien, men teckningarna utgör ändå ett bra komplement. För det är inte någon brutal och rå humor, som denna serie vill förmedla. Snarare mild satir och underfundiga samtidsiakttagelser, något jag alltid varit svag för. Tillvaron är bisarr och förtjänar ofta att få en tillskruvad gestaltning, som kan locka till ett, förhoppningsvis, lite försonande skratt. Jag kanske inte direkt gapskrattar åt "This is Stockholm", men jag har tidigare sökt mig till Svenska Dagbladets nätupplaga, för att ta del av "Stockholmsnatt" och inte kunnat slita mig. Tänk om alla ville omvandla sin ofta galna tillvaro till roande seriestrippar. Skulle nog vara nyttigt, både att kreera och att läsa.

"This is Stockholm" skildrar unga människor i åldern 20 någonting till 30. Textförfattaren och tecknaren har båda snart närmare till 40-årsdagen än till 30-årsdagen och båda kommer från Örebro, men är numera bosatta i Stockholm. Både distans och närhet behövs säkerligen för att klart kunna skildra olika tidsfenomen. Men det är svårt att veta om stockholmarnas klubbvärld, favoriserade musikstilar, modefixering, åldersnojor och önskan att följa trender är så väldigt olika eller skilda från dem som kan finnas i Sveriges övriga större städer.

Serien är full av ord på musikstilar och musikartister. En del har jag aldrig hört talas om, likaså förekommer ord, som jag aldrig hört användas. Men jag hör ju inte heller till den skildrade ålderskategorin. Jag får anta att samtiden i min bostadsort skildras lyhört, om dock tillskruvat för effektens skull. Här i "This is Stockholm" visas alltså musikens betydelse, med alla stilar, klubblivet, klädmodet med bland annat limiterade sneakers, frisyrerna, Facebook, MySpace, Idol, bloggandet, laptoparna, MP3-spelarna, Ipodarna, cigaretterna et cetera – alla tillbehören … men så slår det mig: mobiltelefonerna. Serien innehåller väldigt lite av dessa, och det är föga trovärdigt, men kanske början på en trend, ett medvetet utspel. Mobiler är ju så 2007. Eller snarare 1997.

dagensbok.com » Stefan Thungren

Pelle Forshed "De anhöriga"

Similar Posts:

Stefan Thungren "This is Stockholm"

Similar Posts: